REG PRESLEY
1940 - 2013
Efter Reg Presleys bortgång i cancer härom veckan finns det all anledning, att låta sig påminnas om The Troggs envetna strävan att aldrig låta fötterna lämna marken. Reg Presley må vara död, men hans musik är lika levande idag som för fyrtiofem år sedan.
THE TROGGS - Less Is More
När den engelska gruppen Kinks gjorde entré på den brittiska Topp 50-listan, och till och med kom att erövra dess förstaplats på sensommaren 1964, blev den då tjugotreårige muraren Reginald “Reg” Ball fullständigt däckad av det han hörde. Efter att ha sett Kinks live samma höst såg han plötsligt sin egen framtid utstakad.
Reg Ball hade på våren 1964 övertalats av kompisen Howard “Ginger” Mansfield att skaffat sig en bas. De både - tillsamman med trummisen Ronald Bullis - försökte starta ett band och höll audition i en lokal ovanpå restaurangen Copper Kettle i hemstaden Andover i Hampshire.
Den då tämligen oerfarne gitarristen Dave Wright kom till lokalen och såg Reg Ball, med solglasögon och i handen en Burnsbas, stå lutad mot ett piano. På Wrights fråga hur länge Reg hade spelat bas, svarade denne lagomt nonchalant - hela dan!
Idé till den nystartade gruppens namn fick man av två liftare som togs upp på motorvägen A30. Med tanke på den skrotfärdiga minibussen man färdades i föreslog den ene, att de fyra - Ginger Mansfield: sologitarr & sång, Dave Wright: kompgitarr & sång, Reg Ball: bas & sång och Ronald Bullis: trummor & sång - skulle kalla sig The Grotty Troggs (en omskrivning av troglodyte = grottmänniska).
Premiärspelningen för The Grotty Troggs ägde rum på Copper Kettle i början på juni 1964. Repertoaren bestod av tuff och aggressivt framförd rhythm & blues där sången delades mellan medlemmarna. Från Rolling Stones debutalbum hämtade man Bo Diddleys “Mona”, Rufus Thomas “Walking The Dog” och Slim Harpos “I´m A King Bee”. Genom Kinks hittades Slim Harpos “Got Love If You Want It” och då var man igenom halva repertoaren. Övrigt på låtlistan var Chuck Berrys “Maybelline” och “No Particular Place To Go”, John Lee Hookers “Dimples” samt någon tidig skapelse av basisten Reg Ball.
Det var insikten att om Grotty Troggs enbart skulle framföra egna versioner av amerikansk blues, så skulle man ändå aldrig komma upp i samma klass som Kinks, Rolling Stones, Yardbirds eller Pretty Things som fick grupp att försöka skriva egen musik.
Efter att bara ha spelat ihop i cirka två månader ansåg man sig mogen att göra demoinspelningar av ett par av Reg Balls egenhändigt skrivna alster, plus versioner av Rolling Stones “(I Can´t Get No) Satisfaction” och Kinks “You Really Got Me”.
Med demobandet och ett gott självförtroende gick man runt bland Londons branschmänniskor och försökte göra intryck. Musikförläggaren Pat Sherlock imponerades så av “You Really Got Me”, att han ringde upp Kinks dåvarande manager, Larry Page, och förklarade att han just hört en långt bättre version av låten än Kinks original.
Ointresserad av konkurrerande rivaler till Kinks, som just slagit igenom och krävde hela hans engagemang, visade Larry Page upp en blasé attityd gentemot Pat Sherlocks entusiasm för Troggs.
Solo- respektive kompgitarristen Ginger Mansfield och Dave Wright såg ingen framtid i Grotty Troggs och lämnade Ball och Bullis ensamma kvar. En annan lokal grupp, Ten Feet Five, hade också just upplösts, varför gitarristen Chris Britton och basisten Pete Staples fanns tillgängliga. Då Staples basspel överträffade Balls kunde den senare istället helt koncentrera sig på sången. Och varför ha två gitarrister när det räckte med Chris Brittons fräcka riff.
Strax innan nyår 1965 framträdde den klassiska uppsättningen för första gången under det kortare namnet The Troggs. Bättre än någonsin och med en stor lojal publik hemma i Andover vände sig gruppen åter till Larry Page, vilken då förlorat det bångstyriga Kinks.
Efter en audition, och ett krav på medlemmarna att samarbeta till hundra procent, kunde Page tänka sig att ta sig an Troggs. Han behövde bara höra “Lost Girl”, en av Balls nyskrivna låtar, för att förstå gruppens potential. Chris Britton var djupt imponerad av Pages snabba beslut: “...he sat and listened through the audition and then just said: `This is it. We´ll go into the studio and record it´”.
