Årsbästa 2019

                                                  

ÅRETS BÄSTA 2019

Alla år är bra år då det kommer till att lyssna på musik. Det hänger på vad man väljer att låna sitt öra till. Vi struntar i utgivningsår, det är i sammanhanget oviktigt. Här kan vi falla lika pladask för sånt som är utgivet i år som nåt som har 10-15 år på nacken, eller är ännu äldre. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. Håll till godo.

WILD BILLY CHILDISH & CTMF
Last Punk Standing...and Other Hits!
(Damage Goods)
Barnslige Billy rör sig ständigt mellan två punkter, varav den ena är "Wipe Out"-Surfaris korsad med "Rumble"-Link Wray och den andra är tidiga Kinks. En tidsmässigt kort sträcka på cirka fem år, men Billy Childish har utforskat perioden ner på sekundnivå och därifrån byggt sig ett helt eget universum. Här får han ändå stiga lite åt sidan, för plattans absoluta höjdpunkter står basisten Julie Hamper (aka Juju, Nurse Julie etc) för, i de av henne komponerade och framförda "The Used To Be", "Gary's Song" och den fullständigt oemotståndliga "It Hurts Me Still". Den som tror att garagerock måste vara brutal bör lyssna på "It's Hurts Me Still". Det är en ynnest att få vila i Julie Hampers smärta, ackompanjerad av henns eget basspel, Childishs halvpsykedeliska gitarrsolo och Wolf Howards magnifika virveltrumspel. "It Hurts Me Still" är så nära en musikalisk totalupplevelse man kan komma.

MORE KICKS  
More Kicks 
(Beluga) 
"And don't it seem like kicks just keep gettin' harder to find..." och vidare "Before you find out it's too late, girl, you better get straight. No, but not with kicks" skrev Barry Mann och Cynthia Weil i sin antidrogsång "Kicks", som blev en hit för Paul Revere & The Raiders. Naturligtvis hade Mann/Weil rätt och den relativt nybildade engelska trion More Kicks visar, att allt som egentligen behöver för att skapa välmående är gitarr, bas, trummor, ett antal suveräna sånger och, som i det här fallet, tre bra sångare. Som om de ville säga skippa drogerna och berusa er med musik istället. Det självbetitlade debutalbumet "More Kicks" spelades i princip in live i studion på bara två dagar. Mer behövdes inte för medlemmarna i More Kicks för att göra euforisk pop, som borde tillfredsställa de mest kräsna och kicksökande konnässörerna ur andra generationen mods i slutet på sjuttio- och början på åttiotalet. De som korsbefruktade sextiotalets beat med sjuttiotalets punk.

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)
Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Jag överrumplas av en behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till nya spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric som här kommer till sin fulla rätt. Trots att skivan är inspelad i New York är den ändå lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockhus.

WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)
På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är tämligen ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tillåter sig att bli bekväm. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han sagt sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.

WRECKLESS ERIC & AMY RIGBY
Two-Way Family Favourites
(Southern Domestic, cd 2010)
Makarna Goulden och Rigby tar sig an sina speciella låtfavoriter. Bara de allra mest hårdhudad kan låta bli att smälta av deras eleganta tolkningar av Jackie DeShannons "Put A Little Love In Your Heart", Tom Pettys "Walls", The WHOs "Endless Wire", The Byrds "Balled Of Easy Rider", Flamin' Groovies "You Tore Me Down", PF Sloans "I Get Out Of Breath"  och  Plummet Airlines "Silver Shirt". Spelas med fördel nattetid.

LES GRYS-GRYS 
Les Grys-Grys 
(Groovie)
Det är den exakta autenticiteten som gör Les Grys-Grys till ett så fantastiskt band. Precis som en gång The Tell-Tale Hearts och The Wylde Mammoths vårdar gruppen sina influenser med omsorg och låter som om dom verkligen levde sida vid sida med band som Pretty Things, Standells, Creation, Yardbirds, Outsiders och svenska Ola & The Janglers. Ja, just det - Ola & The Janglers anno "Surprise, Surprise", "It's Allright", "Love Was On Your Mind" och "My Mean Memory".

ANC4
(Kool Kat Musik)
För oss som är besatta av pop är det här genren tagen till perfektion. Influenserna är de absolut bästa, vi får Byrdsstämmor i "No More Words", Beatlesharmonier i "Everybody Tells Me That I'm Lazy" och det är inte så lite Brinsley Schwartz om "Winner". Det är inte orimligt att kalla medlemmarna Roger Arvidson och Tomas Nilsson för 2019 års Nick Lowe och Ian Gomm, då dessa två befann sig i samma grupp. Och då blir väl ANC4 Brinsley Schwartz för vår tid.

THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music, 2018)
Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks.  Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?
Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. 
Deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern". Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.

JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)
Det som kanske förvånar mig mest är den stora variationsrikedom, som grupperna på  "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, NWOBHM står ju för New Wave Of British Heavy Metal, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte.  Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner. On The Dole Records har gjort en kulturgärning genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper, som alla skulle ha dragit till St. Pauli i Hamburg om de hade varit verksamma tjugo år innan.
On The Dole nöjer sig inte med bara en utgåva 2019, utan har slagit till på hela tre fullängdare. Två volymer av Jobcentre Rejects samt en återutgåva av den ultrasvåra "Poisonoise" med tyska The Hand Of Doom. Bolaget har samma patos och passion för musik som tidigare drev Sam Phillips att göra storverk med SUN Records. När det finns så mycket bra musik, borde så många som möjligt få möjlighet att höra den, var/är bådas utgångspunkter.

THE NUMBER ONES
The Number Ones 
(Static Shock, 2014) 
Fullständigt avväpnande powerpoppunk från Dublin. Larmigt, gapigt och en alldeles underbar uppvisning i hur opretentiöst levande rockmusik kan och bör låta. Om jag förstått saken rätt finns det bara det här albumet, samt ett antal singlar, med gruppen. Den på a-sidan avslutande "Girl" - finns även som 45a för den sparsamma - är precis så snygg att jag vill ha minst en hyllmeter med utgåvor av The Number Ones.

