Predatür

PREDATUR
In Your Garden

En fullständigt överrumplande kärlek vid första ögonkastet, eller snarare första öronkastet, drabbade mig skoningslöst då det i min digitala närhet nyligen dök upp en länk med den för mig okända engelska gruppen Predatür. De är hemmahörande i Reading, sex mil väster om London, och har en klassisk sättning bestående av två gitarrer, bas och trummor.

Trots att Predatür, som bildades i slutet på sjuttiotalet, varit mer eller mindre verksam i över trettiofem år så finns det endast två fullängdare med gruppen. Det skulle dröja ända till 2004 innan de debuterade med "Mean" och 2007 kom sedan uppföljaren "In Your Garden", som förtjänar att både uppmärksammas och inhandlas pronto!

Omslagsbildens fint halvpsykedeliskt fantasieggande målning, med en delvis skalad apelsin innehållande planeten Jorden istället för fruktkött, vittnar mer om eftertänksamma djupsinnigheter än den explosivt förlängda arm av Status Quos storhetstid som Predatür på "In Your Garden" torgför.

Det måste naturligtvis vara något alldeles speciellt när ett band och en skiva håller en vaken till efter klockan fyra på morgonen. I sängen liggande behagfullt småskrattande åt Predatürs högoktanigt suveräna pubrock - för det är vad jag kallar låtar som "When My Girl", "It's A Drag", "Work It Out" och "All Gone Wrong" - som tycks ha hämtat sin näring hos främst Status Quo och Thin Lizzy, men även Wishbone Ash och Blue Cheer.

Med boogiesvängiga "In Your Garden", "Song For Lotte", som är en freakbeatblandning av Nirvana och Iggy Pops "Lust For Life"-period, och "Thank You" visar Predatür vilken musikalisk bredd gruppen besitter. Vid sidan om svenska The Maharajas briljanta "Into The Unknown" är "Thank You" det bästa David Bowie aldrig skrev under sin Ziggy Stardust-era.

Den som anser sig i behov av musikterapi borde snarast inhandla "In Your Garden". Det är nämligen fullständigt omöjligt att värja sig mot den positiva energi som de båda Predatürgitarristerna Baz Barry och Mick Hughes intensiva "lillfingerkomp" och skrattmuskelstimulerande gitarrslingor framkallar.

Leif Andersson

LEIF ANDERSSON
Med Andra Ord / Kind Mot Kind
(September)

I Lasse O' Månssons och producenten Bengt Wittströms radioprogram "Bättre sänt än aldrig" och "Ännu bättre sänt än aldrig" (med undertitlarna "Melodier ni har glömt bort att ni kommer ihåg" och "Programmet i vilket Edvard Persson vilken vecka som helst kan förväntas sjunga 'Stormy Weather'") som sändes på sjuttiotalet, grävde programmakarna fram vinyla obskyriteter med ofta udda existenser som aldrig kom att få en plats i musikens finrum.

En av dessa personer var Leif Andersson, ej att förväxla med Leif "Smoke Rings" Anderson, som en dag 1974 stegade in i Hazze "Hep" Östlunds studio för att, med egna pengar, göra en skivinspelning.

Enligt Hazze Östlund hamnade Andersson hos honom genom Hep Stars-managern Åke Gerhards försorg:

- Efter att Åke Gerhard sålt sin egen inspelningsstudio hade han och kompanjonen Olle Fagerström ett bolag där de var artister - eller som i Anderssons fall privatpersoner - behjälpliga med att ge ut egna skivor. Gerhard och Fagerström ordnade fram en studio, ofta min, engagerade orkestrar och såg till att det till slut blev en skiva. Artisten/privatpersonen stod själv för alla kostnader.

Vem var då Leif Andersson?

- Vet inte annat än att han var någon slags nattvakt, kanske hos Securitas, och verkade vara från Stockholmstrakten. Han hade i alla fall ingen utpräglad dialekt som gav några andra ledtrådar.

Hur gick det till när inspelningen skulle göra?

- Gerhard och Fagerström hade anlitat dansbandet Roffe Lejdestads Orkester, som ibland även kallade sig för Roffe Staads Orkester, förstärkta med några blåsare. Efter att nån timme ha försökt hitta en tonart som skulle passa Andersson, gav Roffe och orkestern upp och lämnade studion.

Var det verkligen så illa?

- Ja, det var det. Jag och min kompis Brumme, som jobbade åt mig, trodde att också Andersson skulle ge upp, men Andersson bara svarade "Jag behöver ingen orkester, jag kan sjunga själv"

- Jag lät Brumme ta hand om inspelningen, men efter ett tag kom han krypande ut från kontrollrummet, klagande "Jag klarar inte det här, du får sköta det själv!". Så jag spelade in Anderssons första låt och försökte vara diplomatisk när jag sade till honom att komma in och lyssna. Det fanns ju en hel del otydligheter som jag ville han skulle höra, men han sa bara: "det låter bra, nu tar vi nästa låt".

Blev han nöjd med resultatet?

- Oj ja, han blev nöjd, så va' fan skulle jag säga. Sen dök hans låtar upp i Lasse O' Månssons radioprogram och då tänkte jag att det får väl stå för dom. Själv tyckte jag väl nästan lite synd om karln. Han hörde nog inte hur illa det lät.

Det blev i alla fall en skiva.

- Åke Gerhard gav ut den i kanske femtio eller hundra exemplar på ett skivbolag han kallade September, jag tror i alla fall att det var hans bolag, och jag har faktiskt ett eget ex.

Så gick det alltså till när Leif Andersson förverkligade sin dröm om att bli skivartist. Det är inte utan att man tänker på säregna filurer som Eilert Pilarm eller de tre systrarna Betty, Dorothy och Helen Wiggin i amerikanska The Shaggs. Det finns onekligen något både vackert och tilltalande i att vilja men kanske inte kunna och att ändå våga göra det.

Leif Andersson har bakvägen skrivit in sig i musikhistorien och den som hört Leif Anderssons inspelningar kommer garanterat ALDRIG att glömma honom.

Kind Mot Kind

Med Andra Ord