Det är lätt att förstå varför Page föll för den intensiva “Lost Girl”. Mot en bakgrund av en pulserande rytm lutar sig Reg Balls lätt nonchalanta sång och i mitten Brittons sylvassa gitarrsolo. The Troggs lät Troggs redan från ruta ett. Gruppen hade med “Lost Girl” presenterat sig och inget i deras musik behövde korrigeras. Det var precis så de skulle komma att erövra världen.
Page förhandlade fram ett skivkontrakt med amerikanska CBS, vilka försiktigt försökte etablera sig på den europeiska marknaden. Som b-sida till “Lost Girl” valdes ytterligare en Ballkomposition, “The Yella In Me”, och närmare den brittiska rhythm & blusen än så kom aldrig Troggs.
Gruppens utseende och image var Page inte särskilt imponerad av. Landsortsstilen behövde snarast elimineras. Håret klipptes i moderna modsfrisyrer och kläderna ersattes av skräddarsydda kostymer från Carnaby Street. Vad medlemmarna däremot inte visste, och aldrig kom att gilla, var att Page samtidigt beställde de randiga, pyjamasliknande scenkostymerna.
Beträffande deras personliga namn var Chris Britton och Pete Staples klart godkända. Men Reg Ball och Ronald Bullis! Vad var det för slags namn på en popmusiker? Ronald Bullis fick finna sig i att bli Ronnie Bond, efter James 007 Bond, och Reg Balls framtoning och ego pumpades upp med namnet från den vita rockmusikens gudfader - Presley.
CBS fick kalla fötter då debutsingeln inte sålde tillräckligt bra och sparkade Troggs. Uppföljaren kom istället att ges ut av Fontana Records och man bestämde sig för att spela in en låt skriven av amerikanen Chip Taylor, vars riktiga namn är James Voight - bror till skådespelaren Jon Voight. Taylor hade tidigare haft framgång som kompositör till Cliff Richards “On My Word” och Hollies “I Can´t Let Go” och hans demo av låten “Wild Thing” lät onekligen intressant.
En kall februarimorgon 1966 gick Troggs in i Olympic Studio´s i London och på några timmar spelades, förutom “Wild Thing”, även b-sidan “From Home” och “With A Girl Like You” in.
Chip Taylors visslande soloparti på “Wild Thing”-demon måste ha gjort ett enormt intryck på Troggs. Hur förklarar man annars det småkorkade okarinasolot i mitten på “Wild Thing”? Till samma komp som i Kingsmens tuffa “Louie Louie” förväntade sig inte en femtonårig rhythm & bluesentusiast på våren 1966 att få höra ett slags avancerat lergökssolo. För mig förde det bara tankarna till barndomens skolgårdsskämt, där den ene frågar den andre - Tycker du jag ser ut som en lergök? Varpå denne naturligtvis svarar ja och den frågande snabbt replikerar - Blås mig i arslet då!
Hela världen togs i princip med storm av en makalöst fräck tre-ackords-kombination, en gapig sångare och en stompig rytm, men just som man förväntade sig ett argt gitarrsolo kommer istället en lergök in. Ja herregud, vad skulle man tro? Till slut lärde man sig leva även med göksolot, för allt annat i “Wild Thing” var ju så tilltalande. Och på b-sidans “From Home” visade Troggs åter upp samma pulserande aggressivitet som i “Lost Girl”.
Som murare tjänade Reg Presley £19 i veckan, men med “Wild Thing” som nummer två på Englandslistan kunde bandet bli musiker på heltid. Larry Page ökade medlemmarnas veckolön till £25 per vecka och gaget för en spelning höjdes plötsligt till ofattbara £200.
Kanske var det amerikanska Kingsmens inspelning av Richard Berrys “Louie Louie”, vilken varit ända upp till plats två på Billboards Top 100 på hösten 1963, som krattade manegen åt Troggs. Det var ju i princip nästan samma låt och på sommaren 1966 toppade Troggs amerikalistan under två veckor. Även i Frankrike, Italien, Tyskland, Australien och här hemma i Sverige placerade sig “Wild Thing” bland de tio bästa under samma period.
FROM NOWHERE
För att få maximal utdelning av framgången med “Wild Thing” var Troggs tvungen att snabbt få fram ett helt Lp-album. Trots bristen på eget material gick man ändå in studion och spelade in debutalbumet “From Nowhere”.
Reg Presley slet sitt hår för att få fram nya låtar, men förutom b-sidan, “From Home”, från deras hitsingel finns bara ytterligare fyra av hans kompositioner på “From Nowhere”. Men vilka lysande låtar ändå. “I Just Sing” är av samma kaliber som “Lost Girl” och “From Home”, medan balladerna “Jingle Jangle” och “When I´m With You” visade att gruppen inte bara var stilmässigt fången i ett rasande tempo.
Starkast lyser ändå “Our Love Will Still Be There”, vilken väl måste vara tillägnad Regs hustru Brenda som han levde tillsammans med hela livet. Kärlek beskriven i sin renaste form och ett av Presleys och Troggs absolut finaste ögonblick.
För att få ihop till en hel Lp plockade gruppen antagligen låtar från sin scenrepertoar. De måste verkligen ha gillat Lee Dorsey eftersom båda sidorna från hans AMY-singel “Ride Your Pony /The Kitty Cat Song” finns med. Två olika Berry finns representerade. Richard Berrys “Louie Louie”, här naturligtvis filtrerad genom Kingsmen, och Chuck Berrys “Jaguar And Thunderbird”. Och bortser man från “Hi Hi Hazel” och den småtråkiga “Evil” så var “From Nowhere” en ren triumf för Troggs. Med övertygelse visade de att de trots sin minimala sättning ändå kunde göra musik som var både spännande och variationsrik.
Sålde bra gjorde debutalbumet också och placerade sig så högt som nummer sex på brittiska Lp-listan. För att ytterligare höja tempot släpptes i snabb följd först listettan “With A Girl Like You”, där b-sidans “I Want You” stilmässigt förekommer Black Sabbath, och bara ett par månader senare även “I Can´t Control Myself”, som intog andraplatsen på Topp 50-listan. Den senare blev den första utgåvan på det nystartade skivbolaget Page One, ägt av managern Larry Page.
I centrum för Troggs unika blandning av primitiv garagerock, bubbelgumpop och glamrock, trots att de två senare genrerna inte ens gjort entré, stod Reg Presleys kompositörskap. Karln verkade inte ha några begränsningar alls. Sångerna tycktes kunna skriva sig själva.
I England 1966 skrev man inte en låt som “I Can´t Control Myself” utan att få kritik från de som värnade dygd och moral. Gruppen ansågs heller inte tillhöra den intellektuella sorten. Oberörd av kritiken fortsatte Reg Presley och Troggs att skriva och spela in sånger med samma tema; “Gonna Make You”, “Give It To Me” och “Come Now”. Och när “Bill an´Sue, Jake an´ Sid an´ Mandy too” alla delade säng i 1973 års “Strange Movies” fick Presley frågan om varför hans sånger så ofta handlade om sex. Det korta svaret innehöll hela hemligheten bakom Troggs musik: "Earthy, yes. What else could a laborer from Andover in Hampshire be? Earthy, but not dirty".
Den enorma framgången påverkade medlemmarna i Troggs mycket lite. Visst tjänade de pengar och fick resa över hela världen, men innerst inne var de samma bonnläppar som innan berömmelsen. Det var förankringen i vardagen som höll Troggs borta från högmod och narcissism. På några sympatiska rader i “You Can Cry If You Want” sammanfattade Presley vad som var viktigt för honom och de övriga i Troggs:
We love the simple things in life.
A country walk
A summer night
Ja, varför göra sig märkvärdig och krångla till livet, när det räckte med ett pubbesök för att må bra. Svårare var det nog inte för grottmedlemmarna. Det var väl Tom Paxton som sa något i stil med: “Inget är så svårt som enkelhet, komplicerad kan ju vilken idiot som helst vara”.
Något lugnar ända gruppen ner sig i och med inspelningen av Chip Taylors ballad “Any Way That You Want Me”, på vilken man drog in en stråkorkester i studion. Men redan på b-sidans “66-5-4-3-2-1” är man på banan igen. Den, liksom kommande singeln “Give It To Me”/ “You´re Lyin´”, bär Troggs omisskännligt primitiva uttryck; tre ackord, pumpande basgångar, rullande puktrummor och så Reg Presleys ekivoka röst.
I nästan två år, från maj 1966 - mars 1968, var Troggs ständigt närvarande på Englandslistan. Förutom topplacerade “Wild Thing”(2/6605), “With A Girl Like You”(1/6607) och “I Can´t Control Myself”(2/6609) sålde “Anyway That You Want Me”(8/6612) och “Love Is Still Around”(5/6710) tillräckligt bra för att hamna bland de tio mest sålda singlarna i hemlandet. De övriga var “Give It To Me”(12/6702), “Night Of The Long Grass”(17/6706), “Hi Hi Hazel”(42/6707) och “Little Girl”(37/6802). (Parentesen anger högsta placering/år och månad på Topp 50.)