BOB DYLAN  
Travelin' Thru - featuring JOHNNY CASH  
The Bootleg Series Vol. 15, 1967-1969 
(Columbia, 3cd-box)
Den 18 februari 1969 besökte Johnny Cash Columbias studio i Nashville, där Bob Dylan arbetade med det som skulle bli albumet "Nashville Skyline. Cash och Dylan spelar tillsammans låtar ur respektives repertoar, samt klassiker som "Careless Love", "MysteryTrain" och "You Are My Sunshine". Cash och Dylan tillsammans var inga Don och Phil Everly precis, vars röster var i perfekt harmoni med varandra, men stämningen är kamratlig och opretentiös och som lyssnare infinner sig känslan av att få sitta med när det händer. Det, och naturligtvis duetten som ända hamnade på "Nashville Skyline" - "Girl From North Country", är den stora behållningen. Allra störst anledning att köpa "Travelin' Thru" är ändå skiva nummer ett, innehållande alternativa versioner från albumen "John Wesley Harding" och "Nashville Skyline". Där hittar ni också den i tempo nertagna "As I Went Out One Morning", från "John Wesley Harding", i vilken karln visar hela vidden av sin genialitet. Här pratar vi gåshud - över hela kroppen!

THE MAHARAJAS 
Opposites Attract/Overlord 
(Chaputa) 
A-sidans "Opposites Attract" är precis den sortens pumpande fuzzmonster där Maharajas, med lätthet, visar vem som bestämmer i garaget. I "Overlord" sjunker de istället ner i en paranoid och suggestiv Rubber Room/Psycho-känsla.  Att Maharajas kan spela allt, ingen genre verkar vara dem främmande, har de visat tidigare och får motsatsernas lockelse fortsatt fritt spelrum kan vi förvänta oss ett sjuhelvetes nästa album. Ty den här gruppen bemästrar allt, så när får vi ett rent countryalbum?

RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)
Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande.

HIT THE HAY Vol. 11 
(Sound Asleep)
Förväntningarna på Varaslättens powerpopmaestro - Jerker Emanuelson - är skyhöga. Vid varje ny utgåva av "Hit The Hay" är jag lika övertygad om att just den senaste ändå är den absolut bästa samlingen. Sanningen är väl snarare att Emanuelson inte äger förmågan att släppa något som inte håller måttet eller ens är mindre bra. Så även gällande Vol 11, som på ett utsökt sätt innehåller ren pop och pop uppblandad med starka countryinfluenser. Flera av grupperna på Vol. 11 har säkert detaljstuderat Flying Burrito Brothers från tiden då Gram Parsons fortfarande var medlem.

THE LOONS  
A Dream In Jade Green/ Memories Have Faces/Don't Make Me Wait 
(Munster, singel) 
The Loons presenterar ett genomgående brittiskt anslag med rötterna i 1966/1967. "A Dream In Jade Green" är genialt suggestivt framförd psykedelia. På baksidan kliver de i "Memories Have Faces" in i det på hösten 1967 USA-turnerande Yardbirds domäner, medan "Don't Make Me Wait" skulle ha platsat på någon volym av English Freakbeat, som Greg Shaw gav ut på bolaget AIP (Archive International Production)

EX HEX
It's Real
(Merge)
Bland genrebeskrivningarna av den musik Ex Hex spelar hittar man bland annat; noice pop, post-punk, indierock, garagerock, garagepunk och rätt och slätt rock & roll. Sanningen ligger väl i en mix av allt det nämnda. Själv slås jag mest av gruppens förmåga att, mitt i det tuffa gitarrlarmet, skriva fantastiskt melodiösa låtar. Herrejävlar vilken begåvad trio, som med en så enkel sättning som gitarr, bas och trummor lyckas göra maximalt variationsrik, känslig och fräckt gitarrbaserad rock. Och så dessa röster som får nackhåren att resa sig. Vem som sjunger vad framgår inte, men både solo- respektive körsång är så snyggt gjorda.

PAT TODD & The RANKOUTSIDERS  
The Past Came Callin' 
(Hound Gawd) 
Femte albumet för Todd och hans grupp efter att Lazy Cowgirls bröt upp runt 2005. Läste en recension på nätet angående "The Past Came Callin'" med följande lysande, jag önskar jag kommit på det själv, och väl sammanfattande mening om Todds person: "...you can take the boy outta the garage but you can't always take the garage outta the boy". Jo, sån är han Pat Todd. Totalt hängiven larmig garagerock kryddad med snygg countrypåverkan. Man köper hans skivor utan att behöva höra dem innan. Han tillhör den priviligerade gruppen musiker som är stilmässigt ultrabegåvade.

PAT TODD & The RANKOUTSIDERS 
Bang Bang & Then You're Dead/You Made A Hit 
(Beluga, singel) 
Naturligtvis platsar även gruppens senaste singel på årsbästalistan. Gitarrljudet är magnifikt, Todd sjunger med en energisk övertygelse och då han plockar fram munspelet smälter man. Han behöver inte jämföra sig med någon/några, men det här är på samma höga nivå som The Blasters befann sig på då de var som allra bäst. Baksidans "You Made A Hit" är, precis som ni redan räknat ut, Ray Smiths gamla b-sida till "Why Why Why"(Sun Records) från oktober 1958. Ett perfekt extranummer då publiken vägrar låta Pat Todd & The Rankoutsiders gå av scenen.

CREEPY JOHN THOMAS 
Creepy John Thomas 
(Soundvision) 
Inspirerad av Buddy Holly började John Thomas sin musikaliska bana hemma i Australien och gick senare med i gruppen The Flies, som var förband till Rolling Stones under deras första Australienturné 1965. Thomas flyttade till Düsseldorf i Tyskland i slutet på sextiotalet och träffade producenten Konrad "Conny" Plank, som senare skulle komma att arbeta med Neu, Kraftwerk och Brian Eno. De båda fann varandra direkt och började, under obokad studiotid som Plank hade tillgång till, experimentera fram debutalbumet "Creepy John Thomas"(RCA 1969). Titeln, vilken också blev det artist-/bandnamn han började använda, hämtade Thomas från låten "Creepy John" som återfinns på den amerikanska gruppen Koerner, Ray & Glovers album "Blues, Rags and Hollers" (Audiophile 1963 & Elektra 1963). Att John Thomas blev medlem i Edgar Broughton Band under perioderna 1975-1976 och 1979-1981 förvånar inte. De är samma andas barn, även om Creepy John Thomas inte tog ut svängarna lika hänsynslöst som Edgar Broughton Band gjorde.

