Flamin' Groovies

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)

Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).

Kvar från tidigare konstellationer av Flamin' Groovies finns dess primus motor Cyril Jordan, idag den enda ursprungsmedlemmen, och Chris Wilson, som tog över sången då Roy Loney lämnade gruppen i början på sjuttiotalet. Det är också sjuttiotalets Groovies man nu knyter an till. Kompositörsduon Jordan/Wilson, som tillsammans skrev allt eget material under perioden på Sire, visar sig fortfarande besitta förmågan att skriva storartad pop- och rockmusik. Genom att korsbefrukta sin egen "Shake Some Action" med Byrds "Eight Miles High" har Jordan/Wilson med "The End of The World" till och med överträffat sig själva och skrivit sin kanske bästa låt någonsin. Och då har de ju ändå skrivit sånger som "You Tore Me Down, "Sometimes", "Please, Please Girl", "Shake Some Action" och "Jumpin' In The Night".

Det är inte bara i sitt eget sjuttiotal man tar avstamp, öppningslåten "What The Hell's Goin' On" är som hämtad ur Rolling Stones "Brown Sugar"-period. Och "Crazy Mazy" och "Let Me Rock" är av samma fräcka klass som resultatet av deras första möte med Dave Edmunds i Rockfieldstudion i Wales i maj 1972, då de under en natt spelade in och mixade "Slow Death", "Shake Some Action" (första versionen), "You Tore Me Down", "Get A Shot of Rhythm & Blues" och "Little Queenie".

"She Loves Me", "Lonely Hearts", "Fallen Star" och "Crying Shame", med underbara körstämmor och klingande gitarrer, är amerikansk folkrock och powerpop av det slag egentligen bara ett Flamin' Groovies (läs Cyril Jordan) som in i minsta detalj analyserat The Byrds musik kan åstadkomma.

Kanske är instrumentallåten "I'd Rather Spend My Time With You" utfyllnad, men i så fall en förbaskat trevlig sådan. Lite malplacerad i sammanhanget kanske, men älskare av ståltrådsgitarrer med svajarm kommer att gå ner i spagat när de hör den. Och Wilbert Harrison lär inte känna sig bortglömd i sin grav, då han märker att Jordan/Wilson låtit sig påverkas av hans "Let's Stick Together" när de skrev "Just Like A Hurricane".

Det egna materialet kompletteras med ett par lysande versioner av Beau Brummels "Don't Talk To Strangers" och NRBQs "I Want You Bad". Den senare hittar man även i en liveversion på "Flamin' Groovies - Live At The Whiskey A Go-Go '79"(Lolita, 1985).

Förutom Cyril Jordan och Chris Wilson är för närvarande basisten Carl von Sneidern och trummisen Tony Sales turnerande medlemmar med gruppen. Jag såg den konstellation i London i slutet på september och blev oerhört imponerad. Varken von Sneidern eller Sales återfinns dock på skivan, utan basen sköts av George Alexander, Cyril Jordan, Steve Gomes och Alec Palao och trummorna av Victor Penalosa, Prairie Prince och Rob Stupka.

Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar Jordan och Wilson att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.

Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

Wolfman

WOLFMAN
Tired & Emotional (and probably drunk!)
(Garageland)

Wolfmans fjärde platta, med en titel lånad från en singelbaksida och ett albumspår av Billy Bremner, kom redan i våras, men är ändå sprillans ny i förhållande till det mesta som skrivs på den här sidan. Bra musik är oberoende av tid och omvänt gäller detsamma för skräpmusik. Det som är bra förblir bra och det som är skräp förblir skräp alldeles oavsett tid och trender.

Och Wolfman är inte bara bra, utan kvartetten - som tidigare kallade sig Wolfman Jack - är fullständigt lysande och svänger och gungar mer än en tonårsfylla en ljummen midsommarnatt. Gruppen behärskar till fulländning hela vidden av den genre som för fyrtio år sedan samlades under begreppet pubrock.

Då jag under åttio- och nittiotalen regelbundet besökte London, var det första jag gjorde att köpa tidningen "Time Out" för att kolla aktuella konserter. I kalendariumet över livemusik annonserades det dag för dag om ett flertal ställen som bjöd på just den musik Wolfman nu presenterar på "Tired & Emotional (and probably drunk)". Ena kvällen kunde man på Dublin Castle se och höra Diz & The Doormen, med Diz Watson rullande tangenterna och Kieran O'Connor slående second linerytmer i svängig rhythm & blues härstammande från New Orleans. Nästa kväll kväll tog man trappan ner till källaren på Hope & Anchor för att höra Sean Tyla i The Force fräsa "you ain't fuckin' ready yet" till den entusiastiskt applåderande publiken. Kväll tre var vikt för en överförfriskad Wreckless Eric, kompad av delar av The Blockheads, på The Venue vid Victoria Station. Kväll fyra spelade Nick Lowe på Dingwalls. Ja, så kunde det faktiskt se ut. Lägger man därtill alla okända band, som oftast var lika bra som de mer namnkunniga, så kunde man åka hem helnöjd.

Idag är London stendött avseende pubrock, man får leta sig fördärvad för att höra den blandning av rhythm & blues, rock'n'roll, country och pop som utgör pubrockens utsökta kärna. Men, vart tog genren vägen? Till Sverige tycks det. I alla fall norr om Gävle verkar det finnas en god jordmån för pubrock. Den före detta barytonsaxofonisten i The Refreshments, Micke Finell, har år efter år försett norra landsändan med högoktanig rock'n'roll. Dave Edmunds, Downliners Sect, Billy Bremner, Sean Tylas alla olika konstellationer med flera spelar återkommande på ställen som Söråker och Kilafors.

I Umeå står det obskyra Garageland Records, med namn som Downliners Sect, Terry Gibson, Cub Coda, Psychotic Youth och Blue Cheer i sin katalog, bakom Wolfman. I grunden består gruppen av gitarristerna och sångarna Henrik From och John Lloyd, Ulf Andersson trummor och på ståbas Alex Larsson. Inlånade till inspelningen var Billy Bremner: gitarr, William Eriksson: gitarr och pianisterna Johan Öhman, Rikard From och Anders Larsson. Den senare har även tagit med sig dragspelet som kommer väl till användning i New Orleans-svängiga "No. 1 (First Class Lover).

Tänkt att medverka på "Tired & Emotional (and probably drunk)" var pubrockens mest geniale låtskrivare - Mickey Jupp, vars "Good Gracious Me" och "You Know What I Mean" på skivan hörs i kompetenta versioner. Tyvärr satte tekniska problem käppar i hjulet för Jupps deltagande. Från Billy Bremner och Micke Finells penna har Wolfman lånat "Marlboro Man" och "Book of Lies" och även resten av materialet, skrivet av eller för gruppen, är lika förstklassigt och skickligt framfört.

"Tired & Emotional (and probably drunk)" är full pott för de som spelat sönder sitt exemplar av Geraint Watkins & The Dominators Vertigoalbum från 1979. Visst är det stora ord, men Wolfman har ett tungt häng och luftigt sväng som förgylls av de inlånade pianisternas smakfulla New Orleans-gung.