Bara ett halvår efter albumdebuten “From Nowhere” var det dags för Lp nummer två -“Trogglodynamite”(feb-67) - som trots sin explosiva titel, och likaledes fräcka omslag, på inget sätt levde upp till den stjärnsmäll man vid första åsynen förväntade sig. Det betyder inte att “Trogglodynamite” är en dålig skiva, bara att titel, omslag och dess innehåll inte riktigt stämmer överens. Öppningsspåret “I Can Only Give You Everything” hämtade Troggs från Thems andra Lp “Them Again” och är den enda låt som fullt ut överensstämmer med albumtiteln. Det krävs ingen större begåvning för att förstå att den snärtiga “I Can Only Give You Everything” var som gjord för Troggs.
Bara fyra av skivans fjortons låtar är skrivna av Reg Presley och två av dessa tillhör höjdpunkterna. Den “With A Girl Like You”-liknande “You Can´t Beat It” är suverän tuggummipop à la Reg Presley, medan den längtansfulla “Last Summer” är en snyggt enkel ballad som borde träffa mitt i prick på alla som varit ung och erfarit en semesterkärlek.
Båda sidorna på singeln “Night Of The Long Grass / Girl In Black”(maj-67) representerar stilar som inte tidigare förekommit hos Troggs. Framsidan är en atmosfärisk flört med den psykedeliska hippiekulturen, medan inspirationen för baksidan är hämtad från ett modslarmigt The Who. Och Troggs får betyget Mycket Väl Godkänd för båda.
Som kompositör och sångare till på den charmiga bagatellen “As I Ride By”(juli-67), b-sida till den menlösa “Hi Hi Hazel”, anges trummisen Ronnie Bond. Han debuterade som låtskrivare med den likaledes charmiga “It´s Too late” på “Trogglodynamite”. Mer överraskande är hans “When Will The Rain Come”(okt-67), b-sida till “Love Is All Around”, vilket är snygg psykedelia i klass med “Night Of The Long Grass”.
CELLOPHANE
Innan 1967 var till enda hade Troggs sitt tredje album, “Cellophane”, ute till försäljning. Med tolv stilmässigt olika låtar lyckades gruppen på ett alldeles förträffligt sätt visa hela vidden av sin genialitet. Ja, det är absolut rätt uttryck. Det jag älskar mest med Troggs är att de aldrig överdrev, utan alltid, vad som än tycktes hända utanför deras värld, höll sig till det enkla minimalistiska uttryck som var gruppens signum.
Samtliga, utom två, sånger på “Cellophane” är skrivna inom gruppen och då de alla är lysande finns det ingen anledning att plocka fram några enstaka exempel. Omnämnas bör däremot de övriga två, som båda tar fram det absolut bästa hos Troggs. Av John St. John Gillard och Terry Fogg från Sounds Incorporated fick man “Too Much Of A Good Thing” och kompositören Art Wayne gav dem “Somewhere My Girl Is Waiting”. Den som vill förstå Troggs storhet kan mycket väl börja här.
Texten till Troggs sista hit, “Little Girl”(feb-68), uppfattades handla om ett utomäktenskapligt barn och moralens väktare fick ännu en gång anledning att vässa vapnen mot gruppen. Hur som helst är det en fantastisk fin kärleksballad där Presley visar sin mjukare sida. Vänder man på “Little Girl” hittar man gitarristen Chris Britton som både kompositör och sångare i ytterligaren ett psykedeliskt alster.
Det svänger T-Rex-fint om gruppen i den glamrockiga “Surprise Surprise (I Need You)” (april-68) och i “You Can Cry If You Want To” pratsjunger Presley sympatiskt om värdet av att inte tappa fotfästet.
John Carter från Ivy League skrev den tuggummipoppiga “Hip Hip Hooray”(sep-68). Troggs hade inga tvivel beträffande den här typen av banalt material och det är därför det låter så bra. På baksidan både pratar och sjunger sig Chris Britton genom sin egen “Say Darlin´”, vilken är bluesrock, med snyggt jazzigt slut, som förekom grupper som May Blitz.
MIXED BAG
Mer av en samlings-Lp är 1968 års “Mixed Bag” då den innehåller fyra redan utgivna singlars båda sidor. Av de kvarvarande fyra spåren är endast två av intresse. Båda är skrivna av Reg Presley och påverkade av den psykedeliska tidsandan. Den släpigt suggestiva “We Waited For Someone” påminner om suveräna “Somewhere My Girl Is Waiting” från “Cellophane”. I “Purple Shades” tar Presley ut svängarna och till en förförisk melodi fylls hans inre av fjärilar i dubbel storlek och upp för en trappa klättrar gigantiska teddybjörnar. Ännu en snygg klackspark av muraren från Andover.
