Årsbästa 2018

ÅRSBÄSTA 2018
Som vanligt struntar vi i om årsbästa alster verkligen är utgivna 2018. Det handlar istället om vad som spelats mycket under året. Alldeles oavsett om det är nytt eller inte. Någon inbördes ordning finns inte heller.

THE KINKS
The Mono Collection
(Sanctary/BMG, 2016)
Vinylbox med Kinks nio första album som jag bara inte kunde motstå längre. Visst är det galet att köpa musik man till största delen redan har, men, men... Stones förvandlade amerikansk blues till brittisk rhythm & blues, Beatles gjorde Merseybeat påverkade av Buddy Holly och Carole King och Kinks två tre första album är grunden till garagerocken.

THE LOONS
Blue Ether/Saturday's Son
(Dirty Water, singel)
Makarna Mike och Anja Stax tillsammans med Loons vet precis hur det skall låta. Arvet efter The Pretty Things S.F. Sorrow- respektive Electric Banana-period förvaltar de med värdighet. Lysande singel!

TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)
Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning.

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)
Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)
Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)
Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.

HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)
Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Han verkar bara inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)
Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och var tänkt som en "kompensation" för den försenade fullängdaren. Men det är bara "Fan ta NPM" som kom med på albumet.




FORGE YOUR OWN CHAINS
Heavy Psychedelic Ballads And Dirges 1969-1974
(Now Again, 2009)
Jazzig och progressiv psykedelia med extremt obskyra artister från USA, Kanada, Colombia, Nigeria, Sydkorea, Thailand, Iran och Sverige, som representeras av Baby Grandmothers. En grupp jag såg då de spelade förband till Jimi Hendrix i Sandviken 1968. Deras enda singel "Somebody's Calling My Name" avslutar den här fina samlingen.

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)
Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action. Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.

BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)
Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoriter från den progressiva eran. Deras experimentella musik sker under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång

HIT THE HAY, Vol 10
(SoundAsleep)
Vi börjar bli bortskämda med SoundAsleeps utgåvor. Volym 10 innehåller tjugofem toppnummer. Allt som allt har det under åren levererats ungefär tvåhundrafemtio (250!) obskyra och suveräna låtar från powerpopladan nere på Varaslätten. Från musikälskare till musikälskare, det är då det blir bäst. Tack Jerker Emanuelson!

DALE HAWKINS
Boogie Woogie Teenage Girl/Lulu
(Bear Family, singel)
Dale Hawkins hade alltid ett stort leende i allt han gjorde. Här i inspelningar gjorda 1957 respektive 1959 och i ett föredömligt snyggt omslag.

SLADE BBC Sessions 1969-1971
(Verne)
Förstklassiga liveinspelningar med tidiga Slade. Vilket otroligt bra band det var då de av Brian Matthew, för Top of the Pops räkning, presenterades som "Britain's first skinhead group. Four guys with short hair, heavy boots and thick beats".

WARFARING STRANGERS: ACID NIGHTMARES
(The Numero Group, 2Lp 2017)
Det här är resan du inte vill göra. Välkommen att stiga ner i helvetet tillsammans med grupper som Novak's Kapelle, Sardonicus, Gollum, The Purple Sun, The Cross Bloods, Sunn Cycle och Acid. Men, som tröst får ni en fantastisk mix av psykedelia och hård progressiv rock, stundtals lika svart som texterna, vars musikaliska förebilder tycks vara samtida grupper som Blue Cheer, Black Sabbath, Uriah Heep och May Blitz.

THE CHATHAM FORTS
Not Fade Away/I Wanna Be Your Man
(Damages Goods, singel 2018)
Wild Billy Childish & CTMF tar sig an Buddy Holly och Beatles filtrerade genom Rolling Stones. Då amerikanska London Records 1964 gav ut "Not Fade Away" med Stones så fick "I Wanna Be Your Man" bli b-sida, trots att de redan gett ut den tidigare samma år. Då med samma b-sida, "Stoned", som på den engelska utgåvan på Decca Rec. 1963. The Chatham Forts hyllning till tidiga Rolling Stones.

