THE LEE KINGS
Bingo!! For The Lee Kings
(RPM International, 2cd)
Stockholmgruppen The Lee Kings, eller Lenne & The Lee Kings som de initialt kallade sig, fick en flygande start med sin debutsingel "Stop The Music". Dock inte i Sverige utan i Finland, dit de tidigt i sin karriär åkte på en lyckosam turné och där "Stop The Music" blev en megahit.
Några månader innan Finlandsturnén, i september 1964, träffade sångaren Lennart "Lenne" Broberg gitarristen Bengt "Bengan" Dalén under deras respektive militärtjänstgöring. Båda hade redan erfarenhet av musikbranschen, Broberg från Lenne & The Falcons och Dalén hade spelat med G-Men. Det vanliga var annars att popgrupper splittrades då lumpen kallade, men Lee Kings föddes istället i ”kronans” baracker.
En svensk angelägenhet blev Lee Kings först i januari 1966 då "Stop The Music" lyckades inta förstaplatsen på radions Tio i Topp och redan månaden efter upprepade de bragden med "L.O.D. (Love On Delivery)". Två Tio i Topp-ettor på två intilliggande månader med två obskyra lånealster. Den första från engelsmannen Dick Jordan som 1963 gjorde originalversionen av "Stop The Music" och "L.O.D. (Love On Delivery) från den ännu mindre kända Joyce Miller. Om någon därute vet något om Joyce Miller hör gärna av er.
Inledningsvis förlitade sig Lee Kings, med ett undantag, uteslutande på cover-versioner av andras material. Hela deras första album, som de delade med Stockholmsgruppen The Sunspots, innehöll samma låtar som också återfanns på deras fyra första singlar. Förutom redan nämnda "Stop The Music" och "L.O.D." tog de sig an Irma Thomas "It's Rainin'", P.J. Probys version av Doris Days "Que Sera, Sera", Ray Charles "Sticks and Stones" och Dylans "Like A Rolling Stone". Som helhet bra och charmigt, men på inget sätt originellt.
Den egna kompositionen "Always and Ever" - andrasidan på "Stop The Music", skriven av Dalén/Broberg - är undantaget som omnämns ovan och tveklöst det bästa Lee Kings spelade in då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. Den är ett tufft stycke beat/rhythm & blues och har all den originalitet som det övriga inspelade materialet saknade. Var det dåligt självförtroende eller brist på idéer som gjorde att man inte litade på sin egen förmåga att skriva egna låtar?
Det skulle dröja till efter ett antal medlemsbyten och Lee Kings femte singel, "I Just Want To Make Love To You / La-La-La-Lies"(1966), innan gruppen började låta bra på riktigt. En viktig brytpunkt för Lee Kings var då den engelska basisten Mike Watson kom att bli permanent medlem. Tillsammans med Watson tog sig Lee Kings upp på en högre nivå, samtidigt som de bytte skivbolag från det mindre Gazell till RCA-Victor. Plötsligt låter deras inspelningar precis så fräcka som "Always and Ever" gav en antydan om. Deras version av "I Just Want To Make Love To You" är svensk 60-talsbeat/-rhythm & blues när den är som bäst och helt i klass med The Best "Back Door Man och Tages "I Got My Mojo Working".
Att Lee Kings aldrig lyckades följa upp de exempellösa framgångarna med "Stop The Music" och "L.O.D. (Love on Delivery") kan nog förklaras med att gruppen saknade riktning. Efter den suveräna "I Just Want To Make Love To You", och deras ösiga version av WHOs "La-La-La-Lies", förväntade man sig att de skulle fortsätta i samma fräcka stil. Men inte alls. Istället valde man att spela in Unit 4+2:s "Concrete and Clay" som uppföljare. Det är lite för Långt mellan WHO-explosioner och kabarepop. Det hade varit mer begripligt om gruppen istället lagt b-sidans bluesballad "Outsider", skriven av Kjell Genberg och Bengt Dalén, som framsida.
