Stiffy Jones

STIFFY JONES
Disconnect Me
(Odd Note Records, ep 2015)

Borträknat den privata sfären finns inget som får mig på så gott humör som en bra konsert.

Kom cyklande Götgatan i Stockholm i nordlig riktning lördag eftermiddag 0611, då jag nås av ett intensivt gitarrlarm mot bakgrund av en påtryckande rytmsektion bestående av bas och trummor. Ju närmare jag kom desto intressantare lät det.

Helvete va' bra det låter sa jag till min hustru som dessvärre hade bråttom. Själv hade jag inte för avsikt att röra mig ur fläcken. Det här tänkte jag inte missa.

Det som fick mig att abrupt ändra mina planer för den närmaste timmen visade sig vara en grupp kallad Stiffy Jones - hemmahörande i Västerort, Stockholm - som hade helt klart för sig vad Götgatans besökare behövde en solig lördagseftermiddag.

Efter en uppvisning sprängfylld med adrenalin plockade gruppen fram en relativt nyinspelad ep till försäljning - innehållande fyra låtar: "Disconnect Me", "Echoes", "Drag Me Down" och "Circus" - som jag naturligtvis var tvungen att köpa.

När vinyl-ep:n så ligger på skivtallriken sätts hjärnan i arbete. Associationerna går till över trettiofem år gamla kanonader från den då livaktiga brittiska punk- och new wave-scenen, såsom The Adverts "One Chord Wonders", Boomtown Rats "Looking After No. 1", Tubeway Army "That's Too Bad" och Zones "Mourning Star".

Med en klassisk rocksättning på två gitarrer, bas, trummor, energi i massor och ett förtjusande brittiskt anslag, anno sent sjuttiotal, levererar Stiffy Jones på samma gång en både attackerande och distinkt ljudbild.

Förutom den nu aktuella ep:n spelade Stiffy Jones 2010 in en fullängdare i cd-format som dessvärre verkar vara slutsåld. Den intresserade hittar den dock på Spotify och det är väl använd tid. I alla fall för de som, liksom jag, gillar scenen ur Woody Allens "Hanna och hennes systrar", då Allen och Dianne Wiest kliver in på en av New Yorks rockklubbar och på scenen står 39 Steps och framför sin fantastiska "Slip Into The Crowd". Det skulle lika gärna kunna ha varit Stiffy Jones som stod där och framförde "How Much Do You Need", "Stuck in the Bottle" eller "You Get Yours".

Jodå, precis så bra låter gruppen! Döm själva:

Fotnot. Då Allen och Wiest befinner sig på rockklubben - där den neurotiske Allen hatar musiken och inte alls känner sig bekväm - fäller han den klassiska kommentaren

- I'm frightened. They're gonna take hostages!

Ni som ämnar se Stiffy Jones kan känna er lugna. De tog ingen gisslan på Götgatan