WILD BILLY CHILDISH & CTMF
Something's Missing Inside/Walking On Water
(Damaged Goods, singel 2017)
A-sidan är så stökig som man förväntar sig av det som kommer från Childish. B-sidan är en suggestiv tolkning av The Golliwogs "Walking On The Water" från 1966. Då Golliwogs bytte namn till Creedence Clearwater Revival spelade de på nytt in den till sitt debutalbum 1968, men då som "Walk On The Water". Men, det är definitivt Golliwogs Childish och kompani lyssnat på. Och de gjorde de rätt i.

THE IN CROWD
Am I Glad To See You/Blow Up
(Munster, singel 2018)
The In Crowd var tänkta att medverka i Michelangelo Antonionis film "Blow Up". Keith West skrev "Am I Glad To See You" och "Blow Up" som gruppen också spelade in 1966. Låtarna var tänkta för den klassiska klubbscenen, som istället The Yardbirds fick göra med låten "Stroll On". In Crowd förvandlade sig strax därefter till Tomorrow.

MARK LEE ALLEN & THE DRIVER BROTHERS
West Coast Man/The Oil Field Is Burning
(Shelby, singel)
Mycket autentisk rockabilly/garagerock förmodligen inspelad 2003, då a-sidan finns med på gruppens cd "454 Big Block" (C&P Corvallis Rec.,2003)

THE STROLLERS
Gotta Get Away/Six Foot Dirty Looking Beast
(Crusher, singel 2016)
Strollers återkomst 2016 och den fuzzdrivna b-sidan är briljant, uppkäftig och nonchalant på ett sätt som bara de bästa i sin genre bemästrar. Och Mathias Lilja sjunger med stor övertygelse. Sista månadernas mest spelade b-sida.

THE HiJACKERS
I Don't Like You/Day And Night
My Little Girl/Come Back Baby
(Beluga, ep)
Flens The Barracudas gjorde bara en singel under sin aktiva tid. Det var Gunnar "Wild and Wicked" Johansson som då fångade upp HiJackers och gav ut den lysande "When I Get Home" på Super Stuff Records 1986. Trettiotvå år senare ger Beluga ut fyra tidigare outgivna låtar med gruppen. Att de här fyra essen varit gömda/glömda i malpåse är obegripligt. Än en gång visar Beluga vilket intressant litet bolag det är. Det är där ni skall lägga era surt förvärvade pengar.

LAST STRAW
Oh Lady/Fly By Nite
(Solent, singel 1978)
Vet inte ett smack om den brittiska gruppen Last Straw. Köpte den på tips från skivmässearrangören L-P Andersson som var helt lyrisk då han berättade om singeln. Och visst är det storartad pubrock som står sig alldeles utmärkt bredvid Brinsley Schwarz, Ernie Graham, Charlie Ainley och tidiga Graham Parker. Hittar ni den är det bara att slå till.

THE PULSEBEAT
The Pulsebeat
(Folc, 2011)
Sent inkommet, men jösses vilken energi. Fantastiskt fint band som verkar komma från Spanien. Det här är deras debut från 2011 och den är fullmatad med influenser från Ramones, Plimsouls och Jonathan Richman. Och "Your Powerpop Boys" är precis så charmig som det låter.

NIGHTMEN
Can't Avoid Success
(Lövely Records, 2017)
Stort härligt powerpopsound från Malmögruppen Nightmen. Sångerskan Christine sjunger i "Too Late, Wildheart" så man blir knäsvag och när min kamrat Thomas hörde Blondiecharmiga "Be My World" utbrast han entusiastiskt "Jävlar va' bra!"

