DIANA TRASK i min Jukebox

DIANA TRASK
Miss Country Soul
(Dot Records)

Diana Trask började sin karriär i hemlandet Australien redan som sextonåring i slutet på femtiotalet. Hon reste till Amerika 1959 och spelade bl a in för Roulette Records men återvände hem 1961, då som en gift kvinna. 1966 är hon tillbaka i USA igen och får ett par år senare kontakt med låtskrivaren och producenten Buddy Killen. Som ägare till Dial Records knyter han henne till bolaget, som också hade soulsångaren Joe Tex i sitt stall.

Lp´n »Diana Trask - Miss Country Soul« kom 1969 ut på Dot Records och innehåller tolv låtar. Alla komponerade av Tex och även tidigare inspelade av honom. Killen producerade båda artisterna och hans stora kunskaper om Tex är kanske orsaken till att Trasks coverskiva blir så lyckad. Han hjälper henne hitta precis rätt tonläge i Texs mycket personliga countrysoul.

Joe Tex karriär sträcker sig så långt tillbaka som mitten på femtiotalet. För bolag som King och Ace gjorde han rhythm & blues, rock & roll och Little Richard-imitationer utan att nå några större framgångar. Den soulmusik han skulle komma att bli en mästerlig utövare av märker jag inte av förrän 1960 års Ace-singel »Boys Will Be Boys«.

Buddy Killens förtroende för Joe Tex var så stort att han bildade Dial Records enbart för att spela in och ge ut Tex. Deras vänskap och samarbete skulle hålla i sig ända till Texs för tidiga död i hjärtinfarkt 1982. Singeln »Hold What You´ve Got« 1964 blev parets första stora framgång. Under hela sextiotalet gav Joe Tex oss musik som när den är som bäst är hälften country och hälften soul. Han skulle bli en av countrysoulens största utövare!

Den som bestämmer sig för att göra en hel platta med bara Joe Tex-kompositioner, måste även ta sig en funderare över vad han ville ha sagt med sin musik. Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på att skriva låtar som; »Be Kind To Old People« och »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i »Buying A Book«, »Keep The One You´ve Got« eller »Hold What You´ve Got«.

Urvalet på »Miss Country Soul« är skickligt gjort. Trask och Killen har valt några av Texs absolut bästa låtar, är arrangemangen trogna och däri ligger också skivans styrka. När Tex är som bäst är allt redan perfekt framfört. Det som gör att Diana Trask överhuvud taget kan ha en chans bredvid Tex är att hon har en mycket bra röst med ett brett register. Och det faktum att hon är kvinna.

Joe Texs enkla och mänskliga filosofi kan likaväl tolkas av en kvinna som av en man. Det tar Trask fasta på och levererar en urstark »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Det talade partiet - om den manlige slashasen som slutat arbeta och tar hushållspengarna till krogen - är så rörande och gripande att man undrar om Trask utgår från egna erfarenheter. En text så mänsklig att den borde eka i väntrummet på varje barnavårdcentral. Blue eyed soul av bästa märke! Det är också i det facket »Miss country Soul« hamnar - och då i genren toppskikt.

Det Joe Tex, och i detta fall budbäraren Diana Trask, vill ge oss är enkla lösningar på det vi ser som problem eller livsleda. I både »Keep The One You´ve Got« och »Hold What You´ve Got« uppmanar han de som tycker sig sitta med Svarte Petter i sin relation att sluta längta efter vad andra har. Det är inte alltid grönare..., lyckan finns kanske inte i det ouppnåeliga. Spola din partner och 1 - 2 - 3, innan du ens hinner säga Batman och Robin, så är någon annan där och hämtar upp henne/honom. Eller som Ernst-Hugo Järegård så träffande svarade på en fråga om otrohet; »Nytt jöka blir gammalt jöka«.

Tex revolutionerade aldrig soulmusiken. Skoputsarpojken Joseph Arrington Jr, uppvuxen i Texas under enkla förhållande, såg istället musiken mer som en möjlighet att skapa ett bättre liv än ett trängande behov av att uttrycka sig. Han fick använda sig av vad han hade; den mjuka rösten, kärleken till countrymusiken och förmågan att skriva vardagliga texter och musik.

Först i mötet med Buddy Killen faller alla bitar på plats. Nu utvecklar Tex även sitt ömsom sjungande och ömsom talande sätt att framföra en sång. Så karaktäristiskt att en Texsång utan ett talande parti nästan gör mig besviken. Till fulländning tar han tal/sångframförandet i låten »It Ain´t Gonna Work« från 1972. Första halvan av låten talar han till den kvinna som just lämnat honom och vädjar om ett svar på frågan som sedan inleder sången; »...if you knew you didn´t love me baby, why did you put up with me so long?«. Ren magi!

Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

Swamp Dogg, en annan gigant, använde samma vuxna koncept i sitt arbete med Irma Thomas »In Between Tears« och Doris Dukes mästerverk »I´m A Loser« 1969. Där handlar det dock om uppslitande skilsmässosoul för vuxna.

Idag när unga kvinnor på melodifestivalen skriker ut »...I wanna be a rich bitch« behövs Joe Tex mer än någonsin. Hans textskrivande gick ut på att vara hygglig, inte såra varandra och vara rädd om det vi har. Humanisten Tex berör mig lika mycket som sångaren Tex. Diana Trask lyckas göra blue eyed soul av det som egentligen är en svart angelägenhet. »Miss Country Soul« är en hyllningsskiva väl värd att ha.

Det finns även en lågprisutgåva av »Miss Country Soul« på Pickwick Records men den saknar tre låtar, däribland »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Engelska Ember Records släppte hela skivan 1974 men då utan originalets fina omslag. På ebay kostar den nästan inget. Räkna med mellan 3 - 10 dollar beroende på utgåva.

Glöm bara inte Joe Tex själv. Låt er inte skrämmas av min beskrivning. Tex behärskar mer än countrsoul-ballader. Uptempolåtar som »Show Me«, »S.Y.S.L.J.F.M. (Letter Song)« och »If Suger Was As Sweet As You«, som Rockpile gjorde en cover på, i kombination med en unik mikrofonteknik (ni missade väl inte livespelningen som SVT visade för något år sedan) ger bilden av mångsidig artist med stor respekt för sin publik.

Fritt ur minnet citerar jag Peter Guralnick som någonstans sagt; »James Brown is the Godfather of soul, Otis Redding the Crown Prince and Joe Tex is the Clown Prince of soul«. De mer humoristiskt lagda uppskattar säkert »Chicken Crazy«, »I´m Not Going To Work Today«, »Are We Ready«, »Funny Bone« och hans version av »Heartbreak Hotel«.

Joe Tex Dialmaterial kommer till och från som två Lp´n på en cd. Det är främst engelska bolag som Connoisseur, RPM och ACE som vårdar minnet av Tex. Kentsamlingarna »You´re Right, Joe Tex« och »Skinny Legs And All« finns fortfarande att köpa och är en utmärkt introduktion till Joe Texs värld.

Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy under rubriken "Lost in the blåst"