Mickey Jupp

MICKEY JUPP
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea
2013.07.19

Strax före halv tio annonserade rösten i högtalarna att det var dags för The Mickey Jupp Band att framträda. Upp på scenen klev fyra gentlemän, varav ingen kunde misstänkas vara under sextiofem år. Att hög ålder inte spelar någon som helst roll inom musikens värld har giganter som Muddy Waters, Bo Diddley, Chuck Berry, Jerry Lee och Little Richard redan bevisat - för övrigt fyllde Mick Jagger sjuttio (70!) år härom dagen - och Mickey Jupp tillsammans med Mo Witham: gitarr, Denis Masterson: bas och Mick Brownlee: trummor utgör inga undantag.

Tvärtom, med tillsammans säkert över hundra års erfarenhet har de fyra så mycket rutin att egentligen ingenting kunde få dem att tappa kontrollen. Visst påminde Jupp oss ett flertal gånger om att delar av texter ramlat ur minnet och “Lorraine” avslutades abrupt efter knappt en minut med förklaringen att texten var helt borta. Och när önskade sånger ropades från publiken, svarade han skämtsamt: "I don't know that song" eller helt kort, med låtsassträng röst, "Stop It!". Stämningen på scenen var både okonstlad och avslappnad på ett sätt som bara riktigt stora artister förmår förmedla.

Genom att öppna konserten med det säkra kortet "Cheque Book" var publiken omgående i hamn. Den, tillsammans med sånger som "Switchboard Susan", "Taxi Driver", "Modern Music", "Downs At The Doctor´s" och "Standing At The Crossroads Again", är lika självklara krav från en Mickey Jupp-publik som "Johnny B. Goode, "Roll Over Beethoven" och "Sweet Little Sixteen" på en Chuck Berrykonsert. Jupp gav oss all anledning att vara nöjda med framförandena av sina ess tillsammans med likaledes suveräna versioner av mindre kända egna kompositioner, varav många - typ: "Searching for Andromeda", "Trying To Unlike You", "The Diffrence" "Song For Holly" och "Learning To Swim" - återfinns på senare års demoutgåvor. Han bjöd även på ett par nya alster - "You Don't Give A Damn" och "Sweet Young Thing" - som förhoppningsvis återfinns på nästa demoutgåva från högkvarteret i Cumbria.

Redan som tredje sång framförde Jupp "I Should Be Loving This" och det var enda gången under kvällen då jag hade anledning att betvivlade hans trovärdighet. Med en text om att han, trots musikalisk framgång, helst av allt alltid vill stanna hemma så visade Jupps goda humör, hans och bandets spelglädje och den fantastiska publikkontakten att han trots allt trivdes lika mycket som vi som väntat i över ett år på hans återkomst till Riga Music Bar.

Det var en glad, generös och skämtsam Mickey Jupp vi fick möta. Först efter tre hela set, ett par extranummer och totalt trettio sånger sade han och bandet adjö strax innan midnatt.

Nästa år fyller Jupp sjuttio och det verkar inte längre finnas någon anledning att hoppas på att han skall spela utanför England igen. I en av pauserna fick jag möjlighet att ställa frågan när han kan tänka sig att komma till Sverige. Reptilsnabbt, och med emfas, kom det nedslående svaret: “Never! I´m done with that.”

Det är bara att acceptera, vill man se Mickey Jupp får man ta sig till England. Men det är det värt. Och vem vet, kanske får han på nästa års Rigaspelning för sig att även spela någon av mina personliga favoriter; “City” och “Heather On The Hill” från Legends debutalbum eller “Cross Country” från “Red Boot”-skivan. Jag kommer i alla fall att även då stå där framme vid scenen och hoppas.

