Raised On Records

onsdag 13 juni 2012

GENTLEMAN JESSE
Leaving Atlanta
(Douchemaster)

Med fingertoppskänsla och finess tar Gentleman Jesse, eller Jesse Smith som han heter, genom “Leaving Atlanta” oss med på en resa tillbaka i tiden. En tid då Deborah Harry var popmusikens drottning. Då BOMP var det bästa man kunde läsa och där Greg Shaw radade upp den ena musikaliska läckerheten efter den andra. Band med välsittande kostymer, smala svarta slipsar och namn som The Pleasers, The Poppees, The Nerves, The Zippers, Shoes, 20/20 och The Last fick sin historia berättad och hamnade på skivtallrikar världen över.

Det är trettiofem år sedan Greg Shaw använde hela nummer 18 (mars 1978) av BOMP till det då relativt nya begreppet Powerpop och analyserade dess historia, sam- och framtid. Inget är helt nytt under solen, för precis som brittisk sextiotalsbeat var baserad på femtiotalets rock´n´roll var powerpop beroende av både sextiotalets beat boom och den samtida unga punkmusiken.

Med klockren stilkänsla, helt utan nostalgiska skygglappar för Gentleman Jesse traditionen från det sena sjuttiotalet vidare och “Leaving Atlanta” visar hur rätt Shaw hade när han konstaterade: “At the present time, the idea of Powerpop, or the possibilities of adapting punk energy to pop structure, seems to have stimulated a lot of people...”

Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.

Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato. Om inte annat så ger det ändå en bild av vilken begåvad låtskrivare Jesse Smith är.

När det låter som allra bäst - det är här pubrocksStaffan skall komma in och skrika “Fy Faaan va´bra! - toppar Jesse med den rockiga “We Got To Get Out Of Here” och gruppen förvandlas till ett extremt tight The Rivieras, som formidabelt, i en minut och tjugo sekunder, rundar av med ett upprepande av refrängen “...Oh, we got to get out of here.”

Baksidesbilden visar hur gentlemannen Jesse promenerar ut ur Atlanta, bärandes resväskor, ett gevär och en sexsträngad Rickenbacker. Kvar lämnas bara en byst av Elvis, hur man nu skall tolka det?

Den kvarlämnade Elvisbysten kommer säkert att ge mig några sömnlösa nätter, men musiken ger mig inga tvivel. Bättre popmusik har jag inte hört i år!