Bortsett från att Page One årerutgav “Wild Thing”(mars-69), kopplad med “I Can´t Control Myself”, som singel, så slutade sextiotalet för Troggs del med Reg Presleys “Sweet Madeleine”(jan.-69). Ett trallande lyckopiller med fantastiska stråkarrangemang och under ytan ger Troggs, förstärkta med en Hammondorgel, en lysande uppvisning i vilket tight band de verkligen var.
Man skall sluta när det är som bäst, men jag måste ändå nämna 1972 års “Everything´s Funny”, skriven av Reg Presley och Chris Britton. En fullständig kanonad av tuggummipop i en megaproduktion med stråkar, stor blåssektion och rullande i botten hittar man Troggs effektiva boogiemaskineri. Någon måste ha tänkt att nu jävlar skall vi knäppa Phil Spector på näsan.
Då punken spottade den svulstiga arenarocken i ansiktet och skrattade åt grupper som Pink Floyd och Led Zepperlin, såg ungdomar, utsmyckade med säkerhetsnålar, Troggs som en förebild. Rå energi blev viktigare än arrangerade uppvisningar i timslånga improvisation och Troggs jämfördes med grupper som Damned och Sex Pistols. Reg Presleys förklaring var lika självklar som trovärdig: “Punk rock? We invented it! ”
Inte bara företrädare för sjuttiotalets punkrock höll intresset för Troggs vid liv. På en fanklubbssingel från 1980 gjorde Roy Loney “With A Girl Like You”. Den finns även med på hyllningsskivan “Groin Thunder - Trogg Punk Noize From All Over The Place”(1996), där Loney tillsammans med band som A-Bones, Headcoats, Bevis Frond, Miracle Workers och Fluid gör egna versioner av klassiska Troggslåtar. Alex Chilton tog sig sedan an “With A Girl Like You” cirka tio år efter Loney. Både R.E.M och Ramones har spelat in “I Can´t Control Myself”, men rikast blev Reg Presley då Wet Wet Wet 1994 gjorde hans “Love Is All Around”. Allra mest laddade med Trogglodynamite var ändå svenska CRY med sin larmiga version av “Too Much Of A Good Thing”, som medföljde musikfanzinet King Kong i början på nittiotalet.
Reg Presley och Chris Britton höll liv i Troggs fram till Presley insjuknade. Med olika medlemmar turnerade de världen över och någonstans ur bakhuvudet dyker det upp en recension, med anledning av någon av Troggs 70- eller 80-talskivor, skriven av Greg Show,. Fritt ur minnet ungefär så här: “Det är en tröst att veta att någonstans där ute står alltid Reg Presley, med en ny upplaga av sin grupp The Troggs, och spelar `Wild Thing´.”
Vila i frid Reginald “Reg Presley” Ball. Vi är många som haft glädje av din småpilska musik.
Tack Pelle
SvaraRaderaFör en oerhört fin minnesskrift men samtidigt kanonbeskrivning av The Troggs historia.
Och visst förtjänar The Troggs ett bätre rykte i rockhistorien. För det är ju precis som du skriver inte bara "Wild Thing", det finns mer, mycket mer.
Länge leve The Troggs och Reg Presley.
Lasse
Jo, visst är det så Lasse. Troggs var ett kanonband och ständigt återkommande i mina högtalare.
SvaraRaderaDet här var bland det bästa jag läst om Troggs! Bandet förtjänade fler hits. Man gjorde många bra 45:or på 70-talet, men man hade troligen ingen större stöttning från skivbolagen. Det finns en trippel CD med alla 45:or som är otroligt bra! RIP Reg!
SvaraRaderaTrevlig, tackar!
SvaraRaderaJo, jag har trippel-cd:n och håller helt med dig.
Kolla http://www.youtube.com/watch?v=0-AmnRWECq4&sns=em
SvaraRaderaEn låt av Chris Britton i en Svenska Spelreklam. Hur har man hittat den?
Du har naturligtvis helt rätt. Visst är det Chris Britton med "Fly With Me" från albumet "As I Am" (1970), som tack vare dig just nu plockats fram och hörs i mina högtalare. Det var uppmärksamt av dig, jag bugat och lyfter på hatten. Som tack för upplysningen vill redaktionen skicka dig de två senaste egenhändigt sammansatta samlingarna Raised On Records Vol. 35 och 36. Skicka namn och adress till: raisedonrecords@hotmail.se
SvaraRaderaMvh
Magnusson