Under 1966 började Lee Kings alltmer att skriva sitt eget material och det är också nu man släpper albumet "BINGO!! for THE LEE KINGS", som till sjuttiofem procent består av egna låtar. Precis som allt annat Lee Kings spelade in innehåller även "BINGO!! for THE LEE KINGS" en stilmässig blandning.
Inspirerad av amerikansk folkrock skrev Mike Watson "It's Not Right" och "I Still Love You" som, tillsammans med en version av The Hollies "I've Got A Way Of My Own", öppnar albumet på ett mycket behagligt sätt. En av skivans två tuffaste nummer, "Gonna Keep Searchin'", är även den komponerad av Watson. Den andra, "Lost My Girl", är ett lån från den engelska duon Rick and Sandy och båda bär drag av brittisk freakbeat.
Med en lätt countrykänsla skrev Lenne Broberg "Why, Why, Why", vilken är en suverän poplåt som stilmässigt återknyter till tiden då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. ”Why, Why, Why” är en av de mest underskattade låtarna från den svenska beatperioden. Möller och Daléns gitarrspel är fullständigt lysande. Visste jag inte att det är Lee Kings skulle jag ha gissat på en outgiven sång med amerikanska The Monkees. Och det är ett toppbetyg!
Från Brobergs penna kom även den vemodiga "The Trees Are Talking" och den femtiotalssprakande "Smile For Me". Att Broberg kunde skriva låtar visade han redan tillsammans med Dalén i "Always And Ever".
"Why, Why, Why," släpptes även som singel och blev Lee Kings tredje, om än en kort sådan, listplacering i september 1966. B-sidans "Give Me Just Another Beer", skriven av Bjärne Möller och Kjell Genberg, är en uppsluppen historia som också den återfinns på "BINGO for THE LEE KINGS".
Trots att "BINGO!! for THE LEE KINGS" hör till ett av de mer hörvärda svenska albumen från sextiotalet, ligger ändå flera av gruppens mest spännande - tyvärr även deras tråkigaste, men de glömmer vi - inspelningar framför dem:
"On My Way" (Dalén/Watson) - Fantastiskt snygg WHO-pastisch med massor av överstyrda gitarrer. Ursprungligen på Bildjournalens Toppskiva -66, vilket var en flexi-ep som gratis bifogades till nummer 36/1966.
"Stop, Think, Reconsider" (Dalén/Watson) - Deras bidrag till "POPLIGAN / För FN och Flykting -67". En svängig soulrocker med snärtiga gitarrer som, med en tajtare produktion, skulle kunna ha blivit ännu bättre.
"Orient Express" (Watson/Walter) - Orientaliskt, lustfyllt psykedeliskt äventyr utgiven som singel 1967.
"Coming From The Ground" (1967) - Freakbeatpsykedelia skriven av Graham Nash och Allan Clark som en vänskaplig gåva till Lee Kings, vilka Holliesmedlemmarna lärt känna under turnéer i Sverige. Nash och Clark både producerade och medverkade vid inspelningen. B-sidan består av en smått manisk version av Beatles "Day Tripper". Det blev Lee Kings sista singel och även om vägen inte alltid varit spikrak så slutade i alla fall gruppen med flaggan högt i topp!
Avslutningsvis lyfter jag på hatten för det engelska bolaget RPM Records som seriöst tar sig an det svenska sextiotalets beatmusik. Vågar man hoppas på kompletta utgåvor även med grupper som Deejays, Jackpots och Shamrocks för att bara nämna några.
Fotnot. Den holländska gruppen med det märkliga namnet Midnatt Fryan spelade på sin debutsingel 1966 in "Always And Ever". Den intresserade, som nödvändigtvis inte måste ha originalet, hittar den lättast på samlingen "Dutch Beat Explosion". På köpet får ni då också 27 ytterligare suveräna representanter för Nederbeat.