GERAINT WATKINS 
Rush Of Blood 
(The Last Music Co.)
Det brukar vara några års väntan på album från Geraint Watkins, men när de väl kommer blir man aldrig besviken. Inte den här gången heller. "Rush Of Blood" är en fullträff, som utan omvägar hittar sin väg direkt till hjärtat. Världen behöver mer av Watkins sort, artister helt utan cynismer och skitstövelbeteenden. Watkins är en maestro i att ur folkliga musiktraditioner som rock'n'roll, soul, gospel, country, träskrock, blues och ren pop skapa sin helt egen stil.

TOMMY STEELE and COLIN HICKS 
Hollerin' 'n' Screamin' The Rock'n'Roll Years 1956-1960 
(Pink 'n' Black, 2cd 2012) 
Bröderna Thomas och Colin Hicks gick initialt samma väg musikaliskt. Den äldre brodern Thomas förvandlade sig till Tommy Steele och blev megastor, med inte mindre än 24 placeringar på brittiska Top 50 mellan 1956-1961. Helt utan listplaceringar gick den yngre brodern en mer obskyr tillvaro till mötes. I gruppen Colin Hicks & The Cabin Boys ingick samtidigt storheter som gitarristen Alan Caddy, basisten Brian Gregg och trummisen Clem Cattini som alla också varit medlemmar i Johnny Kidds kompgrupp The Pirates. Även Joe Moretti - som är skyldig till den fantastiska gitarrslingan i "Shakin' All Over" - ingick under en period i The Cabin Boys, liksom den vikarierande Ringotrummisen Jimmy Nicol. Hans kompmusiker var alltså inte kattskit precis. De totalt 67 låtarna, med hälften var av bröderna, visar att Colin Hicks musikaliska arv från femtiotalet är långt mer intressant än det Tommy Steele lämnade efter sig.

MARTIN KARLSSON'S DEGRADATION
Too Far Gone / Barbwire (Couldn't Keep Me Away)
(Lätta Bördor)
Till vardags sitter Martin Karlsson på trumstolen i Örebrogruppen The Strollers. Om jag förstått saken rätt är detta Martin Karlssons första utgåva under eget namn. Och det är en alldeles lysande debut Karlsson gör. Här får också den nystartade etiketten Lätta Bördor Records ett avstamp som lovar gott inför framtiden. Varför inte börja 2020 med ett helt album av Martin Karlsson.

MICK TROUBLE 
It's the Mick Trouble EP 
(Emotional Response, 2017) 
Låt er inte luras, det här är varken inspelat tidigt åttiotal eller en outgiven inspelning med Television Personalities utgiven under pseudonym. Mick Trouble heter inte ens Mick Trouble utan Jed Smith och ep:n är inspelad i nutid. Inget av det där spelar någon som helst roll, det enda som har betydelse är hur det låter. Och det låter galet bra.

MICK TROUBLE
...here's the Mick Trouble LP 
(Emotional Response) 
Inte kanske lika hisnande omedelbar som ep:n, men ändå lika havärd. Mick Trouble/Jed Smith gör förstklassig popmusik sprungen ur det brittiska åttiotalet, trots att Smith inte ens är britt utan hör hemma i New York. Med lätthet skulle man kunna smyga in det här på Cherry Reds cd-samling "Millions Like Us - The Story of The Mod Revival 1977-1989". Mick Trouble plockar fram skrattgroparna hos lyssnaren.

MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)
Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar, utan översättning, så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend.

THE FEVERS 
Don't Tell Me It's Wrong/He's In Town 
(Get Hip, singel 2005) 
Jag har alltid varit förälskad i låten "He's In Town", skriven av kompositörsgiganterna Gerry Goffin och Carole King. Amerikanska The Tokens fick en hit med "He's In Town" i augusti 1964. Engelska The Rockin' Berries "snodde" Tokens arrangemang rakt av och klättrade upp till tredje plats på Englandslistan i oktober samma år. Den alltför tidigt avlidna franska sångerskan Ria Bartok - död 1970 enbart 27 år - gjorde en förtjusande version 1965 - "Tu La Revois". Svenska-engelska The Deejays spelade in den 1968 i originalarrangemanget, medan helsvenska The Friends tog sig an "He's In Town" 1966 mer som en brittisk rhythm & bluesballad. Men åter till The Fevers som, med öppen hi-hat och distad gitarr, charmigt och larmigt låter ännu en generation förstå hur mästerliga Goffin/King var. A-sidans "Don't Tell Me It's Wrong" borde ha en rejäl chans hos de som gillar Jonathan Richman eller spelat sönder The Barracudas debutalbum "Drop Out with The Barracudas" (1981).

BABY GRANDMOTHERS 
Merkurius 
(Subliminal Sounds)
Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt, är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik.

DIGGIN' IN THE GOLDMINE 
Dutch Beat Nuggets 
(Pseudonym) 
För den som intresserat sig för Nederbeat, alltså sextiotalets beat- och garagerock från Nederländerna, har det varit ganska lätt att hitta bra samlingar, företrädesvis utgivna av bolaget Pseudonym. Dock har ingen utgåva varit tillnärmelsevis så välgjord och snygg som boxen "Diggin' In The Goldmine". Med en speltid på över åtta timmar återfinns musik tagen från både obskyra och mer kända singlar gjorda under tiden 1965-1970. Boxen innehåller även en 200-sidig bok med kommentarer till samtliga låtar, skriven av Mike Stax och en singel med Cuby and the Blizzards - "Stumble and Fall/I'm So Restless".

THE DYNAMITES 
Too Late - The Complete Recordings (1963-1966) 
(SesAm) 
Mycket välgjord box innehållande en dubbel-Lp - med samtliga studioinspelningar och livematerialet från albumet "Swiss Beat Live!" (1965) - en 40-sidig bok och tre konsertaffischer med den Schweiziska gruppen The Dynamites. Dynamites bildades 1958 i Basel, var verksamma i tio år och utvecklades från att ha varit Shadowsinspirerade till att bli utövare av samma musik som förebilderna Them, Kinks och Pretty Things spelade.

