War On Drugs

THE WAR ON DRUGS
Lost In The Dream
(Secretly Canadian)

För det allra mesta hör jag tämligen omgående om det som spelas tilltalar mig eller inte. Det är med andra ord sällan jag behöver övertygas om en skivas eventuella förträfflighet. Tycker jag inte om det jag hör direkt kommer jag med största sannolikhet inte att gilla det längre fram heller. Kortsynt kan tyckas, med det är så jag fungerar.

Än mer sällan gör jag helomvändningar, men i fallet The War On Drugs har jag gjort en 180-graderssväng. Mitt första intryck av "Lost In The Dream" var att skivan bestod av ett enda ostrukturerat, tråkigt mässande.

Jag hade ändå tre anledningar till att ifrågasätta mitt omdöme och därmed ge War On Drugs ytterligare spelningar. Det var de pålitliga kamraterna L-Ps, Oscars och Pubrocks-Staffans gränslösa entusiasm som gjorde mig intresserad att försöka förstå vad de hörde som inte jag kunde höra. Inte ens verkade vara i närheten av att höra.

Måste erkänna att jag kände direkt aversion inför tanken att behöva spela "Lost In The Dream" rakt igenom ytterligare ett antal gånger. Det dök till och med upp associationer om hur jag som 8-9 åring satt ensam kvar i skolbespisningen och vägrade äta de förhatliga fiskbullarna, men inte fick lämna bordet förrän tallriken var tom.

Nåväl, man skall inte vara sämre än att man kan ändra sig. Hur det gick till har jag inget bra svar på, men The War On Drugs tog över min skivspelare.

I skivrummet stod plötsligt Steve Hillage, Nick Saloman, Bob Dylan och förde ett lågmält samtal med Bruce Springsteen och Mark Knopfler. Ombedda att göra något tillsammans, men ovilliga att kompromissa, gavs de närvarande full konstnärlig frihet.

Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.

Adam Granduciel, War On Drugs frontfigur, är mannen som tycks kunna förena det bästa hos personerna ovan och vars musik både är lika konsekvent som Dylans ovilja att ge vägledning till sin lyrik och motsägelsefull som olikheterna mellan bröderna Joe och Frank Roberts i Springsteens "Highway Patrolman".

Hursomhelst, nog med svammel. War On Drugs "Lost In The Dreams" är ett märkvärdigt stort och vackert verk (ja, ni hör hur jag låter) och det var länge sedan jag blev så bergtagen av en skiva.

John Paul Keith

JOHN PAUL KEITH
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)

Bland det sista Roland Janes producerade innan han avled för ett halvår sedan var musiken till John Paul Keiths tredje och senaste album, "Memphis Circa 3Am". I och med Janes död begravdes över sextio års erfarenhet av studioarbete, vilken tog sin början som studiomusiker hos Sun-records Sam Phillips och ett tätt samarbete med den kanske mest kräsna av dem alla - Jerry Lee Lewis. Därefter som ägare av det egna Rita Records och inspelningsstudion Sonic och slutligen åter som anställd av familjen Phillips, som överlät till honom att ta ansvar för Memphisstudion Sam Phillips Recording Service, där han befann sig i princip varje dag fram till sin död.

Digitala nymodigheter har aldrig kommit innanför dörren under de trettio år som Roland Janes basat för Sam Phillips Recording Service. Och det var både den analoga inspelningstekniken och Janes kunnande som attraherade John Paul Keith.

De krav Janes ställde var enkla; han var inte intresserad av nostalgi, inspelningarna skulle göras mellan klockan tolv och sex - dagtid, och inga andra trummor än de som fanns i studion skulle användas.

Med skepsis betraktade gruppen, och framför allt dess trummis - John Argroves, skrubben där ett väl använt trumset av märket Ludwig var inträngt:

”When our drummer John asked about the drum situation, Roland directed him to a cramped vocal booth. Stuffed inside was an ugly Ludwig kit from the 80’s that looked like it was suited for a hair metal record. It was close-mic’d with one overhead. The booth was covered in burlap and completely dead, acoustically. We worried that we were going to get a super-dry, 70’s-type drum sound, which was not what we were looking for...Roland told John to play a beat. After a few bars, he hit the talkback button again and said “Ok, John, come on in and see what you think.”

All tveksamhet försvann då de fick höra hur Janes fick trummorna att låta.

