måndag 10 mars 2014

Stora Popboxen Vol. 1



STORA POPBOXEN
Svensk Pop 1964-1969, Volume 1
(Premium Publishing, 4cd-Box)


Det här är recensionen jag helst inte vill skriva.

Vid en första anblick ser Stora Popboxen ut att vara en mycket ambitiös genomgång av den svenska sextiotalsmusiken, avseende pop, rhythm & blues, beat och psykedelia. Boxen fanns med på min årsbästalista över bästa utgåvor 2013, men så här i efterhand måste jag erkänna att den nog inte borde ha funnits där. Första intryckets entusiasm tog uppenbarligen överhanden då boxen i slutet av förra året landade i min brevlåda.

De som känner mig vet att jag alltid ansett att svensk sextiotalspop borde lyftas fram och få ett erkännande. Otaliga är de samlingar jag "tvingat" på vänner och bekanta för att belysa genialiteten hos de bästa inspelningarna som gjordes av svenska band mellan 1964 - 69.

När nu Premium gör en seriös satsning, med ett omfattande text- och bildmaterial där inget finns att klaga på, så verkar ingen däremot ha haft den minsta känsla för i vilket sammanhang musiken uppstod. Hur skall man annars förklara den fullständigt befängda idén att över fyra cd-skivor låta låtordningen vara baserad på en alfabetisk band- och artistmedverkan?

Boxen börjar således cd 1 med Annaabee-Nox (inte Annabee-Nox som det står i låtförteckningen) 1965 och slutar cd 4 med Yardleys 1965 och däremellan blir musiken i stort fullständigt ogripbar. Och i sin absoluta tondövhet gällande genre och kronologi tvingas jag, smärtsamt nog, även påstå att innehållet i det närmaste blir olyssningsbart, i bemärkelsen onödigt svårlyssnat. Inte huvudsakligen för att materialet är dåligt - sjuttio procent håller, medan material motsvarande en cd med fördel hade stannat i arkiven - utan för att en gräslig "When A Boy (In Your Arms) med Jane Swärd & The Swedish Four med alfabetisk nödvändighet följs av T-Boones beatklassiker "At The Club".

Shakers primitiva rhythm & bluesinspelning "Hoochie Coochie Man" från 1965 följs av Shamrocks harmonypop "Day Time, Night Time" från 1967. Båda bör självklart finnas med, men ingen av låtarna lyfter den andra. Det måste finnas en tanke och idé om vad som passar ihop. Och när sedan Shamrocks i sin tur följs av Shandies dansbandspop "That's My Desire" då tar man sig för pannan.

Eller när rent skräp som Beatstones "Stop Your Sobbing", Bröderna Volts "Don't Ha Ha" och den gräsliga "Set Me Free" med The Chicks helt ogenerat blandas med högklassiga Beathovens "Summer Sun", Bootjacks "My Baby" och Cads "Call My Name".

För att den oinitierade skall få någorlunda grepp om vilken enorm utveckling som musiken på sextiotalet genomgick, från till exempel Friends pulserande rhythm & blues i "Empty Handed" till Tages pop-psykedeliska Marmaladecover "I See The Rain", hade materialet istället krävt en lyhörd genremässig och kronologisk struktur.

Den som försöker förstå hur de olika stilarterna förhåller sig till varandra tidsmässigt får problem redan på cd 1. Det är en genremässig berg- och dalbana från första stund, där Annaabee-Nox inleder med beatballaden "Where Have You Been" från 1965 för att sedan kasta oss rakt in i blytung blues anno 1969 i Aunt Sallys "Wicked Little Thing". Därefter fem år tillbaka igen med Beach Walkers "Got My Feet On The Ground" som visserligen är inspelad 1966, men låter som något Staffan Berggren skrivit till Shanes debutalbum "Let Us Show You!" 1964.

Tidsmässigt kommer både Slim's Blues Gangs "I Want To Get Married" och Steampackets "Take Her Anytime" från 1966, men medan Slim passar bäst på en rhythm & blues-samling så var Steampackets bidrag så före sin tid att den med fördel kan ta plats på en freakbeat- och psychsamling. Tidpunkten för en inspelning är alltså inte den avgörande faktorn. Men, ingen av ovanstående bör följas av vare sig Stranglers "Who Wouldn't Like A Girl Like That", Streaplers "Rockin' Robin" eller Suzies "Look At Him". Det känns bara taffligt och okunnigt.