LOST BALLOONS 
Lost Balloons 
(Alien Snatch, 2015)
Duon Lost Balloons består av Jeff Burke och Yusuke Okada och det här är deras debutalbum. Och vilken debut sen. Punkig powerpop, poppig powerpunk eller powerpoppunk. Välj själva. Hur som helst är det charmig pop med mycket gitarrer och stundtals mycket tufft gitarrkomp.

LOST BALLOONS  
Hey Summer 
(Dirtnap, 2017)
Mjukare och mer melodiös än debuten, men fortfarande högklassig pop.

LOST BALLOONS 
Liquor Store/Dirty Sandy
(Wild Honey, Singel 2017)
Vill man inte köpa duons båda albumen bör man ändå inte missa deras enda singelutgåva, vilken ger en god bild av vad Lost Balloons är kapabla till.

ELLIOTT MURPHY
"The Murphys" - The 1973 Aquashow Demos 
(Red Lounge, 2006) 
Som titeln anger är det här demoinspelningarna som ledde fram till skivkontrakt med Polydor och Murphys debutalbum "Aquashow" 1973. Sättningen är Elliott - gitarr, sång och munspel, brodern Matthew - bas och en kamrat, George Gates, även han gitarr. Halvakustiska inspelningar, men med samma intensitet och nerv som alltid kännetecknat Elliott Murphy. Med albumet följer även en singel, inspelad 1974, bestående av suveräna demoinspelningar av "Abraham Lincoln Continental" och "History". Nyinspelningar av singellåtarna hamnade senare på "Night Lights" (RCA 1976) respektive "Lost Generation" (RCA 1975).

ROCKPILE
Live At Rockpalast
(Repertoire, 2Lp +Dvd 2013)
Den här borde jag ha köpt då den kom, men det blev inte så. Trodde väl att jag hade det jag behövde med Rockpile, inklusive bootleg, plus respektive medlemmarnas egna utgåvor. Nåväl, nu har jag den och jösses vad det svänger. Men, det visste vi ju redan. En generös utgåva som bekräftar att 1980 var Rockpile det tajtaste man kunde se och höra.


                                   ÅRETS HEDERSOMNÄMNANDE

POPNÖRDSPODDEN

Resan genom det svenska sextiotalets popmusik fortsätter. De outtröttliga ciceronerna Ulf Henningsson och Åke Eriksson han nu nått det sista landskapet - Skåne, men än är vi inte fullärda. Efter att alla landskap har fått sig en rejäl genomkörare, skall storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö sättas under lupp. Vilket mastodontverk det skulle kunna bli i bokform. I vart och varannat program har även det grandiosa husbandet Carl-Eiwar Sect fått ett begränsat, alltför begränsat enlig mig, utrymme.

ANC4

ANC4
(Kool Kat Musik)

Att 1+1+1+1 blir 4 kan naturligtvis ingen normalbegåvad människa ifrågasätta. Men det stämmer bara då man underkastar sig de matematiska lagarna. I musikens värd kan summan bli både lägre och högre. Det finns grupper vars enskilda delar är mer intressanta än helheten. Det finns alltså ingen garanti att ett antal begåvade låtskrivare och musiker tillsammans överträffar sig själva.

Med den relativt nybildade gruppen ANC4 - ArvidsonNilssonComboFour - förhåller det sig tvärtom. Roger Arvidson kommer från grupper som Sonic Walters, Remains och Arvidson & Butterflies , Tomas Nilsson från powerpopexcellenserna Mop Tops, Janne Borgh från Moderns och Strindbergs och Niclas Östergren från olika coverband med inriktning på Beatles och blues. Fyra välrenommerade musiker, med ett passionerat förhållande till popmusik, vars gemensamma musik blir långt större än summan av delarna.

Både Roger Arvidson och Tomas Nilsson är låtskrivare som saknar motstycke i Sverige. Att föra samman så stora begåvningar och få ett genialt gemensamt resultat kräver ödmjukhet och tolerans. Om det hade funnits alltför stora egon hos de tongivande personerna (det är Arvidson och Nilsson som skrivit all musik, dock inte mer än tre sånger tillsammans) hade ANC4 lätt kunna ha havererat. Istället tycks samarbetet ha sporrat dem, mer perfekt än så här blir banne mig inte popmusik. Men, man skall heller inte glömma Borgh och Östergren, ty helheten är fullständigt förtjusande i framförandet.

För oss som är besatta av pop är det här genren tagen till perfektion. Influenserna är de absolut bästa, vi får Byrdsstämmor i "No More Words", Beatlesharmonier i "Everybody Tells Me That I'm Lazy" och det är inte så lite Brinsley Schwartz om "Winner" och "You're The One". Det är inte orimligt att kalla Arvidson och Nilsson för samtidens Nick Lowe och Ian Gomm, då dessa två befann sig i samma grupp. Och då blir väl ANC4 Brinsley Schwarz för vår tid.

Låt inte ANC4 bara bli ett projekt. Ge oss mer.

Råttanson

RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)

Råttanson, eller som det står i hans födelseattest Henrik Aspeborg, är tillbaka. Hans, av mig, mycket efterlängtade uppföljare till ett av 2017 års bästa album - garageklassikern "Full-Scale Shakeability" - har konsekvent fått titeln "I'd Much Rather Be With The Noise". Precis som Flamin' Groovies på "Shake Some Action" 1976 och Dwight Twilley på "Scuba Divers" 1982 ägnade sig åt att manifestera sig genom både suveräna låtar och en ljudbild som väl bekräftade i vilken tradition de ville verka, då de byggde sitt eget popuniversum.

Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande. Naturligtvis därför att även sångerna genomgående håller så hög klass. Råttanson har, precis som Groovies och Twilley på ovan nämnda plattor, fattat att en fantastisk ljudbild även kräver fantastiska låtar. Och på "I'd Much Rather Be With The Noise" finns inte ett svagt spår.