Det vi fick höra den här fantastiska kvällen var följande, och det var ju inte precis en samling ankskit som pubrockens störste låtskrivare radade upp (parentesen anger på vilken skiva respektive sång finns utgiven.) :

Cheque Book (Legend / “Red Boot”, Vertico 1970)
The Diffrence (Favourites, Gallery 2010)
I Should Be Loving This (Favourites, Gallery 2010)
Till Honky Get Tonky Again (As The Yeah Goes By, On The Beach Recordings / Line 1991)
Trying To Unlike You (Naughty Boy, Demos 2013)
Sweet Dreams (Don Gibson, MGM 1956 / Patsy Cline, Decca 1963) *
There´s A Thing (As The Yeah Goes By, On The Beach Recordings / Line 1991)
Down At The Doctor´s (Singel b-sida, Arista 1977. A-sidan = Nature´s Radio)
Big Black Cadillac (X, Line 1988)
Standing At The Crossroads Again (As The Yeah Goes By, On The Beach Recordings / Line 1991)
* (Demosingel med Jupps grupp The Orioles, troligen inspelad 1963/-64)

PAUS

She´s Not My Baby (The Boot Tapes, Wild Bird 2011)
Sweet Young Thing (Ny sång som framfördes för första gången inför publik)
Searching For Andromeda ((The Boot Tapes, Wild Bird 2011) (Naughty Boy, Demos 2013)
Learning To Swim (Naughty Boy, Demos 2013)
Song For Holly (Naughty Boy, Demos 2013)
Further Up The Road (Bobby “Blue” Bland, Duke 1957)
Taxi Driver (Some People Can´t Dance, A&M 1982)
Modern Music (Some People Can´t Dance, A&M 1982)
Lorraine (Legend / “Red Boot”, Vertigo 1970)
You Don´t Give A Damn (Ny sång)

PAUS

Sea Cruise (Frankie Ford / Huey “Piano” Smith, Ace 1959)
Sweet Little Rock´n´Roller (Chuck Berry, Chess 1958)
One Night (With You) (Elvis Presley, RCA 1958. Originalet = Smiley Lewis One Night (Of Sin), Imperial 1956)
Slow Down (Larry Williams, Specialty 1958)
Great Balls Of Fire (Jerry Lee Lewis, Sun 1957)
S:t James Infirmary (Trad. / Bobby “Blue” Bland, Duke 1961)
Bony Maronie (Larry Williams Specialty 1957)
Switchboard Susan (Long Distance Romancer, Chrysalis 1979)

Extranummer:

Rockin´ Robin (Bobby Day, Class 1958)
Lawdy Miss Clawdy (Lloyd Price, Specialty 1952)

Mickey Jupp

MICKEY JUPP
Live At Rockpalast
(Repertoire)

När Englandsturnén “Be Stiff Route 78” - då Mickey Jupp reste runt med Stiffkollegorna Wreckless Eric, Jona Lewis, Rachel Sweet och Lene Lovich - ankom Newcastle på hösten 1978 slogs Jupp plötsligt av insikten “What the hell am I doing here? Why am I doing this?”

Stiff Records hade på våren samma år gett ut den suveräna samlingen “Mickey Jupp´s Legend”, beståenden av material hämtat från Jupps tre album tillsammans med gruppen Legend - “Legend” (Bell, 1969), “Legend / ´Red Boot´” (Vertigo 1970) och “Moonshine” (Vertigo1972). Och trots att Jupps medverkan på turnén var för att lyfta fram sitt första riktiga album på sex år, “Juppanese”, så stod karln och frågade sig själv “vad i helvete gör jag här”.

När turnésällskapet senare fortsatte till Amerika fick de finna sig i att göra det utan Mickey Jupp som även försvann från Stiffetiketten. Vi som i decennium följt mannen, som är långt mycket större och bredare än den pubrockgenre inom vilken han haft sina största framgångar, har fått lära oss att vänta. Ibland har skiv- och speluppehållen varit så långa att man nästan slutat hoppas. Därför var Jupps plötsliga insikt; “What the hell am I doing here? Why am I doing this?” på scenen den där kvällen i Newcastle inget som överraskar.