PHOSPHORESCENT
C'est La Vie
(Dead Oceans)
Matthew Houck är tillbaka efter fem år och albumet "C'est La Vie" är stundtals så stämningsfullt och vackert att man nästan blir tårögd. Houck låter inte som någon annan, karln är helt sin egen. Hans röst och sångernas arrangemang har en lugnande effekt.

LUCINDA WILLIAMS
This Sweet Old World
(Highway 20 Rec., 2017)
Länge var Lucinda Williams borta från min skivtallrik. Tyckte att hon aldrig riktigt fick till det efter den mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road". Nu tjugo år senare har jag hittat tillbaka till henne igen

THE WAVE PICTURES
Instant Coffee Baby
(Moshi Moshi, 2008)
Jag var sen på bollen gällande Wave Pictures. Upptäckte gruppen först i somras och Jesus vilken storm de tog mig med. Allt jag hittills köpt med gruppen har varit kanon, så "Instant Coffee Baby" får representera allt jag hört med trion från Wymeswold, Leicestershire, UK. Och på nåt sätt spökar även här Jonathan Richman i bakgrunden i Wave Pictures finurliga och omfångsrika musik. Stilmässigt svårgreppbara hjältar i min värld.

GENE VINCENT
Temptation Baby
The Complete COLUMBIA Singles
(Sleazy)
1963 skrev Gene Vincent på för brittiska Columbia Records, som gav ut ett album, "Shakin' Up A Storm", och fyra singlar med honom. Gene tillhörde femtiotalets rock'n'rollsångare som, vid sidan av Elvis, hade den största rösten. Kompad av The Bill Shepherd Orchestra respektive The Ivor Raymonde Orchestra gör han magiska inspelningar av "Where Have You Been All My Life" (Barry Mann och Cynthia Weil), "Temptation Baby"(Joe Meek) och "The Beginning of The End". En underskattad period i Genes liv.

PREDATUR
Weidenhaus
Som jag väntade på en uppföljare till Predatürs "In Your Garden", som var en fullständig knock out vid första lyssningen. "Weidenhaus" tog mig inte med storm på samma sätt, men har med tiden blivit en storfavorit. Mer bluesig än föregångaren, men här finns ju också "Lovely Day" och "Does It Matter?" när suget efter Statusgung blir för stort och då är de verkligen på mammas gata.

IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)
Musikaliskt hör de hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal. Men nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. In Deed är begåvade med tre egna låtskrivare av rang.

POPNÖRDSPODDEN
Ulf Henningsson och Åke Eriksson
Inte sedan Bip Bop Boom med Svante Grundberg har jag hört ett musikradioprogram så folkbildande som Popnördspodden. Henningsson har minutiöst grävt upp landskap efter landskap letande efter utgivna och outgivna inspelningar med svenska sextiotalsband. Eriksson har plockat fram godbitar med Gracious, Renaissance och Freak Scene. Oerhört kunniga och charmiga förgyller de torsdagskvällarna. Årets trevligaste och roligaste musikhändelse!


ÅRETS BÄSTA KONSERTER
Årlig minneskonsert för LINUS, Scalateatern Stockholm 180203
PRETTY THINGS, Slaktkyrkan Stockholm 180406
STEVE GIBBONS, akkurat Stockholm 180527
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS, Lexington London 180710
STEVIE KLASSON, Stampen Stockholm 180721
SAM OUTLAW, Lasse i Parken Stockholm 180815
GODFATHERS, Nalen Stockholm 181018
ROBBIE FULKS, Twang Stockholm 181025
WARD HAYDEN & THE OUTLIERS, Akkurat Stockholm 181104
JUMP FOR JOY, Stampen Stockholm 181117
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS,
Blues kitchen Brixton, London 181223

Dalaplan

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)

Inom rockmusiken har det alltid funnits desperata själar, vilka är en tillgång mer än en belastning. Det finns till och med en hel albumserie på drygt tjugo utgåvor, innehållande rock'n'roll och rockabilly från femtiotalet, under namnet "Desperate Rock'n'Roll". Men frågan är om inte Niklas Svensson - sångare , gitarrist och låtskrivare i gruppen Dalaplan - är den mest desperata av dem alla.

