THE PRETTY THINGS
Bouquets From A Cloudy Sky
(Madfish)
Lagom till femtioårsjubileumet av den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade albumdebut tidigt 1965, släpps den både fysiskt och innehållsmässigt tunga boxen "Bouquets From A Cloudy Sky". Upplagan är begränsad till 2000 exemplar!
Gruppens samtliga elva studioalbum under eget namn utgör boxens grundstomme, kompletterat med alla deras singlar från respektive tidsperiod. Detta material har jag tidigare avhandlat i samband med en stor artikelserie om det excellenta musikmagasinet Ugly Things, vars utgivare, Mike Stax, gräver djupare än någon annan i främst sextiotalets enorma musikskatt.
Min uppfattning om Pretty Things officiella produktion är lika giltig idag som då jag redogjorde för den 2008. Inte heller har gruppen släppt någon ny studioskiva därefter, varför någon revidering av texten inte behöver göras. Den intresserade hittar artikeln i:
Pretty Things skivor
För oss som redan har allt officiellt material finns ändå en hel del annat att också glädjas över, däribland två fullmatade cd-skivor, "Rarities 1" och "Rarities 2", med mestadels ej tidigare släppt material. De spänner över tiden september 1964 - september 1969 respektive juni 1970 - december 2012 och består av liveinspelningar, demos och studio outtakes. Gruppens alla perioder finns representerade och fortsättningsvis ligger fokus helt på boxens uddamaterial.
Efter ett par listplaceringar i England 1964 gjorde Pretty Things två framträdanden i BBC-programmet The Beat Room och framförde där live "Don't Bring Me Down", "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" och Chuck Berrys "Johnny B. Goode". Tufft är bara förnamnet! "Don't Bring Me Down" var deras andra singel och "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" återfinns på debutalbumet, medan "Johnny B. Goode" aldrig spelades in av gruppen. Som kuriosa kan nämnas att "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" blev något av ett standardnummer bland svenska rhythm & bluesband på 60-talet. Annaabee-Nox från Stockholm gjorde alldeles lysande scenversioner av både den och "Don't Bring Me Down". Trots dess popularitet var det endast Malmöbandet The Gonks av alla svenska band som spelade in "Mama, Keep Your Big Mouth Shut", vilket för övrigt blev deras bästa inspelning. Även Gävlebandet Sooner Or Later hade den på sin repertoar, vilket kan höras på deras "Live In Germany 1966" som gavs ut först 1988.
Från andra Lp:n "Get The Picture?" letade sig Pretty Things version av Solomon Burkes "Cry To Me" upp på Englandslistans tjugoåttonde plats sommaren 1965, högre än så skulle de aldrig mera komma, och stannade på listan i sju veckor. Här får vi den inspelade ursprungsversionen med kompgitarristen Brian Pendleton och basisten John Stax som enda bakgrundskör. Då skivan släpptes i England och övriga Europa hade kören kompletterats med ytterligare två personer - Leslie Duncan och Ian Stirling.
Tredje skivan, "Emotions", var en känslig historia för Pretty Things, eftersom de fråntogs möjligheten att påverka hur slutresultatet skulle komma att låta. När skivan väl kom ut överraskades medlemmarna av att i efterhand hade både stråkar och blås lagts på av producenten Steve Rowland och arrangören Reg Tilsley. Demoinspelningarna av "Bright Lights Of The City", "Out In The Night" och "One Long Glance" ger en rättvisare bild av hur gruppen egentligen ville att "Emotions" skulle låta. Från samma skiva finns också alternativa versioner av "Photographer" och "Children", där vi hos den senare även slipper pålägget av kazoo.
Framme vid 1967-69, och det som skulle komma att bli Pretty Things mest spännande och experimentella period, bjuds vi på en alternativ mix av "Defecting Grey" och en enastående liveinspelning gjord i Amsterdam i början på 1969. Låtarna "S.F. Sorrow Is Born" och "She Says Good Morning" är hämtade från deras - vid sidan av debuten och "Get The Picture?" - bästa skiva, S.F. Sorrow från 1968. Från sidoprojektet Electric Banana gör man "Alexander" och vidare hade man den goda smaken att framföra en strålande version av Byrds "Renaissance Fair".
Efter inspelningen av Ray Davies-kompositionen "A House In The Country" 1966, som också blev Pretty Things sista listplacering i England, skulle det komma att dröja årtionden innan annat än egenkomponerat material togs med på några av gruppens skivor. På scenen tycks det däremot ha funnits utrymme för att åtminstone göra ett par av samtida Byrds sånger. Förutom den redan nämnda "Renaissance Fair" finns också en inspelning av "Why" från en Hyde Park-konsert sommaren 1968. Inspelningen är gjord av ingen mindre än en ung Nick Saloman, senare verksam under namnet Bevis Frond. Både ”Renaissance Fair” och ”Why” plockades upp från Byrds fjärde album ”Younger Than Yesterday” (1967).
