BABY GRANDMOTHERS
Merkurius
(Subliminal Sounds)
Det enda man med säkerhet vet, då man köper en skiva utgiven av Sveriges mest oförutsägbara skivbolag - Subliminal Sounds, är att man kommer att få en musikalisk upplevelse inget annat svenskt skivbolag kan bjuda på. Vilket annat bolag skulle ens fundera på att återutge Peter Grudziens egensinniga album "The Unicorn", såsom Subliminal Sounds tidigare gjort.
Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik. Håkanssons beskrivning av låten "Peloton" är något av en programförklaring för trions musikaliska uttryck.
Ett drivande tema håller på ett tag. Inte några bestämda takter, utan "ett tag". Sen sliter sig tema två loss, ett tag, för att bli inhämtat och återgå till tema ett.
Jag satt i publiken den femte januari 1968 då Baby Grandmothers var förband till Jimi Hendrix Experience på Jernvallen i Sandviken. Fokus var naturligtvis på Hendrix och jag var då inte medveten om, att det skulle visa sig bli unikt att ha sett en spelning med Baby Grandmothers. Gruppens korta historia hade sitt ursprung i den allra sista uppsättningen av Stockholmsgruppen T-Boones, vars tredje och sista singel, "I Want You / Mr. James" var embryot till Baby Grandmothers tunga psykedelia.
Efter att ha bytt namn från T-Boones till Baby Grandmothers blev gruppen ett av husbanden på den legendariska klubben Filips i Stockholm, dit jag liftade ett antal gånger för att se duon Hansson & Karlsson.
I Finland, efter ett par framgångsrika turnéer där på våren 1968, släppte Baby Grandmothers sin enda singel - "Somebody Keeps Calling My Name / Being Is More Than Life" (Forward) - producerad av M.A. Numminen. Ett par månader senare träffade de Mecki Bodemark i och med uppsättningen av musikalen "Hår", där de tillsammans stod för musiken.
Håkansson, Linnarsson och Ekman kom att ingå i Bodemarks andra upplaga av Mecki Mark Men och deltog i inspelningen av "Running In The Summernight" (Limelight, 1969), som var gjord för den amerikanska marknaden. Efter en tre månader lång USA-turné - de spelade bland annat med stora namn som Byrds, Jethro Tull och Grand Funk Railroad - och det hos Chess i Chicago inspelade albumet "Marathon" upplöstes Mecki Mark Men 1970. Året efter slog sig trion från Baby Grandmothers ihop med Rolf Scherrer från Steampacket och bildade första upplagan av Kebnekajse. Den alldeles lysande "Resa Mot Okänt Mål" spelades in samma år och än idag anser jag det vara gruppen överlägset bästa album. Kebnekajse som trio, efter att Scherrer hoppat av, hade jag nöjet att se vid ett par tillfällen.
Genom åren har jag sett Kenny Håkansson i olika konstellationer. Tidigare med Baby Grandmothers, Kebnekajse och Dag Vag och på senare år tillsammans med Bill Öhrström och tillsammans med Thorsten Flinck. Som gitarrist tillhör Håkansson de mest spännande vi har här i landet och när det kommer till psykedelisk dito är karln ett unikum. I trion Baby Grandmothers är Linnarsson och Ekmans följsamma och stabila grund en förutsättning för Håkanssons både explosiva och känsliga gitarrinlevelser respektive -utlevelser.
...att jag får vara med om detta, tackar jag min lyckliga stjärna.
Så avslutar Håkansson den korta texten på skivans medföljande bild- och textblad. Och vi som lyssnar tackat Baby Grandmothers och Subliminal Sounds för att också vi får vara med.