Efter 2016 års mycket fina "Det blir inte bättre än så här" är gruppen äntligen tillbaka. Man har bytt bolag och ligger numer på kvalitétsbolaget Beluga Records. Nytt bolag, men inget av gruppens sanslösa energi har gått förlorad. Dalaplan har kvar samma gapiga, ursinniga och ömsinta finess, jodå, precis så omfångsrik är deras musik, som då Gaphals gav ut deras tidigare album.

Niklas Svenssons texter är stundtals så fulla av vrede, ånger och ångest att det blir som att stirra in i en tonsättning av Edvard Munchs konst. Med ofta krampaktig förtvivlan slungar han ur sig orden och ackompanjeras av musiker som kan allt om hur själfull rock'n'roll skall låta, då den går mot tvåtusentalets tredje decennium. Svek och besvikelse i kärlek är det genomgående temat och musiken är, förutom tung, även gränslöst svängig, tajt och vitalt tuff. Ett alldeles extra plus till saxofonisten Anna Asp, som blåser musiken till ren Sonicsnivå.

Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

Dalaplan är unika!

The Action

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)

George Martin höll ett vakande öga över The Action då de befann sig i studion. Managern till The Who, Kit Lambert, ville inte, alternativt vågade inte, låta gruppen fortsätta agera förband till Who vid deras regelbundna spelningar på Marquee. Skröna eller ej, men det påstås att då Action spelade på klubben Birdcage i Portsmouth, möttes de utanför staden av en samling mods som eskorterade dem in till centrum i en karavan av skotrar.

Vad som inte är en skröna är hur briljant The Action var. Men, trots att de var fullt jämförbara med storheter som Who och Small Faces fick gruppen aldrig samma genomslag, utan blev en angelägenhet främst för en initierad kärna av engelska mods.

Efter att medlemmarna vandrat runt i olika gruppkonstellationer i sextiotalets början bildade de The Boys, en förupplaga till Action, vilka på hösten 1964 gjorde en vända till Hamburg och lärde sig yrket den hårda vägen. Alltså åtta timmars spelande per kväll/natt. Repertoaren var en blandning av dagsaktuell pop och material lånat från John Lee Hooker, Jimmy Reed, Muddy Waters och kanske främst Chuck Berry.

Efter knappt två månaders vistelse i Hamburg upptäckte de att deras manager stulit deras besparingar. Med hjälp av föräldrarna kunde de ta sig hem till London igen, där de spelade in sin första singel - "It Ain't Fair/I Want You" - under eget namn, The Boys. Redan på våren 1964 hade de som kompband till Sandra Barry gjort singeln "Really Gonna Shake/When We Get Married" som Sandra Barry and The Boys.

Klubbar som Marquee och Flamingo blev naven för de tidiga modsen i London och musiken som spelades där hade stark slagsida åt svart soulmusik. Kompositörer som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson, Curtis Mayfield och Don Covay tog ett fast grepp om medlemmarna i The Boys, vilka blev kompisar och musikaliska själsfränder till medlemmarna i Who. I december 1964 antog de ett erbjudande att alltid öppna för Who vid deras spelningar på Marquee. Tre månader senare fick de foten av Kit Lambert, då de blivit alltför populära och snabbt byggt upp en egen skara av anhängare som kom till Marquee främst för att se Action.

Det var i samma period man bytte namn till det mer tidsenliga The Action. George Martin såg gruppen vid en spelning i södra London och imponerades stort:

"As soon as the group started playing, I realised that they were very good indeed and played with tremendous precision. The three-part harmonies in particular were musically well constructed, and the lead singer was outstanding. The thing that really struck me about The Action, however, was the overall sound they created. It was tremendously exciting and full of energy, quite unique and unlike any other outfit I had come across at the time."