Låt mig ta ett tänkt exempel:

Göteborgsgruppen Tages speglade, som kanske enda svenska grupp, på ett utmärkt sätt hela musikutvecklingen under sextiotalet. Från den tidiga, på sin höjd charmiga, "Sleep Little Girl" och försöken att leva upp till epitetet "Västkustens Beatles", över den riktigt bra beat- och freakbeatperioden med låtar som "I'll Be Doggone", "I'm Going Out" och "The Man You'll Be Looking For" fram till kronjuvelen - albumet "Studio". Lägg till Blonds powerpopalbum "The Lilac Years" och ge ut alltihop i en 4-cd-box med låtarna i alfabetisk ordningsföljd.

I exemplet ovan skulle boxens första cd inledas på följande sätt:

TAGES: Bloodhound -65
BLOND: Caroline -69
TAGES: Cathy's Clown -65
TAGES: Crazy 'bout My Baby -66
TAGES: Dancing In The Street -67
BLOND: Deep Inside My Heart -69
TAGES: Dimples -65
TAGES: Donna -65

Och ännu mer osammanhängande skulle det bli då "Sleep Little Girl" (-64), "Seventh Son" (-65) och "Stand By Me" (-65), på tänkta cd 4, skall samsas med "Sister's Got A Boyfriend (-67), "She's Having A Baby Now" (-67) och Blondlåtarna "Six White Horses (-69), "Sailing Across The Ocean (-69) och "Sun In Her Hand" (-69).

Ingen är betjänt av en sådan utgåva, allra minst Tages själva. Sak samma med "Stora Popboxen", som förutom den hopplösa alfabetiska artistordningen även tycks ha förlorat sig i att vara så bred som möjligt.

I förordet skriver förläggaren/producenten Wille Wendt att "Ambitionen har denna gång varit att presentera ett fräckt tvärsnitt av det allra bästa från den svenska 60-tals-epoken". Möjligtvis har man lyckas presentera ett tvärsnitt, men tyvärr är det som helhet långt ifrån både fräckt och det allra bästa. Istället är det stundtals så illa ställt att man är tvungen att beväpna sig med fjärrkontrollen för att trycka fram nästa låt som förhoppningsvis är bättre än pinsamheterna Chicks "Set Me Free", Five Teddys "Another Girl", Shakemakers "The Rise And Fall Of Flingel Bunt", Mascots "Hey Hey", Sleepstones "Just Eighteen", Fabs "Gulp", Jinx "Mary Angel", Jokers "Broken Engagement" eller Claes Diedens "In The Jungle".

Den 3-cd-box Premium gav ut i samband med "Stora Popboken" 1996 var till sitt yttre mer sparsam, men höll en betydligt högre och mer sammansatt kvalitet. Framför allt gjorde Hans Olofsson och Sven Åke Peterson som sammanställde boxen utvecklingen av den svenska sextiotalsmusiken begriplig.

Istället för att göra en box som helt igenom tar fasta på kvalitet och som kunde ha övertygat både svenska och internationella lyssnare och inte minst - med tanke på att Premium planerar en hel serie med svenska sextiotalsboxar - köpare, så blev "Stora Popboxen" ett obegripligt sammanställt halvpekoral. Målgruppen tycks mer ha varit nostalgikerna, de som tycker allt var så roligt förr, än de som är beredda att osäkra kontokorten och införskaffa föredömligt sammanställda boxar som "Nederbeat 63-69 / Beat, Bluf & Branie" (Hunter, 2001), "Love Is The Song We Sing - San Francisco Nuggets 1965 -1970" (Rhino, 2007) och "Where The Action Is! - Los Angeles Nuggets 1965 - 1968" (Rhino, 2009).

Beträffande möjligheten att skapa intresse för ytterligare svenska sextiotalsboxar tror jag dessvärre Premium har skjutit sig själv i foten.

2 kommentarer:

  1. Tommy Almstedt10 mars 2014 12:54

    Vitsen med att olika stilar och "kvalite" på grupper och låtar bryter av kan ju också att ha den effekten att man inser hur bra respektive dåliga vissa grupper/låtar är/var...tycker jag då,dock kul att nån bryr sig.
    Med vänlig hälsning Tommy Almstedt

    SvaraRadera
  2. Du har absolut en poäng där, men det gjordes ca 900 svenska popsinglar mellan 1964-69 och så där 125 Lp'n. Räknar man 12 låtar/Lp blir det 1500 låtar + 1800 singelsidor = totalt 3300 inspelningar. Premium bantade ner det till ett urval av 1400 låtar, så varför på Vol 1 ens bry sig om de mindre bra? Som det gjort nu är det bara cd3 som någorlunda går att spela rakt igenom. De tre övriga är, i mina öron vill jag poängtera, omöjliga att spela från låt ett till slutet. Jag håller med dig om nyttan av att någon bryr sig, men skall intresset hållas upp för ytterligare boxar måste nog urvalet förpackas och göras bättre,
    Mvh
    Magnusson

    SvaraRadera

Bloggintresserade