THE ARTWOODS
Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67
(RPM, 3 cd-box)
När jag växte upp var jag kamrat med två bröder, Mats och Lasse, som så tidigt som 1963 började skicka efter skivor från England. Inga andra jag kände, Mats och jag var då bara tretton och Lasse var femton år, var så försigkomna då det gällde egenimport av skivor. Bröderna hade, vad vi idag skulle kalla, råkoll på den framväxande brittiska beatmusiken. Lasses skolgång var kort och på ortens stora järnverk var det inga problem för en frisk grabb att få jobb. Hans inkomst var det som finansierade paketen med skivor som varje månad var adresserade till deras hemadress.
En av alla de skivor som jag genom brödernas försorg kom att höra innan den blev allmänt känd var "Art Gallary" med den engelska gruppen The Artwoods. När den gavs ut sent 1966 var jag redan så bortskämd med att tidigt få höra det bästa, att en musikaliskt avancerad grupp som Artwoods var precis vad mitt då omättliga behov av pop- och rockmusik krävde.
Gruppen tog sitt namn från dess sångare Arthur "Art" Wood (bror till den dåvarande Birdsgitarristen Ron Wood, senare mer känd som basist i Jeff Beck Group och megakänd som gitarrist i Rolling Stones) som, med sin tidigare grupp The Art Wood Combo, fanns kring kretsen runt Alexis Korner och Cyril Davies grupp Blues Incorporated i det tidiga sextiotalets London.
Artwoods enda album "Art Gallary", utgivet i november 1966, borde ha varit början på en lång karriär, men markerar istället slutet för gruppen hos skivbolaget Decca, där de funnits sedan hösten 1964 och tidigare fått fem singlar och en ep-skiva utgivna. Att "Art Gallery", mot all förmodan, letade sig ända fram till ett litet brukssamhälle i Gästrikland gjorde ändå inte skivan till någon större försäljningssuccé. Musikaliskt däremot var och är den en succé, innehållande rock- och popbaserad blue eyed soul av högsta klass.
Med säker hand hade Artwoods till albumdebuten valt ut ett antal soul och rhythm & bluesnummer, företrädesvis hämtade från de amerikanska förebilderna på bolag som Stax och Atlantic, som framförs med både elegans och originalitet. Redan i öppningsspåret - "Can You Hear Me", skriven av Allen Toussaint och inspelad i original av Lee Dorsey - förförs man av den senare Deep Purple-medlemmen Jon Lords maffiga Hammondorgel och Keef Hartleys svängiga trummor. Utan att förringa övriga medlemmar - Art Wood: sång, Derek Griffiths: gitarr och Malcolm Pool: bas - så är Lords och Hartleys insatser, i en suveränt kollektivt sammanhållen grupp, en betydande del av det som gjorde Artwoods sound unikt.
Från Lee Dorsey lånade man också "Work Work Work" och även Solomon Burke fick bidra med två nummer, "Down In The Valley" och "Keep Lookin´". Övrigt material håller lika hög klass; Eddie Floyds "Things Get Better", Booker Ts "Be My Lady", Chuck Jacksons "I Keep Forgettin'", James Crawfords "Stop And Think It Over", Marvin Gayes "One More Heartache, James Rays "If You Gotta Make A Fool Of Somebody", Bobby Blands "Don't Cry No More" och en orgeltung, instrumentell version av Brook Bentons "Walk On The Wild Side". Den senare var inspirerad av jazzorganisten Jimmy Smith, som - tillsammans med engelsman Graham Bond - var en av Jon Lords stora förebilder.
Förutom den mycket fina "Art Gallery" innehåller "Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67" inte bara gruppens övrigt utgivna inspelningar, i form av singel- och ep-spår, utan även fyra inspelningar med The Art Wood Combo, där versionen av Cyril Davies "Chicago Calling" är mest intressant. I ett försök att rida på gangstertrenden, som filmen om Bonnie & Clyde gav upphov till, kom gruppens sista inspelning, "Brother Can You Spare A Dime/Al's Party", att ges ut under namnet St Valentine's Day Massacre och även den finns med.
Trots att Artwoods försäljningsmässigt inte levde upp till Deccas förväntningar, saknade gruppen aldrig publik på sina spelningar och de var också favoriter hos andra artister såsom Brian Jones och Keith Richards, Alex Harvey, Bryan Ferry och Cat Stevens, vilka inte gärna missade en spelning med Artwoods. Gruppen var även populär som kompband åt gästande amerikanska bluesartister typ Howlin´ Wolf, Bo Diddley - som ville ta över dem till Amerika, men amerikanska musikerförbundet sa nej - och Little Walter, vilken bara hade gott att säga om Artwoods: "Trustfully, I thought white boys couldn't play the blues, but they were playing the hell out of the music. Them boys was as pure in the blues as many a negro back home. In fact, there's many a player in the States couldn't keep up with them."
Hur verkligt spännande Artwoods var på scenen visar det omfattande livematerialet som dels hämtats från inspelningar gjorda för BBC 1965, -66 och -67, samt den konsert som bandades under gruppens turné i Danmark 1967, "Live At The Funny Park, 1967", vilket väl får antas vara Tivoli i Köpenhamn.
The Artwoods upplöstes med flaggan i topp. Liveinspelningen från Danmark visar ett makalöst spelskickligt band, men med en repertoar bestående av mestadels andra artisters sånger - företrädesvis soul och rhythm & blues. Till undantagen hör de av gruppen komponerade ”Song Of The Journeyman” och ”Black Mountain” som är psykedelisk progressiv rock och b-sidan, ”In The Deep End”, på deras sista singel i eget namn - utgiven i april 1967 av Parlophone - vilken är toppklasspsykedelia som visar att förmågan att skriva bra eget material trots allt fanns inom gruppen.
Man kan bara önska att Artwoods hade fått göra minst ytterligare ett album, bestående av enbart egna kompositioner under påverkan av 1967 års psykedeliska influenser...
Stort tack till RPM Records som seriöst tagit sig an The Artwoods, som under några år på sextiotalet var ett av Englands intressantaste band!