Inget dåligt omdöme från en person som jobbade så nära The Beatles, sextiotalets största grupp. Martin hade just lämnat EMI för att starta AIR (Associated Independent Recording) och knöt Action till bolaget för att producera gruppen och sedan sälja inspelningarna till Parlophone.

I mitten på oktober 1965 släpptes debutsingeln "Land Of One Thousand Dances/In My Lonely Room". En suverän mix av rhythm blues och soul som i original gjordes av Chris Kenner respektive Martha & The Vandellas. Redan i februari året därpå kom deras mästerliga coverversion av The Marvelettes "I'll Keep Holding On", med en b-sida lånad från Mickey Lee Lanes soulrockiga bagatell "Hey Sah-Lo-Ney". Men i mitt tycke är deras kanske bästa soulinspirerade singel den tredje "Baby You've Got It/Since I Lost My Baby" från juni -66. I original utgiven av Chessgruppen Maurice & The Radiants respektive The Temptations. Som kuriosa kan nämnas att även svenska Steampacket släppte en version av "Baby You've Got It" och med likaledes svenska Sooner Or Later finns en ofärdig och outgiven inspelning av "Since I Lost My Baby". Jag skulle inte bli allt för förvånad om båda grupperna var påverkade av The Action.

Lyssnandet på Beach Boys "Pet Sounds" och nya psykedeliska influenser från den amerikanska västkusten kom att förändra Action. Visst finns det fortfarande en soulbotten på deras fjärde singel, men den är långt mer än så. De två egenkomponerade "Never Ever" och "Twentyfourth Hour" är ypperlig harmonipop, påverkad av ett friare förhållande till framförandet av musik än det den mer strukturerade soulmusiken kunde erbjuda. Singeln, som kom i februari 1967, representerar det absolut bästa från perioden och det är obegripligt att den passerade obemärkt förbi samtidens skivköpare.

Två lysande egna kompositioner hade inte varit tillräckligt för att nå en försäljningsframgång, så när erbjudandet att få "Shadows And Reflections" från den amerikanska låtskrivaren, och personlige vännen till Brian Wilson, Tandyn "Along Comes Mary" Almer såg Action det som att turen äntligen vänt. I tidningen Rave förklarar Reg King entusiastiskt:

"This time we are playing flower music. Flower music is soft, happy, gentle, full-of-life sunshine sound. This new sound is what we've been trying for, for a long time. I hope everybody will buy it and learn what it's all about."

Det finns mycket att säga om "Shadows And Reflections", men nöjer mig med att påpeka att det är ett fullständigt mästerverk! B-sidan "Something Has Hit Me" är skriven av Reg King och visar vilken enorm potential Action besatt.

Efter fem kommersiellt misslyckade singlar upphörde samarbetet med George Martin och Parlophone. Några mer samtida skivutgåvor blev det inte. Inspirerade av The Byrds gjorde Action under 1967 och tidigt 1968 ändå ett antal demos att spela upp för eventuellt intresserade skivbolag. Tyvärr visade sig inget bolag intresserad och inspelningarna, som gick under namnet "Rolled Gold", blev liggande sådär tjugofem år innan de blev tillgängliga för gruppens fans. Materialet är helt skrivet inom Action och hade det fått komma ut i form av deras debutalbum 1967/-68, skulle "Rolled Gold" idag ha varit lika legendarisk som "Music In A Doll's House" av Family och "S.F. Sorrow" av The Pretty Things.

Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action och för att citera British beat-kännaren Anders i Vänersborg: "Det är banne mig inte dåligt för en grupp som bara gav ut fem singlar när det begav sig." Förutom de officiellt utgivna tolv spåren (singelsidorna med The Boys finns naturligtvis med) får man mängder av demos, studio outtakes, liveinspelningar från BBC och Ready, Steady Go. Allt som allt totalt åttiosex omistliga inspelningar med bra ljud och på toppen ett välskrivet texthäfte.

Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.