Firebeats, Inc

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)

Då norska HMV/EMI 1966 släppte Firebeats, Inc. debutalbum, pressade man endast försiktiga femhundra exemplar och inväntade antagligen någon form av reaktion från den skivköpande poppubliken. Någon sådan kom aldrig och därmed var grunden lagd för att beatsamlare fyrtiofem år senare lägger upp över tusen dollar för ett bra exemplar.

Den typen av pengar behöver vi inte längre betala för att komma i åtnjutande av vad den engelska musikjournalisten Keiron Tyler betraktar som: "...one of the world's most collectible exponents of freakbeat" och vidare "...their rough-edged music is now recognised as amongst the world's greatest."

Det är engelska RPM International, som tidigare återutgett Tages "Studio", Hep Stars "It's Been A Long Long Time", Doris "Did You Give The World Some Love Today Baby", Jack Downings samlade produktion och en samling med The Shanes, som nu gör den första legala utgåvan sedan 1966 tillgänglig för oss som är intresserade av sextiotalets beatmusik.

Även om en vinylutgåva hade varit det trevligaste alternativet, är ändå den nu utkomna cd:n betydligt roligare än det kassettband jag tidigare bara haft tillgång till. Förutom hela "Firebeats, Inc." finns gruppens samtliga sextiotalssinglar plus en outgiven låt inkluderad. Allt som allt 23 spår, vilket omfattar hela deras skivproduktion under sextiotalet.

Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera förebilderna. Istället skrev han variationsrik popmusik med en bredd som påminner om svenska Shamrocks skivproduktion och dess fantastiskt fina album "Smokerings" (1966), inspelad och utgiven i Tyskland och med enbart eget material, vilken jag ser som ett av de stora ögonblicken från en popgrupp hemmahörande i Skandinavien.

Med lätthet pendlar Firebeats, Inc. mellan freakbeat i "I Can't Find Nobody" och P.F Sloan-inspirerad amerikansk folkrock i "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World", för att i nästa ögonblick kasta sig in i harmony pop à la Hollies i "More And More Each Day" och vidare låta den psykedeliskt Marmaladeliknande "This Rain" övergå i brittisk rhythm & blues i "Baby, Go On Home". Och "it's No Matter How I Try" är banne mig i Mascots-"Words Enough To Tell You"-klass medan "I Never Knew The Sun Could Shine So Brightly At Night" kunde vara hämtad från Pretty Things andra Lp, "Get The Picture?".

Och jag blir alltid imponerad av att obskyra grupper från sextiotalet hittade låtar knappt någon annan på våra breddgrader då hade hört. Sooner Or Later från Gävle spelade in Strangloves "Night Time", Hoforsgruppen The Kings tog sig an Fires "Father's Name Is Dad" och Firebeats, Inc. letade - som skivans enda ej egenkomponerade sång - upp "Funny Things", som var b-sida till engelska Redcaps beatklassiker "Mighty Fine Girl" från 1964. Man skulle naturligtvis vilja veta hur grupperna ovan lyckades vaska fram sådana guldklimpar ur rockmusikens enorma undervegetation.

Firebeats, Inc., tillsammans med Pussycats, 1 2 6 (one-two-six) och Wizards, var bara några suveräna band från sextiotalets Norge, men det fanns många fler. RPM skulle kunna göra ytterligare en insats för skandinavisk beat genom att återutge samlingen "Raveyard Paradise - Norsebeat Flashbacks 1964 - 67", vilket var en dubbel-Lp utgiven av Igloo Records 1995. Kanske inte helt legal i första utgåvan, men alla de olika norska sextiotalsband som finns representerade på "Raveyard Paradise" förtjänar att lyftas fram. Dessutom hittar jag inte min kassettkopia.

Tills vidare får vi glädjas åt Firebeats, Inc. mycket välgjorda debutalbum. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.

Dolly Parton & Porter Wagoner

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box)

Vore jag relationsterapeut skulle jag rekommendera mina klienter att gå hem och lyssna på duetterna med Dolly Parton och Porter Wagoner. Det de berättar i sina sånger delas säkert av många och nog kan det vara en tröst att veta att man är inte ensam.

Det är allt annat än ihållande lyckorus som paret sjunger om. Visst finns där lyckliga omständigheter beskrivna, men även smärtsamma tragedier större än man kan begära att någon skall klara av; barnadödlighet - ”Silver Sandals”, ”Little David´s Harp”, otrohet - ”This Time Has Gotta Be Our Last”, oron över tonårsdottern som aldrig sover utan smiter ut på nätterna - ”Mendy Never Sleep”, och äktenskap som självdör. Förhållanden där varken kärlek eller hat finns kvar och där det inte längre finns anledning att skynda hem - ”No Reason To Hurry Home”, ”No Love Left”. Sorgligt, vemodig och smärtsamt bortom all räddning - man ryser vid bara tanken.

