ALEX CHILTON
Free Again: The “1970” Session
(Big Beat)

Trött på att styras av producenten Dan Penn och den tvångströja som gruppen The Box Tops spänt fast ungdomsidolen Alex Chilton i, kunde den senare inte annat än vägra att skriva på det kontrakt som Atlantic Records lade under näsan på honom.

För att få spela in sina egna sånger och komma vidare hade den kreative Chilton lämnat The Box Tops efter dess fjärde album, Dimensions, 1969 och med tre sånger, “Free Again”, “Come On Honey” och The EMI Song (Smile For me)” från ett helt färdiginspelat soloalbum i bagaget, väckt intresse hos New York-baserade Atlantic Records. Men när Chilton fick klart för sig att bolaget ville testa marknaden genom att först släppa “Free Again” som singel och därefter eventuellt ge ut ett helt album slog han bakut: “Absolutely not. I am an album guy. This sounds just like The Box Tops; all they want is singles.”

Ljudteknikern Terry Manning på den nystartade Ardent Studios, vilken anlitades av Dan Penn, blev vittne till hur illa situationen var för Chilton under tiden i The Box Tops: “When it was time for a vocal, sometimes Dan Penn would sing it line by line to show Alex what he wanted. And if Alex didn´t do the voice - that deeper raspier voice - Dan would stop and say, ´No, no, no´...you could see Alex was getting more and more frustrated; he wanted to be a creative force and write songs, not just be the singer...Let´s face it: Alex was a guy with incredible genius in his soul. As John Lee Hooker would say ´It´s in him; it´s gotta come out´. He had to create, he had to write. And he was writing all the time, they just weren´t songs that Dan (Penn) wanted to be Box Tops singles.”

Istället för att återvända hem till Memphis kom Chilton att stanna kvar större delen av 1970 i New York. Vid sidan av en del spelningar på folkmusikklubbar ville han stanna upp och utvecklas som låtskrivare. Senare samma år träffade han gruppen Icewater, bestående av Chris Bell - gitarr, Andy Hummel - bas och Jody Stephens - trummor, även de hemmahörande i Memphis och på jakt efter ett skivkontrakt i New York.

Mötet med de nyvunna vännerna var den förlösande kraften Chilton behövde och tillsammans återvände de till Memphis och spenderade nästan all vaken tid i Ardent inspelningsstudio. Det fanns ingen konkurrens mellan de båda låtskrivarna Bell och Chilton, istället kompletterade de varandra och kom att skriva perfekt popmusik tillsammans.

Bara de allra närmaste var medvetna om gruppens nyskapande musik. Precis som andra upplagan av Flamin´ Groovies skulle Big Star - som Chilton, Bell, Hummel och Stephens valde att kalla gruppen efter att ha betraktat skylten på en livsmedelsbutik med namnet BIG STAR - först negligeras av sin samtid och senare bli centralgestalter i det som musikskribenten Greg Shaw, i BOMP Magazine #18 från mars 1978, skulle komma att kalla powerpop.

Efter tre lysande album - “#1 Record” (1972), “Radio City” (1974) och “3rd” (inspelad 1975 men gavs ut först 1978) - upplöstes Big Star 1975. Eller snarare det som var kvar av gruppen. Chris Bell lämnade de övriga redan efter “#1 Record” och Andy Hummel tackade för sig just när “Radio City” släppts. De kvarvarande Alex Chilton och Jody Stephens spelade in “3rd” tillsammans med studiomusiker som Jim Dickinson och Steve Cropper.

Alex Chilton var bara sexton år hösten 1967 när The Box Tops sålde miljonupplagor av “The Letter” runt om i världen. Vid Big Stars upplösning var han en tjugofemårig veteran som helt bestämt sig för att gå sin egen väg. Förutom att ge ut skivor under eget namn började han även att producera andra artister och han föredrog att jobba med aparta existenser som Tav Falco och The Cramps, vilkas debut “Songs The Lord Taught Us” (1980) han rattade rätt.

Det skulle dröja mer än tjugofem år innan Ardent Records, som även stått för inspelningen, 1996 gav ut det som var tänkt som Alex Chiltons solodebut. Det som då döptes till rätt och slätt “1970” ges nu åter ut av Big Beat under titeln “Free Again: The “1970” Session” och är kompletterad med ett antal alternativa monomixar på sånger från ursprungsskivan samt ett par outgivna demolåtar. Anledningen till det långa dröjsmålet var att Chilton själv inte tyckte skivan höll måttet. Han lär t o m tyckt den var pinsam.

Är den då pinsam?

Nej absolut inte. Istället är det ett konsekvent förstadium till hur Big Star kom att låta. All bra pop- och rockmusik lär av och lånar influenser från det som utövarna själva lyssnar på och på “Free Again: The “1970” Session” visar Alex Chilton generöst upp allt det han själv tyckte om, men som det inte fanns plats för inom The Box Tops ramar.

Det finns ett foto på Chilton taget på Chelsea Hotel i New York 1970, i handen håller han ett exemplar av The Byrds “Untitled” från samma år. Att skivan gjort intryck på honom framkommer allra tydligaste i Big Stars “The Ballad Of El Goodo”, som han skrev tillsammans med Chris Bell och som återfinns på gruppens debut “#1 Record”, men också “Free Again” och “The Happy Song” bär tydliga spår av hotellrummets Byrdslyssningar.

Idéen till “The EMI Song (Smile For Me)” fick Chilton när han, under en Englandturné med The Box Tops, besökte Abbey Road-studion och dess stora Studio One, som, trots att den var tom, vibrerade av The Beatles närvaro. Samma känsla av Beatlesinfluenser hittar man även i “Something Deep Inside”.

Åren tillsammans med Dan Penn lärde säkert Chilton allt om hur soulmusik skall låta. I “I Can Dig It” väljer han att ge soulkänslan en funkig slagsida. Både stökigt och stötigt blir det i “All I Really Want Is Money”, “Just To See You” och “Jumpin´ Jack Flash”, medan “All We Ever Got From Them Was Pain” och “It Isn´t Always That Easy” är bitterljuv akustisk folkrock.

Att skivan aldrig gjordes helt färdig - blås, stråkar och ytterligare gitarrer var tänkta att läggas på - är också dess charm. Den nakna och stundtals ruffiga ljudbilden är ingen belastning för Chilton, snarare tvärtom. Det är lite så man vill minnas honom.

Samtidigt som han kunde skriva fantastiskt melodiös popmusik som “Every Day As We Grow Closer” och “September Gurls”- från hans kanske bästa skiva “Radio City”, så förstod han storheten hos skrammelmakare som Tav Falco och The Cramps.

Som John Lee Hooker alltå brukade säga:“It´s in him; it´s gotta come out.”, och ut kom det i en fantastisk mix av country, British beat, stökig Stonesrock och akustisk folkrock. “Free Again: The “1970” Session” var bara början och naturligtvis skulle det ha blivit ett urstarkt debutalbum för soloartisten Alex Chilton.

http://www.youtube.com/watch?v=z41iQxC8_qM
http://www.youtube.com/watch?v=fqbLDSNWGPA
http://www.youtube.com/watch?v=Tu_CR5ho358