Den urstarka öppningens "Small Venue Concerts" är uppdaterad MUD och Bay City Rollers, med smakfulla handklappningar och "Oh, sha la la la. I "Hometown-Out-Of-Towner" kliver han in i Mark Bolans glamrockvärld, bara för att några spår senare i "No Best Of Me" förvandla sig till Willy DeVille under dennes storhetstid i Mink DeVilles sena sjuttiotal. Ömsint om att inte kunna leva upp till kärlekens förväntningar. Det är bara smattret från kastanjetter som saknas. Så makalöst snyggt att den skulle passa Miriam Linnas utsökta smak och flickpopskänsla på ett förhoppningsvis tredje soloalbum. Både "Kiss This Year Goodbye" och "Sure Of My Doubts" bär tydliga drag av The Byrds och den stenhårda "Sixgun Smile" fyller rummet och måste höras med reglaget draget upp till elva.

Som sagt, inte ett svagt spår. Råttanson är en av Sveriges mest komplexa musiker och låtskrivare. Han kan sin rockhistoria och plockar russinen ur rock- och popmusikens bästa genrer och sätter in dem i sin alldeles egen älskvärda Spectorvärld.

Genialt rakt igenom!

The Recks

THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music)

Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks. Hur liten Sark är förstår man då man betänker att Recks fem medlemmar utgör en procent av öns befolkning. Motsvarande procentsats för Sverige skulle ge 100000 medlemmar. Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?

I programbladet över alla som skulle spela på årets Live At Heart i Örebro hade jag, efter att ha lyssnat på evenemangets Spotifylista, gjort flera noteringar om eventuellt intressanta artister/grupper, dock bara ett namn markerat med ett utropstecken - THE RECKS! Av allt jag ville se, var det bara Recks som jag absolut inte fick missa. Gruppen gjorde tre lysande spelningar, varav den sista, på Makeriet, var en av de bästa konsertupplevelser jag haft. Lokalen var liten, näst intill packad med folk och ljudet precis så högt som det måste vara. Och det som hände på scenen var en märklig upplevelse av hur det skulle kunna låta om Edgar Broughton Band idkade umgänge med Captain Beefheart och Sadies i en Kusturicafilm. Svart katt, vit katt, förbannat stökigt och fantastiskt vackert på samma gång. En mycket märklig upplevelse och jag var alldeles matt efteråt. Men mycket, mycket nöjd!

Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018 och är till sitt innehåll mer strukturerat än deras scenframträdande. Men låt inte lura er, man vet ändå inte var man har The Recks. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. Kanske är det därför Recks har kallats:

The kings of schizophrenic folk

Själva beskriver de sig som:

...a gypsy, jazz, folk, funk, genre-bending, mind-melting, slap-dashing five-piece from the isle of Sark.

Man kan också lägga till att de med "Valentine" och "She Wants That Too" utan svårighet även behärskar tjugotalsswing i Charlestonstappning och med "Low Life" kliver hundra år framåt och presenterar en rytmisk rap. Att deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern" är en spännande bonus. Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.

Micke Japp

MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)

Jodå, ni läser rätt - Micke Japp istället för Mickey Jupp. Det finns massor av hyllningsband, alltså såna som bara spelar låtar ur en speciell artists eller grupps repertoar. En respekt som vanligtvis endast tillkommer världsnamn och framförda av grupper med påhittiga namn som Boot Led Zeppelin, Too REX, Pearl Jamm, Fleetwood Bac, Trembling Wilburys, Absolute Bowie och Rollin' Stoned. Att, till råga på allt, en svensk grupp skulle ägna all sin verksamhet åt en musiker som Mickey Jupp var oväntat, men alls inte oförtjänt, och dessutom göra det på svenska.

Takt- och måttfulle Mickey Jupp, som ju minst av allt vi ha allt ljus på sig själv, är säkert lika förvånad som vi andra. Och ändå är det så att om någons begåvning förtjänar att lyftas fram så är det Southendlegendaren Mickey Jupps. Karln är trots allt en av Storbritanniens största låtskrivare, helt i klass med namn som Ray Davies, Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Inte långt efter Chuck Berry då det kommer till att berätta en historia och allra bäst är han som åsidosatt i kärlek. Ingen kan låta så olycklig som Mickey Jupp. Sångerna om hans tillkortakommanden med kvinnor lyfter och levandegörs av hans formidabla röst och gitarr- respektive pianospel som kan både gråta och svänga.

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar utan översättning så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend. Micke Japp fångar på ett förträffligt sätt förebildens mångsidighet, den spirituelle, den tuffe och den ömsinte Jupp ges utrymme i de sånger man valt att tolka. Det gläder mig extra mycket att min absoluta favorit, om det nu går att välja någon av alla hans små mästerverk, bland Juppkompositioner finns med - "Heather On The Hill", här fint framförd som "Ljung och hed i Ljungbyhed".

Som extra bonus har gruppen fått med Mickey Jupps ständige sidekick, gitarristen Mo Witham, som både gästspelar på hela skivan och, tillsammans med Mats Zetterberg, står som producent. Mo Witham är inte vem som helst i sammanhanget, hans samarbete med Jupp går tillbaka ända till det tidiga sjuttiotalet och de klassiska albumen "Red Boot" (1970) och "Moonshine" (1972).

Nedan hittar ni från vilka album Micke Japp gjort urvalet och sångernas originaltitlar. De svenska titlarna, texterna och hur det låter bör ni ta reda på själva genom att införskaffa deras "Du får mig aldrig upp ( i en sån där)".

JUPPANESE (1978) - You'll Never Get Me Up In One Of Those
LEGEND (Red Boot, 1970) - Hole In My Pocket
YOU SAY ROCK (1994) - You Wear My Ring
MOONSHINE (Legend, 1972) - Shine On My Shoes
LEGEND (debuten, 1969) - Heather On The Hill
MOONSHINE (Legend, 1972) Lokal Folk'ol
FAVOURITES (2010) - Some Place Where It's Monday
AS THE YEARS GO BY (1991) - Standing At The Crossroad Again
OXFORD (1980) - Oxford Dick & The Word
SOME PEOPLE CAN'T DANCE (1982) - Taxi Driver
LEGEND (debuten, 1969) - Tombstone

Martin Karlsson's Degradation

MARTIN KARLSSON'S DEGRADATION
Too Far Gone / Barbwire (Couldn't Keep Me Away)
(Lätta Bördor, singel)

Till vardags sitter Martin Karlsson på trumstolen i Örebrogruppen The Strollers. Om jag förstått saken rätt är detta Martin Karlssons första utgåva under eget namn. Och det är en alldeles lysande debut Karlsson gör. Här får han också ge den nystartade etiketten Lätta Bördor Records ett avstamp som lovar gott inför framtiden. Både för etiketten och för Martin Karlsson.