”It sounded amazing. Warm, crisp, punchy, slightly distorted, but not in a mannered or self-conscious way. It was the kind of natural drum sound you hear on classic old Memphis and Muscle Shoals records, the kind I’ve always tried to get, yet didn’t know how. I still don’t know how he got it. Maybe he was hitting the tape a little hard, maybe he was using some crazy compressors. Who knows? It was so warm and toneful it really didn’t need any reverb or room ambience. The really remarkable thing was that this beautiful drum sound was achieved in maybe ten minutes on a goofy hard rock kit in a vocal booth. I’ve seen live sound engineers take twice as long to check drums in a horrible dive bar than Roland Janes did for my third record. And it was perfect."

Samma korta procedur genomfördes för John Paul Keiths gitarr, Mark Edgar Stuarts bas, Al Gambles klaviatur och för samtligas respektive sångpålägg. Roland Janes var professionell, fåordig och avbröt bara då han hade något att tillägga, eller då han tyckte det var dags för inspelning.

”We quickly settled into a routine. For the first hour or so, we’d just rehearse the song without the tape rolling, and Roland would say almost nothing. We were doing new material that we’d only rehearsed once or twice, and in most cases we weren’t even sure how we’d start or end the song. Roland would let us stumble around for a couple hours, and when it was clear we were stumped on something, we would hear his voice in our headphones: “Try it this way…” Whatever his suggestion—a key change or a tempo change or a drum intro—it worked. It was like finding the missing piece of a puzzle and suddenly everything would click into place. After playing it the new way a couple of times, Roland would come on the talkback again: “Alright. Let’s roll tape.”

Och snabbt gick det.

”After a few takes, we’d have it. For the most part, we were getting the tracks down live, just like they used to do it in the 50’s and 60’s. In three hours we’d have a track finished, top to bottom. Then we’d move on to the next song, and finish it by our six o’clock deadline. We completed six songs in a total of 18 hours.”

Resultatet av samarbetet mellan John Paul Keith och Roland Janes är av det slaget att man häpnar. Inte bara för att Janes produktion är så behaglig utan också för att han får Keith att låta bättre än någonsin.

Som låtskrivare är Keith i ständig utveckling och på "Memphis Circa 3Am" är det till stor del melodierna som står i centrum. I sina absolut bästa stunder, såsom "If You Catch Me Staring"(så här bra lät Elvis Costello i början), "Everything´s Different Now", "New Year's Eve" och "Last Night I Had A Dream About You", briljerar han med Brill Building- och Burt Bacharach & Hal David-klass, medan "She's Almost You" är som hämtad från Beatles mästerverk "A Hard Day´s Night". Och jag kan inte befria mig från att tänka på 1983 års korta samarbete mellan Phil Everly och Cliff Richard när jag lyssnar på "We Got All Night". Oj, vilken uppföljare till "She Means Nothing To Me" det skulle kunna ha blivit.

Om John Paul Keith hade dykt upp hos Sam Phillips och Roland Janes under Sun-epokens storhetstid är jag säker på att de båda imponerats av vilken mångfasetterad artist Keith är. Karln kan sin rockhistoria och använder sig ogenerat av det bästa hos de som tidigare trampat rockmusiken stigar. På förra skivan, "The Man That Time Forgot", beträdde han i "Never Could Say No" och "Somebody Ought To Write A Song About You" med lätthet den sorglösa mark som först Buddy Holly och senare Bobby Fuller inmutade. Dessemellan slängde han in handklappningar och snärtiga Eddie Cochran-ackord i "Anyone Can Do It" och i "Afraid To Look" korsades Small Faces med Standells. Slutligen, och liksom med en klackspark, avslutas "The Man That Time Forgot" med en makalöst snygg hänga-med-huvudet-vid-bardisken-och-aldrig-vilja-gå-hem-country i ”The Last Last Call”.

Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.

I en intervju i Memphistidningen Commercial-Appeal från juni 2013 gav Roland Janes sin enkla syn på musik:

"Humans are not perfect and their music don’t need to be perfect; it just needs to be good.”

Där har ni det geniala svaret på varför " Memphis Circa 3Am" låter så förbaskat bra!

Låter det för enkelt? Ja, försök själva...

Citaten ovan är hämtade från:
http://johnpaulkeith.tumblr.com/post/72336421834/lets-cut-some-hits-recording-with-roland-jane

http://johnpaulkeith.net/main/wp-content/uploads/2014/01/Roland-Janes-Commercial-Appeal-profile.pdf

BONUS:
Den första maj gjorde John Paul Keith en lysande spelning på Hotell Malmens Bar i Stockholm. Som vanligt var jag naturligtvis inte utrustad med kamera, men med tillstånd från Anders Olsson visas nedan några av honom tagna bilder från konserten.