Dolly Parton och Porter Wagoner hade sju år och tretton album tillsammans, i vad Wagoner kallade "blood harmony", bestående av Partons fantastiska sopran - vilken hennes mamma såg som följden av spruckna halsmandlar - och Wagoners behagliga baryton. Båda med en bakgrund på den amerikanska landsbygden, Wagoner från West Plains i Missouri och Parton från trakterna runt Sevierville i Tennessee, och uppvuxna med country- och traditionell folkmusik. De delade även en inte obetydlig känsla för hillbillyglamour, som kom till uttryck i deras respektive spektakulära och pråliga framtoningar eller "flash and trash" som Parton själv benämnde sin stil.

Dolly Parton, begåvad med en unik förmåga att redan som barn börja skriva sånger, var bara tretton år gammal då hon 1959 spelade in sin första skiva för Goldband Records i Lake Charles i Louisiana. Inspelningen ledde henne rakt in i Grand Old Opry, sjungande George Jones "You Gotta Be My Baby" med två inropningar som följd. Men det skulle dröja till 1967, en flytt till Nashville och ett möte med musikförläggaren Buddy Killen innan Parton med albumet "Hello, I'm Dolly" fick ett större genombrott.

Tjugoett år gammal, målmedveten, ett yttre "modeled after the town tramp" och en röst som inte lämnade någon oberörd var det som fångade Porter Wagoners intresse.

Den nitton år äldre Wagoner hade redan en imponerande karriär då han började sitt samarbete med Dolly Parton 1967. Han skivdebuterade 1952 med "Settin' The Woods On Fire" och i mitten på femtiotalet toppade han första gången countrylistan med "A Satisfied Mind". Det skulle bli inte mindre än 81 listplaceringar för Wagoner innan han 2007 lade näsan i vädret. Under lång tid var han även värd för egen tv-show, sponsrad av Chattanooga Medicines Company, där den kvinnliga stjärnan var Norma Jean. När hon istället valde äktenskap framför karriär fick Dolly Parton ta över hennes roll.

Det var alltså en väl meriterad countrystjärna som föll pladask för den mindre erfarne Dolly Parton och gjorde henne till sin kvinnliga motsvarighet i tv-showen The Porter Wagoner Show. Själv var Parton förvånad över Wagoners intresse för henne och kanske ännu mer för de 60000 dollar om året hon erbjöds för sin medverkan.

"It was the most money I had ever heard tell of. And I could not believe it...He said he thought I had the potential to be a big star, and of course, I couldn't believe I was sittin' there talking to Porter Wagoner, The guy I watched back home doing Black Draught and Soltice Commercials."

Wagoner visste vad han sjöng om. På sina så kallade konceptalbum - sex till antalet, inspelade mellan 1966 - 1970, vilka finns samlade i en 3cd-box under titeln "The Cold Hard Facts Of Life" - skildrar han med stort socialt patos samhällets mindre bemedlade existenser. Han var själv uppvuxen under svåra förhållanden. Med en handikappad far och en bror med hjärtproblem tvingades han att tidigt sluta skolan och ensam sköta allt arbete på familjens farm.

Som grabb köpte han, för pengar han tjänat på att sälja egenhändigt fångade kaniner, sin första gitarr för åtta dollar. Genombrotten kom då Red Foley 1955 tog Wagoner till sin tv-show Ozark Jubilee, där han fångades upp av RCA Records. Sin första Nudiekostym, vilken var den första Nudie Cohn tillverkade med insydda bergkristaller, bar han redan 1951 och effekten lät inte vänta på sig:

"The first show that I wore it on, the people just we're in awe. When the light hit it, it made such a big glitter, they just ahh'd when I came on the stage. I felt like that was a great asset to my show."

Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

Allt som har en början har också ett slut och efter sju år tillsammans med Wagoner och även ett antal soloalbum var Parton mogen att gå sin egen väg. Hon hade haft egna hits som "Coat Of Many Colors" och kände sig begränsad av deras samarbete. Sången "I Will Always Love You" skrev hon som ett avsked till Porter Wagoner:

"I was having so much trouble with leaving Porter's show...We'd had great success but we had a lot of problems. We didn't get along very well, but we loved each other, too... but he wouldn't hear me out. He just couldn't listen to me, and so I thought, 'The only way I'm gonna express what I feel and have him understand it is to write a song.'"

Wagoner kunde inte annat än stå vid sidan om och bara titta på då Partons solokarriär sköt fart:

"It's The best song you've ever written, Dolly...write a few like that, and you ain't gonna need many more songs."

Och mycket riktigt blev "I Will Always Love You" - tillsammans med "Jolene", som hon skrev samtidigt med "I Will Always Love You" - en av hennes mest kända låtar. Trots de initialt uppmuntrande orden blev Wagoner både bitter och förbannad över vad han upplevde som svek, inte bara konstnärligt utan även ekonomiskt, från Partons sida. Han stämde henne på en miljon dollar och fick rätt i domstol.

Sommaren 1974 gjorde Dolly Parton och Porter Wagoner sin sista show tillsammans.

Bear Family har i boxen ”Just Between You And Me” samlat hela deras skivproduktion, bestående av total 160 sånger, och kompletterat med ett bildmaterial lika förtjusande som parets röster. Romantik och glädje blandat med svek, smärta och sorg lika komplicerat och motsägelsefullt som livet självt och framförd med en övertygelse få behärskar.

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bildmaterial.