Från de helt förtjusande inspelningarna med fransmannen Philippe DeBarge sommaren 1969 har fyra helt magiskt psykedeliska alster hämtats: "You Might Even Say", "Eagle's Son", "Graves Of Grey" och "It'll Never Be Me". DeBarge- liksom Electric Bananainspelningar tydliggör vidden av gruppens begåvning och helt tydligt hade man så mycket material att man frikostigt kunde dela med sig.
En tidigare gjord recension av Ugly Things utgåva av Phillipe DeBarge och Pretty Things outgivna album finns att läsa här.
Slutligen på "Rarities 1" får vi följa Phil May och basisten Wally Wallers arbete med att skriva sånger till albumet "Parachute", gjorda på en Revoxbandspelare. Sex akustiska demoinspelningar, i princip hela förstasidan av det som skulle komma att bli "Parachute", avslutar sex spännande år som dessvärre mätt i framgång hade betalat sig dåligt.
"Rarities 2" inleder på samma sätt som ”Rarities 1” slutar med ett ytterligare antal demosinspelningar, varav endast "Cold Stone" nådde fram till skivköparna. De övriga sju spåren har förblivit outgivna, däribland "Wild And Free" och "I'd Love Her If I Knew What To Do" som var avsedda för 1972 års "Freeway Madness". Wally Waller lämnade strax därefter bandet och ny kompositörspartner till Phil May blev istället den unge gitarristen Pete Tolson.
Därpå följer ett par liveinspelningar för BBC Radio från 1972, där "Spider Woman" - skriven av May/Tolson, men aldrig utgiven - visar upp ett helt nytt Pretty Things med ett sound som nästan skamlöst flirtar med amerikansk radiorock. På väg långt bort från den tidiga rhythm & bluesen, 1967/-68 års psykedelia och 1969/-70 års progressiva rock påbörjade Pretty Things en ökenvandring som konstnärligt skulle leda dem till ingenting.
En tung inspelning av "Route 66, gjord på Golders Green Hippodrome i norra London i augusti 1973, minner om gruppens rötter. Det var naturligtvis mer Chuck Berry än Nat King Cole som påverkade Pretty Things och "Route 66" hade, trots alla stilbyten, aldrig lämnat gruppens repertoar.
Med albumet "Silk Torpedo"(1974) kom Pretty Things att ansluta sig till Led Zeppelins bolag Swan Song. Den på "Silk Torpedo" sju minuter långa "Dream / Joey" kortades ner till tre minuter, gavs ut som singel och återfinns här. Den stora behållningen är de vokala insatserna, som från "S.F. Sorrow" och framåt blev ett av gruppens starkaste kännetecken.
Därefter lämnar "Rarities 2" sjuttiotalet, något överblivet material från 1976 års "Savage Eye" finns ej representerat.
Det skulle dröja till 1980 innan nästa album "Cross Talk" släpptes. Från samma period hämtas en riktig goding - "The Monster Club". Ett soundtrack från filmen med samma namn, där Vincent Price spelar hungrig vampyr. Det är inte utan att jag tänker på ett annat soundtrack - "After The Fox", i vilken skådespelaren Peter Sellers kompad av The Hollies framför en burlesk historia. Både Hollies och Pretty Things har uppenbarligen varit i behov av brödinspelningar.
Våren 1983 var jag i London och såg till min förvåning att Pretty Things skulle spela på puben Half Moon i Putney, strax söder om Themsen. Trodde väl egentligen inte att gruppen fortfarande var vid liv efter "Cross Talk", som knappast kan ha sålt några större mängder trots att det var en skiva i rätt riktning. Hursomhelst, ivrig åkte jag ner till Putney bara för att mötas av en lapp på dörren som kungjorde att kvällens konsert var inställd. The Pretty Things hade åkt till Tyskland istället!
Att Pretty Things valde att resa till Tyskland var naturligtvis en megabesvikense för mig, men säkert ett klokt val av gruppen. Tyskarna har alltid förstått att värna om rockhjältar vars tid i rampljuset redan är passerad. Därför är det heller inte alls konstigt att nästa livstecken från gruppen, nåja från Phil May och Dick Taylor i alla fall, kom från just Tyskland. Med i övrigt tyska musiker spelade May och Taylor in "Out Of The Island" som 1987 gavs ut av bolaget In-Akustik. Skivan består huvudsakligen av nya versioner på tidigare inspelat Pretty Things-material. Till undantagen hör "Cause And Effect" som är en hygglig May-komposition, men låter det Pretty Things? Nja...
