The Strypes

THE STRYPES
Little Victories

(Virgin EMI)

Då Strypes 2013 gjorde sin debut med det fräcka rhythm & blues-albumet "Snapshot", låg "Down By The Jetty" - inspelad av pubrockarna Dr. Feelgood 1975 - nära till hands som jämförelse. Trots att medlemmarna i Strypes inte ens hade uppnått åldern för att bli serverad alkohol, verkade de unga irländarna ha den djupaste förståelse för vilken typ av musik man söp sig full till på Canvey Islands pubar i mitten på sjuttiotalet.

Det har gått två år sedan "Snapshot" och idag har säkert Strypes uppnått åldern för att få dricka öl offentligt, men på puben tycks man inte längre vilja vara. Nu verkar man hellre vilja få sina lyssnare via amerikanska radiostationer.

Hur i h-e kunde det gå så illa? Så snabbt!

Inget av det som var så levande och vitalt på "Snapshot" finns bevarat på "Little Victories". Visst låter det mycket, t.o.m. jättemycket, men det låter fel. Borta är fräschören, den råa, skitiga, levande och närvarande ljudbild som gruppen själv, tillsammans med f.d. Squeezemedlemmen Chris Difford, stod som producenter av på "Snapshot".

På "Little Victories" har producentduon bakom pseudonymen WTNSS - Charlie Russell och Bradley Spence - istället slipat bort alla vassa kanter och ersatt dem med en profillös massa. Sången låter gräslig, gitarrerna låter gräsliga, trummorna låter gräsliga och låtarna emellanåt som komna från ett U2-album.

Det brukar vara på tredje skivan som unga begåvade grupper/musiker blir nervösa och slutar lita på sig själva. Strypes trampar i klaveret redan på andra skivan. Istället för att lita till sin egen känsla och intuition har de överlåtit ansvaret till en producentduo som tydligen inte alls har kunnat se gruppens verkliga potential. Vad Strypes behöver är istället någon i, den alltför tidigt bortgångne, Vic Mailes klass.

Jag tar mig för pannan, det finns absolut inget förmildrande med "Little Victories". Inte sedan jag, i ett svagt ögonblick, för knappt fyrtio år sedan köpte Mikael Wiehes album "Sjömansvisor" (1978), har jag känt ett sådant trängande behov av att snarast göra mig av med en skiva som nu.

Uppenbarligen var mina förväntningar för högt ställda. Min förhoppning var att Strypes skulle stå för en föryngring av pubrockgenren och att återväxten skulle vara tryggad. Tyvärr verkar jag ha haft fel.