onsdag 16 augusti 2017

Kent Norberg



KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)


Det kan stilmässigt tyckas långt mellan ABBAs "Ring Ring" och George Jones "Good Year For The Roses". För musikaliska trygghetsnarkomaner är det inte bara långt, utan snarare en avgrund mellan stilarna de båda låtarna representerar. Musikaliska barriärer är för de som har starkt behov av samhörighet med en grupp de gärna vill tillhöra. Att exkludera blir för dem lika viktigt som att inkludera.

Kent Norberg tycks inte vara belastad med behovet att exkludera. Han och Sator tog fram och förstärkte de kvaliteter ABBAs "Ring Ring" är behäftad med. Mer modig, men mindre lyckad, var deras inspelning av Lili & Susies "Oh Mama". På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records" från 2010 var Norbergs "The Last Polar Bear" ett av de snyggaste bidragen. Samma eleganta powerpop, i Big Star och Smithereens anda, som i "Last Polar Bear" gav han också uttryck för på sitt första soloalbum "Skyll På Mig" (2015).

Att Norberg har en böjelse även för countrymusik, fick jag erfara då han i samband med Bear Familys 35-årsjubileum, ensam med akustisk gitarr, framförde sånger av bland annat Hank Williams. Att artistiskt närma sig, och förmå minska avståndet mellan, olika musikgenrer handlar uteslutande om känsla och trovärdighet. Kent Norberg besitter båda egenskaperna.

När han nu, på sitt andra soloalbum, hals över huvud drar på sig, och jag kan lova att den sitter bra, Gram Parsons skräddarsydda Nudie Cohn-kostym beträder han vad som för många är helig mark. Men lugn, bara lugn, Kent Norberg förstår countrylyrikens essens och gör bakfylleångest, sårad stolthet, missbruksproblem, obesvarad kärlek, ensamhet och svek rättvisa.

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

Men, han står där inte ensam. Till sin hjälp har han en samling rutinerade och lyhörda musiker som förtjänar att nämnas: Stefan Bellnäs - bas & sång, Bengan Blomgren - Gitarr, Gunnar Frick - Pedal steel, klaviatur, gitarr & sång och Johan Håkansson - trummor & sång.

Att fylla upp Gram Parsonskostymen kräver, i alla fall ibland, en Emmylou Harris vid sin sida. Kent Norberg borde göra en duett med Vanja Renberg från The Vanjas. Inte för att hon, likt Emmylou, sjunger som en ängel, utan därför att hon har en sjuhelvetes bra attityd. Och inte minst gjorde hon en fin duettinsats på Stockholmsgruppen Luxury Liners "To Heal A Hurting Heart".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade