Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

Linus and the Losers

LINUS & THE LOSERS
Ghost of The Future
(Butchers Records)

För så där tio år sedan hade jag nöjet att träffa Linus, eller Karl Gebhardt som var hans riktiga namn, i det han skämtsamt ömsom kallade sitt pojkrum och ömsom The Rock'n'roll Hole of Shame. Lokalen var en källarlokal belägen i Hässelby Strand, fullsprängd med minnen från ett liv i musikens tjänst. Och då skall ni veta att han hade varit aktiv musiker i drygt femtio år.

Linus var född i Tyskland precis då kriget var över. Han utvandrade som tolvåring till USA tillsammans med en moster, där de 1958 bosatte sig i ett fattigt svart område i Chicago. Det var på bluesklubbarna i södra Chicago han skaffade sig sin grundutbildning och 1963 startade han grupperna The Gremlins och The In Crowd.

På grund av, som han själv sade, en del ungdomliga dumheter lämnade han Chicago sent 1964 och lagom till jul samma år anlände han till Kalifornien. Under namnet Karl X Blue bildade han, tillsammans med bl a Bill Payne, Something Wild, som kom att turnéra med både Sam the Sham & the Pharaohs och Captain Beefheart Magic Band. Andra storheter de delade scen med var Nazz, Strawberry Alarm Clock, The Music Machine, The Golliwogs och The Seeds.

Med 1967 års förändrade musikklimat i San Francisco bildade Linus The Wedge, vars musik var en mix av blues, folkrock och psykedelia, som spelade flitigt med grupper som Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Flamin' Groovies.

Ovillig att bli skjuten i Vietnam, kastade Linus sin inkallelseorder och tog sig till Europa, där Wedge blev Wedge Europe. Efter att ha turnerat i Tyskland och Italien föddes gruppen Life som fick kontrakt med CBS och gav ut albumet "Spring" 1971.

1972 lämnade Linus Natolandet Tyskland och slog sig ner i Sverige, som då var ett av få länder som välkomnade amerikanska desertörer. Ännu en ny upplaga av Wedge tog form, bestående av tre amerikaner och två svenskar. Från 1975 och fram till sin död 2016 har han arbetat under namnet Linus, först i Linus And His Band och sedan i Linus & The Losers. Och alltid med förstklassiga musiker, varav gitarristerna Jan "Halkan" Hallquisth och Stevie Klasson har varit de mest långlivade medlemmarna.

Den suveräne Stevie Klasson återfinns även med på "Ghost Of The Future", som nu, inför att Linus skulle ha fyllt sjuttiotre, återrutges i en snygg vinylutgåva av Butchers Records.

"Ghost Of The Future" kom ursprungligen 2013, men då i enbart cd-format. Det skulle tyvärr bli Linus sista studioinspelade fullängdare. Skivans samtliga spår kom till i den källarlokal som jag inledningsvis berättade om. Och jag kan inte tänka mig en bättre atmosfär för Linus att verka i.

Som musiker och tolkare av den amerikanska traditionen var Linus unik. Omgiven av sitt eget musikaliska universum kom hans vänner och bidrog med sitt kunnande på respektive instrument. I ett rum fullt av amerikanska rotinfluenser blev "Ghost Of The Future" en angenäm mix av blues, folk, country, pop och jugbandmusic. Med en stilmässig imponerande bredd, från lättsam i "I Know" till Captain Beefheartstökig i "I'm Not Dreaming Anymore", gjorde Linus "Ghost Of The Future" till ett synnerligen spännande album. På samma gång både akustiskt och elektriskt och inte för ett ögonblick tänker man på att där inte finns några trummor, vilket det tog mig ett antal spelningar att inse.

Den avslutande "Old Man" är en rysare fullt värdig artister i klass med Johnny Cash. Karl "Linus" Gebhardt lämnade oss med sin kanske finaste sång. Hans musik lever dock vidare och enligt bekräftade uppgifter finns i hans kvarlåtenskap mängder av outgivet material. Titeln "Ghost Of The Future" kunde inte vara lämpligare. Linus må ha lämnat jordelivet, men hans spökande ande, i form av "nya" inspelningar, lär säkert hemsöka oss framöver.