JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)
I mitten på åttiotalet hade jag en ung kollega i tjugoårsåldern som anammat alla de attribut som tillhörde oi punkare och skinnskallar. Själv var jag runt trettiofem och tvåbarnsfar med bostadsrätt. I hans ögon egentligen en tämligen ointressant person med andra ord. Vi hade ändå några saker gemensamt. Båda hade sabbat skolan, vi kom från samma bruksort och båda avskydde vi tanken på att behöva gå ner i stålverket och jobba fyrskift. Men det som förenade oss mest var intresset för musik. Jag var svårt ansatt av pubrock; Rockpile, Mickey Jupp, Dr Feelgood, Wreckless Eric... Min unga kollega tyckte min smak var alldeles för snäll. Den saknade bössa. Ja, det var så han sa. Musik måste ha bössa, d v s vara stenhård!, var hans favorituttryck
Den av On The Dole Records utgivna "Jobcentre Rejects" kan inte anklagas för att sakna bössa. Det är rena pansarvärnet man fyrar av, bestående av ett dussin obskyra låtar sammanfattade under benämningen New Wave Of British Heavy Metal. För den, likt mig själv, som förhållit sig kall till heavy metal-genren är det här en ögon-/öronöppnare.
De verkligt stora banden inom genren har aldrig intresserat mig. Tror inte ens jag sett något av deras skivomslag som gjort mig minsta nyfiken. Men, i rockmusikens alla olika genrer är alltid undervegetationen mest spännande. Det tycks gälla även heavy metal. Och här lyfts bara de fram som stod långt in i skuggan. De som aldrig fick något genombrott, utan själva fick bekosta sina inspelningar och utgåvor. Ofta rörde det sig om enstaka singlar på egna bolag med namn som Alien Records, Ratsy Records, Speed Records, Bibs Records, EEYO Records och Ocean Records.
Det som kanske förvånar mig mest, är den stora variationsrikedom som "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte. Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner.
Mest tänker jag dock på femtiotalets Gene Vincent and the Blue Caps. Eller hur Gene Vincent and the Blue Caps skulle vara/låta framflyttad till brittiskt åttiotal. Det är samma andas barn som de som befolkade grupperna inom NWOBHM. Samma arbetarklassbakgrund och samma kompromisslösa, sedeslösa utlevelser. Och förmodligen med samma attraktionskraft gentemot sina fans, vilka naturligtvis var mest unga män - men också en och annan ung kvinna. Tar mig frihet att citera ett stycke ut Mick Farrens utmärkta bok "GENE VINCENT - There's one in every town":
The women who yelled for Gene and liked it could be factory workers, faux-hard diamonds before their time, or renegade covent girls already in full, if guilt-wracked, revolt against the celibate power of the nuns, but they all pretended to gun moll style, if tempered with a certain skittish nervousness that they were walking a road that, by the reactionary morals and narrow proprieties of the time led straight to societal hell. In the future, they would take the pils, smoke the dope, drop the acid, some would sign on as bunnies at the Playboy club, others would become Independent single mothers, groupies, singer-songwriters, or activists in the women's movement, but all that was years in the future. In the meantime, they wore their blue jeans skintight, tilted their hips, snapped their gum, sucked on a Consulate menthol cigarette, and cultivated a smart and cynical mouth. If nothing else, it was an attitude that positioned them well for all the upheavals and sexual insurrections to come.
Jag känner igen de kvinnliga fansen från då jag två gånger såg Heavy Metal Kids på Marquee i London på sjuttiotalet. För övrigt bland det bästa jag sett.
Genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper som alla skulle dragit till St. Pauli i Hamburg, om de hade varit verksamma tjugo år tidigare, har On The Dole Records gjort en kulturgärning. När kommer volym två?