Med ytterligare en ny skiva i ryggen - den av 10cc-medlemmarna Lol Creme and Kevin Godley producerade “Long Distance Romancer” (Chrysalis, 1979) - gästade Jupp, en vecka före jul 1979, det TV-sända tyska konsertprogrammet “Rockpalast”. Tillsammans med musikerna Ian “Chuck” Duck - gitarr, Frank Mead - saxofon & munspel, Pat Donaldson - bas och på trummor Dave Mattacks levererade Jupp en habil show för både den på plats närvarande publiken och de som hade slagit sig ner bakom TV-apparaterna.

För drygt en hundralapp har nu Repertoire släppt en kombinerad cd och dvd från konserten, bestående av nio Juppklassiker och fem blues- och rock´n´rollstandards. Originallåtarna kommer huvudsakligen från de då färska albumen “Juppanese” (“Brother Doctor Sister Nurse”, “You´ll Never Get Me Up In One Of Those”, Short List” och “Down In Old New Orleans” = “Guitar Pickin´ Slim”) och “Long Distance Romancer” (“You Made A Fool Out Of Me”, “You Know What I Mean” och “Switchboard Susan”).

Från Legendperioden framfördes “Cheque Book” och “Hole In My Pocket”, vilka hämtades från den allmänt kallade “Red Boot”-skivan. Och Mickey Jupp vore inte Mickey Jupp om han inte tog tillfället i akt att visa sin respekt för förebilder som Bobby Bland, Chuck Berry, Larry Williams, Elmore James, Wilbert Harrison och Little Richard, så i slutet av konserten slängde han in “St James Infirmary”, “Memphis Tennessee”, “Coming Home”, “Bony Maronie” och “Kansas City”.

Det är naturligtvis en ynnest att så här mer än trettio år efteråt äntligen få se en hel konsertinspelning med den artist man alltid rankat bland de bästa. På ljud och bild finns inget att klaga, Jupp är fantastisk och bandet suveränt, men jag måste ändå erkänna att det blir för mycket tutande i saxofonen för min del.

I jämförelse med “Mickey Jupp - Live At The BBC” (Hux Records) som kom 2004 får “Live At Rockpalast” dock stå tillbaka. De olika BBC-inspelningarna har ett bett och en glöd som gick förlorat med den annorlunda framtoning Frank Meads saxofon gav Jupps i vanliga fall så distinkta ljudbild. Kort sagt, jag hade föredragit om Mickey Jupp inte gett Mead så stor plats.

Samtidigt som Repertoire släppte “Live At Rockpalast” fick vi ett livstecken från Jupps eget högkvarter, beläget i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Han sitter däruppe och komponerar små mästerverk och skickar man honom - genom kontakt via facebook och betalning via paypal - tio pund, vilket inkluderar porto, så hamnar en hemmagjord cd i brevlådan efter några dagar.

Den senaste i raden kallar han för “Naughty Boy” och är sexton alldeles förtjusande demoinspelningar, på vilka han, bortsett från trummor, spelar alla instrument själv. Förutom solosången körar han också ensam alla snygga stämmor som stundtals påminner om det vokala giganter som The Ink Spots och The Mills Brothers åstadkom på trettio- och fyrtiotalet.

Allt har sin tid och själv har jag alltid mått bäst av att försöka leva livet i rätt ordning. Ungdomens festande var fantastiskt roligt då och jag skulle inte vilja ha det ogjort, men det är inget jag trängtar efter idag. Hur många pinsamma “ungdomliga” pajaser i min ålder finns det inte inom rockbranschen. Mickey Jupp är inte en av dem. Han vänder istället ryggen till hela etablissemanget, sätter sig hemma och gör sina egna inspelningar. Numer visserligen med ett något lägre tempo än tidigare, men med samma komprimerade, minimalistiska sväng som han alltid så väl behärskat och som fångar honom i hans rätta element.

Arrangemangen är så finurliga och rytmiska att till och med de metronomer och rytmmaskiner han använder i allra högsta grad känns levande. Ja, det är rent märkligt hur karln i “The Doggie Song”, “The Woman I Love Has Left The Building” och “I Ain´t Broke No Law” kan få det att gunga så hejdlöst med så små medel.