A-sidans "Too Far Gone" har jämförts med något som skulle ha platsat på Stiv Bators soloalbum - "Disconnected (BOMP!, 1980) - efter The Dead Boys- och innan The Lord Of The New Church-perioden. Bators 1980 är inte alls någon dålig jämförelse och den geniale BOMP!-bossen Greg Shaw skulle säkert kunnat ha tagit till sig, och gett ut, Martin Karlssons inspelningar om han fortfarande varit i livet. Att Karlsson har kopplat samman Batorsinfluenserna med körer man vanligtvis hittade hos den engelska glamrockgruppen Slade gör "Too Far Gone" oemotståndligt charmig.

Baksidans "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" tar lyssnaren till Berkeleystudion Cosmo's Factory i Kalifornien 1978. Ja, inte på riktigt naturligtvis, men känslan är densamma. Roky Erickson And The Aliens repeterar inför inspelningen av albumet "The Evil One". Roky är på strålande humör och verkar tillfälligt befriad från besök av Lucifer, andar och demoner. Med värme, humor och en stor portion förståelse för enkelheten i materialet tar han sig igenom ett tjugotal amerikanska skoldanssånger. Inspelningarna gavs ut av Norton Records 2003 under titeln "Don't Knock The Rok!" Precis som ofta Erickson gjorde, lyckas Karlsson i "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" förmedla en känsla som är både smått skrämmande hotfull och behaglig.

Vilken fantastisk debut för både Martin Karlsson och Lätta Bördor. Här finns mycket att se fram emot. Ni som söker den äkta varan får lägga på ett kol, det är bara 200 ex. pressade.

Les Grys-Grys

LES GRYS-GRYS
Les Grys-Grys
(Groovie)

Minns fortfarande med välbehag då jag första gången lade minialbumet "THE "NOW" SOUND OF THE TELL-TALE HEARTS" (Voxx) på skivtallriken. Året var 1985 och jag hade just fått hem en packe skivor från Greg Shaws bolag. Hur var det ens möjligt att ett då nytt band kunde låta så exakt som Pretty Things och Downliners Sect gjort tjugo år tidigare. Innan dess trodde jag nästan att jag var ensam om att vurma för den brittiska rhythm & bluesen från min uppväxt.

Något år senare slogs jag åter med häpnad när The Wylde Mammoths började ge ut sina album och ep-skivor. Samma autentiska sextiotalssound framfördes alltså även av band i Sverige. Äntligen fanns en ny generation musiker som både förstod och återknöt till sextiotalets mer opolerade kulturyttring. Den vilda och uppkäftiga sidan av sextiotalets mångsidiga musikexplosion fick äntligen seriösa utövare, vilka inte var anfrätta av trist och ljummen nostalgi.

Det är just den exakta autenticiteten som också gör Les Grys-Grys till ett så fantastiskt band. Precis som en gång The Tell-Tale Hearts och The Wylde Mammoths vårdar gruppen sina influenser med omsorg och låter som om dom verkligen levde sida vid sida med band som Pretty Things, Standells, Creation, Yardbirds, Outsiders och svenska Ola & The Janglers. Ja, just det - Ola & The Janglers anno "Surprise, Surprise", "It's Allright", "Love Was On Your Mind" och "My Mean Memory". Varje gång jag spelar Les Grys-Grys så vill jag genast höra Ola & The Janglers två första album - "Surprise, Surprise" och "Patterns" - och deras tidiga singlar, inspelade 1965 och 1966. Jag har inte en susning om Les Grys-Grys lyssnat på Ola & The Janglers eller om likheterna bara är en tillfällighet. Hur det än förhåller sig träffar Les Grys-Grys den angivna musikaliska tidsandan med maximal precision.

Det tog åtta år för fransmännen att komma till skott och få till stånd sitt debutalbum, men det finns ingen anledning att vi skall behöva vänta ytterligare åtta år på nästa album. På sextiotalet klämde grupperna ur sig ett par album per år, jag ser ingen anledning till varför inte Les Grys-Grys också skulle kunna göra det. Och precis som med grupperna Tell-Tale Hearts och Wylde Mammoths kommer jag att vilja höra allt.

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)

På sjabbiga övernattningsrum, vid poolkanten på slut-på-säsongen-tomma semesterhotell och under rundvandringar i okända förorter i kölvattnet på förra årets briljanta album - "Construction Time And Demolition" - gör Eric Goulden iakttagelser som leder honom fram till den likaledes lysande "Transience". Till och med i entrén till en butik säljande kontorsmaterial hittar Goulden inspiration till att skriva musik.

Oförutsägbara Wreckless Eric - som Goulden är mer känd som - fortsätter att gå sin egen väg och förblir outtröttligt otrendigt nyskapande. Men han blickar också bakåt och gör musik som är lika sinnesutvidgande som Beatles, Pink Floyd och Pretty Things årgång 1966 - 1968, lika glamrockig som David Bowies 70-tal och fish and chipsslamrigt garagerockig i stil med 80-talets Len Bright Combo.

På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tilllåter sig att bli bekväma. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han säger sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.

De åtta spåren på "Transience" spänner mellan Bowierock i "Tiny House", där han fräckt lånar introt till "Rebel Rebel", pubrock i "Strange Locomotion", som är skriven av Kevin Coyne, och Velvet Underground-monotoni i "Indelible Stain".

Med risk för att bli enformig. Eric Goulden/Wreckless Eric är utomordentligt begåvad. Inte bara som låtskrivare, sångare och musiker, utan även som förmedlare av känslor - både av väl- och obehag.

Baby Grandmothers

BABY GRANDMOTHERS
Merkurius
(Subliminal Sounds)

Det enda man med säkerhet vet, då man köper en skiva utgiven av Sveriges mest oförutsägbara skivbolag - Subliminal Sounds, är att man kommer att få en musikalisk upplevelse inget annat svenskt skivbolag kan bjuda på. Vilket annat bolag skulle ens fundera på att återutge Peter Grudziens egensinniga album "The Unicorn", såsom Subliminal Sounds tidigare gjort.

Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik. Håkanssons beskrivning av låten "Peloton" är något av en programförklaring för trions musikaliska uttryck.

Ett drivande tema håller på ett tag. Inte några bestämda takter, utan "ett tag". Sen sliter sig tema två loss, ett tag, för att bli inhämtat och återgå till tema ett.

Jag satt i publiken den femte januari 1968 då Baby Grandmothers var förband till Jimi Hendrix Experience på Jernvallen i Sandviken. Fokus var naturligtvis på Hendrix och jag var då inte medveten om, att det skulle visa sig bli unikt att ha sett en spelning med Baby Grandmothers. Gruppens korta historia hade sitt ursprung i den allra sista uppsättningen av Stockholmsgruppen T-Boones, vars tredje och sista singel, "I Want You / Mr. James" var embryot till Baby Grandmothers tunga psykedelia.

Efter att ha bytt namn från T-Boones till Baby Grandmothers blev gruppen ett av husbanden på den legendariska klubben Filips i Stockholm, dit jag liftade ett antal gånger för att se duon Hansson & Karlsson.

I Finland, efter ett par framgångsrika turnéer där på våren 1968, släppte Baby Grandmothers sin enda singel - "Somebody Keeps Calling My Name / Being Is More Than Life" (Forward) - producerad av M.A. Numminen. Ett par månader senare träffade de Mecki Bodemark i och med uppsättningen av musikalen "Hår", där de tillsammans stod för musiken.

Håkansson, Linnarsson och Ekman kom att ingå i Bodemarks andra upplaga av Mecki Mark Men och deltog i inspelningen av "Running In The Summernight" (Limelight, 1969), som var gjord för den amerikanska marknaden. Efter en tre månader lång USA-turné - de spelade bland annat med stora namn som Byrds, Jethro Tull och Grand Funk Railroad - och det hos Chess i Chicago inspelade albumet "Marathon" upplöstes Mecki Mark Men 1970. Året efter slog sig trion från Baby Grandmothers ihop med Rolf Scherrer från Steampacket och bildade första upplagan av Kebnekajse. Den alldeles lysande "Resa Mot Okänt Mål" spelades in samma år och än idag anser jag det vara gruppen överlägset bästa album. Kebnekajse som trio, efter att Scherrer hoppat av, hade jag nöjet att se vid ett par tillfällen.

Genom åren har jag sett Kenny Håkansson i olika konstellationer. Tidigare med Baby Grandmothers, Kebnekajse och Dag Vag och på senare år tillsammans med Bill Öhrström och tillsammans med Thorsten Flinck. Som gitarrist tillhör Håkansson de mest spännande vi har här i landet och när det kommer till psykedelisk dito är karln ett unikum. I trion Baby Grandmothers är Linnarsson och Ekmans följsamma och stabila grund en förutsättning för Håkanssons både explosiva och känsliga gitarrinlevelser respektive -utlevelser.

...att jag får vara med om detta, tackar jag min lyckliga stjärna.

Så avslutar Håkansson den korta texten på skivans medföljande bild- och textblad. Och vi som lyssnar tackat Baby Grandmothers och Subliminal Sounds för att också vi får vara med.

EX HEX
It's Real
(Merge)

Bland genrebeskrivningarna av den musik Ex Hex spelar hittar man bland annat; noice pop, post-punk, indierock, garagerock, garagepunk och rätt och slätt rock & roll. Sanningen ligger i en smakfull mix av allt det nämnda. Själv däckas jag även av gruppens förmåga att, mitt i det tuffa gitarrlarmet, skriva fantastiskt melodiösa låtar. Herrejävlar vilken begåvad trio, som med en så enkel sättning som gitarr, bas och trummor lyckas göra maximalt variationsrik, känslig och fräckt gitarrbaserad rock. Och så deras röster som får nackhåren att resa sig. Vem som sjunger vad går inte att läsa ut av omslaget, men både solo- respektive körsång är fullständigt lysande.

Förmodligen utan att vilja förringa de två övriga medlemmarna, var det säkert inte utan orsak gitarristen Mary Timony, såsom tonåring av sin gitarrlärare beskrevs med orden : "She came to us a prodigy. You can't teach what she has".

Det tog nästan fem år mellan debuten "Rips" och uppföljaren "It's Real". Om det är tiden som krävs för att göra ett så imponerande album som "It' Real" är jag beredd att vänta till 2024 på trean. Det här är nämligen den mest stilsäkra popmusik jag hört på länge. Jo, det är pop med stort P som Ex Hex gör. De som är svag för Debbie Harrys Blondiepop borde låta sig omfamnas av Ex Hex.

Jobcentre Rejects

JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)

I mitten på åttiotalet hade jag en ung kollega i tjugoårsåldern som anammat alla de attribut som tillhörde oi punkare och skinnskallar. Själv var jag runt trettiofem och tvåbarnsfar med bostadsrätt. I hans ögon egentligen en tämligen ointressant person med andra ord. Vi hade ändå några saker gemensamt. Båda hade sabbat skolan, vi kom från samma bruksort och båda avskydde vi tanken på att behöva gå ner i stålverket och jobba fyrskift. Men det som förenade oss mest var intresset för musik. Jag var svårt ansatt av pubrock; Rockpile, Mickey Jupp, Dr Feelgood, Wreckless Eric... Min unga kollega tyckte min smak var alldeles för snäll. Den saknade bössa. Ja, det var så han sa. Musik måste ha bössa, d v s vara stenhård!, var hans favorituttryck

Den av On The Dole Records utgivna "Jobcentre Rejects" kan inte anklagas för att sakna bössa. Det är rena pansarvärnet man fyrar av, bestående av ett dussin obskyra låtar sammanfattade under benämningen New Wave Of British Heavy Metal. För den, likt mig själv, som förhållit sig kall till heavy metal-genren är det här en ögon-/öronöppnare.

De verkligt stora banden inom genren har aldrig intresserat mig. Tror inte ens jag sett något av deras skivomslag som gjort mig minsta nyfiken. Men, i rockmusikens alla olika genrer är alltid undervegetationen mest spännande. Det tycks gälla även heavy metal. Och här lyfts bara de fram som stod långt in i skuggan. De som aldrig fick något genombrott, utan själva fick bekosta sina inspelningar och utgåvor. Ofta rörde det sig om enstaka singlar på egna bolag med namn som Alien Records, Ratsy Records, Speed Records, Bibs Records, EEYO Records och Ocean Records.