Den tidigare outgivna "Holding Onto Love" däremot låter definitivt Pretty Things och är inspelad samma år, 1989, som deras mycket fina version av P F Sloans "Eve Of Destruction". Den senare tog sig även in på 1999 års fullängdare "...Rage Before Beauty" och "Holding Onto Love" hade gärna fått ersätta någon av "Play With Fire" eller "Mony Mony" på samma skiva.
1991 respektive 1993 hände det jag absolut inte ville skulle ske. Phil May och Dick Taylor förenade sig med trummisen Joe McCarty och bildade något de kallade Pretty Things-Yardbird Blues Band. Trion åkte över till Chicago, där de - tillsammans med kompgitarristen Studebaker John och basisten från Canned Heat, Richard Hite - spelade in ett antal blueslåtar. Demon Records i England släppte resultatet som "The Chicago Blues Tapes 1991" och "Wine, Women & Whiskey" och det är skivor jag hittills inte velat befatta mig med. Pretty Things har för mig ALLTID varit något mycket, mycket större än ett coverspelande bluesband. Måste ändå erkänna att deras versioner av både "You Can't Judge A Book" och framför allt "Chain Of Fools" är bra gjorda. "No Questions" kan jag däremot klara mig utan.
Bland det överblivna materialet från det som är Pretty Things senaste släppta album, "Balboa Island", har man valt Dylans "It's All Over Now Baby Blue", Willie Dixons "Hoochie Coochie Man" och den egna "Look Away Now". Den sistnämnda är som hämtad från perioden kring "S.F. Sorrow" och "Parachute" och precis den typ av material jag vill höra från gruppen. Den, liksom den själfullt akustiska "It's All Over Now Baby Blue", skulle ha gjort sig perfekt på "Balboa Island".
Skivbolaget Fruits de Mer gav 2012 ut dubbel-ep:n "The White EP", där åtta olika artister tolkar sånger från Beatles "White Album". Medverkar gör bland annat Bevis Frond och Pretty Things som gör en tung version av "Helter Skelter"
På den i boxen medföljande tiotumsvinylen ligger på framsidan en demoinspelning av "Defecting Grey" från september 1967, liksom en demo från samma tid av den ovanligare "Turn My Head" som gruppen aldrig släppte officiellt. Enda tidigare legala utgåvan av "Turn My Head" hittar man på "The Pretty Things - BBC Sessions" (Repertoire, 2003) gjord för radioprogrammet Top Gear i början på december 1967.
På baksidan av samma tiotummare ligger två demoinspelningar från sent 1964 av "Don't Bring Me Down" och "I Can Never Say". Med ett genuint både primitivt och explosivt sound togs sådan som jag med storm vid fjorton års ålder då Pretty Things kom att bestämma mitt sätt att lyssna på musik. Jag blir fortfarande exalterad då jag hör med vilken elegans och fräschör gruppen tog sig an arvet från Bo Diddley. Det var ren och rå engelsk rhythm & blues, vars främsta syfte var att skapa extas. Om de lyckades...?
...Ja, om något, så är det precis det den två timmar medföljande DVD-dokumentären "Midnight To Six 1965 - 1970" visar. I ett filmat framträdande från Holland 1965 ser vi hur publiken, i princip bara unga män, i det närmaste löper amok då gruppen framför låtarna från första albumet. Och inte bara publiken, även Viv Prince är som förryckt och slår på allt, från golvet till Phil Mays rygg, med sina trumpinnar. De få vakter som finns på plats har, rent ut sagt, ett helvete att hålla allt under kontroll. Filmen varvas med intervjuer med Phil May, Dick Taylor och den sedan länge i Australien boende basisten John Stax.
Längre fram medverkar även senare medlemmar såsom Skip Alan, Jon Povey och Wally Waller, varvat med mängder av filmade intressanta live- och tv-framträdanden. Som bonus tillkommer den tretton minuter långa promotionfilmen "Pretty Things On Film" från 1966, liksom även senare videoinspelningar av "Rosalyn" (1995) och "Eve Of Destruction" (1989).
På ytterligare en DVD, innehållande "Pretty Things - S.F. Sorrow Live At Abbey Road", får vi den film som spelades in i september 1998 och där gruppen gör hela "S.F. Sorrow" live i den anrika studion, lagom till skivans trettioårsjubileum.
Som grädde på moset tillkommer allt tryckt material, där främst den hundrasidiga boken i Lp-storlek - fullmatad med fantastiska fotografier från gruppens långa historia och en mycket välskriven text av Mike Stax - imponerar stort!
The Pretty Things har äntligen fått sin historia berättad, såsom de, i egenskap av att vara rockmusiken verkliga majestäter, förtjänar. Och bäst av allt, historien tar inte slut här. Det lär nämligen vara ett nytt album på gång!
Fotnot: Wally Waller och Jon Poveys öden och äventyr vid sidan om att vara medlemmar i Pretty Things finns att lyssna på THE FENMEN "Sunstroke"