Som nedtonad blue eyed soulsångare är han oöverträffad, för vem kan jämföras med den känslosamma rösten i “Denial”, “Somewhere South” och “Trying To Unlike You”. I kärlekens tillkortakommanden firar Jupps röst triumf. Inlevelsen och förmågan att skildra svek och längtan efter kärlek är hans största tillgång.

“I don´t have a party gene in my dna” sjunger Jupp med övertygelse. Han har accepterat att bli äldre och tröttare, ointresserad av ett hektiskt festande och jag förstår honom precis. Finns det ett piano i närheten skulle jag mer än väl kunna tänka mig att hamna på samma hem för äldre som Jupp när den tiden är inne för oss båda, för den här mannens text och musik berör mig djupt.

Om jag förr alltid kopplade samman Jupp med Chuck Berry så är jag numer mer benägen att jämföra honom med Fats Domino. I “Searching For Andromeda” och “Learning To Swing” hittar man samma behagliga trivselkänsla som man delvis hittar på Dominos julskiva “Christmas Is A Special Day”. Inte för att Jupp skriver julmusik, men i den magnussonska hemmet är det julafton varje gång det kommer ett nytt livstecken från Englands vassaste låtskrivare.

Fotnot. Fredag den 19 juli ställer sig Mickey Jupp ännu en gång på Riga Music Bars scen i Southend-On-Sea. Förköp rekommenderas!

Bäddat För Trubbel

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson
(Ljudkassett)

Måste erkänna direkt att någon större beundrare av Alf Robertson har jag aldrig varit. Tyckte alltid att karln hade en träig sångstil och kunde därför aldrig koncentrera mig på vad han ville säga.

Efter en genomlyssning av Bäddat För Trubbels kassettutgåva, bestående av fem tolkningar av Robertsonkompositioner, förstår jag ändå att Alf Robertson var en av oss som kliver upp mitt i natten för att utföra ett arbete som bara blir synligt om det inte blir gjort.

Hur Alf Robertson själv framförde de här sångerna har jag ingen aning om, men utan tillstymmelse till självömkan eller sentimentalitet tar sig Bäddat För Trubbel an hans texter om en vårdnadstvist i “Jag La En Kram I Brevlådan”, missbruk och verklighetsflykt i “Från Religion Till Renat”, glidarmentalitet i “Det Är För Många Som Snackar” och det dagliga slitets otacksamhet i “Såna Som Jag“ och “Blommor Och Medaljer”.

Om de här sångerna hade funnits med på någon av gruppens två album - “Det Här Är Inte New York” och “Värdighet” - skulle ingen annan än Alf Robertson-kännaren trott annat än att de vore egna kompositioner, så väl stämmer texterna överens med gruppens egen poesi.

För visst är det tonsatt poesi som Bäddat För Trubbel framför. Ibland med ilska, ibland med vemod, ibland med både glädje och naivitet, men alltid med stolthet och högburet huvud. Malmögruppen skriver modern arbetarpoesi i rakt nedstigande led från trettio- och fyrtiotalets Folket i Bild-tradition, då den arbetande befolkningens kunskapstörst släcktes av arbetarförfattarnas lyrik och prosa.

Det är alltid upplyftande att få en ny inspelning med Bäddat För Trubbel. Oavsett vad de sjunger om har deras texter sitt ursprung i vardagen. Helt utan pekpinnar påminner de oss om att klassamhället är intakt och vår gemensamma verklighet ojämlik.

Genom att på ett ej fördummande eller fördömande sätt skildra de försummade blir Bäddat För Trubbel Sveriges viktigaste rockband.

Hur är musiken då?

Helt lysande!!!

Fotnot. För endast 40 kr. köper ni kassetten, vars upplaga är begränsad till 250 exemplar. http://ljudkassett.bandcamp.com/album/b-ddat-f-r-trubbel-spelar-alf-robertson
De som, i motsatts till mig, var tillräckligt snabba kunde köpa den deluxevariant av “BÄDDAT FÖR TRUBBEL spelar ALF ROBERTSON” som gjordes i bara 50 exemplar, innehållande ett texthäfte och signerade fotografier.