Det som kanske förvånar mig mest, är den stora variationsrikedom som "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte. Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner.

Mest tänker jag dock på femtiotalets Gene Vincent and the Blue Caps. Eller hur Gene Vincent and the Blue Caps skulle vara/låta framflyttad till brittiskt åttiotal. Det är samma andas barn som de som befolkade grupperna inom NWOBHM. Samma arbetarklassbakgrund och samma kompromisslösa, sedeslösa utlevelser. Och förmodligen med samma attraktionskraft gentemot sina fans, vilka naturligtvis var mest unga män - men också en och annan ung kvinna. Tar mig frihet att citera ett stycke ut Mick Farrens utmärkta bok "GENE VINCENT - There's one in every town":

The women who yelled for Gene and liked it could be factory workers, faux-hard diamonds before their time, or renegade covent girls already in full, if guilt-wracked, revolt against the celibate power of the nuns, but they all pretended to gun moll style, if tempered with a certain skittish nervousness that they were walking a road that, by the reactionary morals and narrow proprieties of the time led straight to societal hell. In the future, they would take the pils, smoke the dope, drop the acid, some would sign on as bunnies at the Playboy club, others would become Independent single mothers, groupies, singer-songwriters, or activists in the women's movement, but all that was years in the future. In the meantime, they wore their blue jeans skintight, tilted their hips, snapped their gum, sucked on a Consulate menthol cigarette, and cultivated a smart and cynical mouth. If nothing else, it was an attitude that positioned them well for all the upheavals and sexual insurrections to come.

Jag känner igen de kvinnliga fansen från då jag två gånger såg Heavy Metal Kids på Marquee i London på sjuttiotalet. För övrigt bland det bästa jag sett.

Genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper som alla skulle dragit till St. Pauli i Hamburg, om de hade varit verksamma tjugo år tidigare, har On The Dole Records gjort en kulturgärning. När kommer volym två?

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

Linus and the Losers

LINUS & THE LOSERS
Ghost of The Future
(Butchers Records)

För så där tio år sedan hade jag nöjet att träffa Linus, eller Karl Gebhardt som var hans riktiga namn, i det han skämtsamt ömsom kallade sitt pojkrum och ömsom The Rock'n'roll Hole of Shame. Lokalen var en källarlokal belägen i Hässelby Strand, fullsprängd med minnen från ett liv i musikens tjänst. Och då skall ni veta att han hade varit aktiv musiker i drygt femtio år.

Linus var född i Tyskland precis då kriget var över. Han utvandrade som tolvåring till USA tillsammans med en moster, där de 1958 bosatte sig i ett fattigt svart område i Chicago. Det var på bluesklubbarna i södra Chicago han skaffade sig sin grundutbildning och 1963 startade han grupperna The Gremlins och The In Crowd.

På grund av, som han själv sade, en del ungdomliga dumheter lämnade han Chicago sent 1964 och lagom till jul samma år anlände han till Kalifornien. Under namnet Karl X Blue bildade han, tillsammans med bl a Bill Payne, Something Wild, som kom att turnéra med både Sam the Sham & the Pharaohs och Captain Beefheart Magic Band. Andra storheter de delade scen med var Nazz, Strawberry Alarm Clock, The Music Machine, The Golliwogs och The Seeds.

Med 1967 års förändrade musikklimat i San Francisco bildade Linus The Wedge, vars musik var en mix av blues, folkrock och psykedelia, som spelade flitigt med grupper som Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Flamin' Groovies.

Ovillig att bli skjuten i Vietnam, kastade Linus sin inkallelseorder och tog sig till Europa, där Wedge blev Wedge Europe. Efter att ha turnerat i Tyskland och Italien föddes gruppen Life som fick kontrakt med CBS och gav ut albumet "Spring" 1971.

1972 lämnade Linus Natolandet Tyskland och slog sig ner i Sverige, som då var ett av få länder som välkomnade amerikanska desertörer. Ännu en ny upplaga av Wedge tog form, bestående av tre amerikaner och två svenskar. Från 1975 och fram till sin död 2016 har han arbetat under namnet Linus, först i Linus And His Band och sedan i Linus & The Losers. Och alltid med förstklassiga musiker, varav gitarristerna Jan "Halkan" Hallquisth och Stevie Klasson har varit de mest långlivade medlemmarna.

Den suveräne Stevie Klasson återfinns även med på "Ghost Of The Future", som nu, inför att Linus skulle ha fyllt sjuttiotre, återrutges i en snygg vinylutgåva av Butchers Records.

"Ghost Of The Future" kom ursprungligen 2013, men då i enbart cd-format. Det skulle tyvärr bli Linus sista studioinspelade fullängdare. Skivans samtliga spår kom till i den källarlokal som jag inledningsvis berättade om. Och jag kan inte tänka mig en bättre atmosfär för Linus att verka i.

Som musiker och tolkare av den amerikanska traditionen var Linus unik. Omgiven av sitt eget musikaliska universum kom hans vänner och bidrog med sitt kunnande på respektive instrument. I ett rum fullt av amerikanska rotinfluenser blev "Ghost Of The Future" en angenäm mix av blues, folk, country, pop och jugbandmusic. Med en stilmässig imponerande bredd, från lättsam i "I Know" till Captain Beefheartstökig i "I'm Not Dreaming Anymore", gjorde Linus "Ghost Of The Future" till ett synnerligen spännande album. På samma gång både akustiskt och elektriskt och inte för ett ögonblick tänker man på att där inte finns några trummor, vilket det tog mig ett antal spelningar att inse.

Den avslutande "Old Man" är en rysare fullt värdig artister i klass med Johnny Cash. Karl "Linus" Gebhardt lämnade oss med sin kanske finaste sång. Hans musik lever dock vidare och enligt bekräftade uppgifter finns i hans kvarlåtenskap mängder av outgivet material. Titeln "Ghost Of The Future" kunde inte vara lämpligare. Linus må ha lämnat jordelivet, men hans spökande ande, i form av "nya" inspelningar, lär säkert hemsöka oss framöver.