The Recks

THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music)

Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks. Hur liten Sark är förstår man då man betänker att Recks fem medlemmar utgör en procent av öns befolkning. Motsvarande procentsats för Sverige skulle ge 100000 medlemmar. Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?

I programbladet över alla som skulle spela på årets Live At Heart i Örebro hade jag, efter att ha lyssnat på evenemangets Spotifylista, gjort flera noteringar om eventuellt intressanta artister/grupper, dock bara ett namn markerat med ett utropstecken - THE RECKS! Av allt jag ville se, var det bara Recks som jag absolut inte fick missa. Gruppen gjorde tre lysande spelningar, varav den sista, på Makeriet, var en av de bästa konsertupplevelser jag haft. Lokalen var liten, näst intill packad med folk och ljudet precis så högt som det måste vara. Och det som hände på scenen var en märklig upplevelse av hur det skulle kunna låta om Edgar Broughton Band idkade umgänge med Captain Beefheart och Sadies i en Kusturicafilm. Svart katt, vit katt, förbannat stökigt och fantastiskt vackert på samma gång. En mycket märklig upplevelse och jag var alldeles matt efteråt. Men mycket, mycket nöjd!

Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018 och är till sitt innehåll mer strukturerat än deras scenframträdande. Men låt inte lura er, man vet ändå inte var man har The Recks. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. Kanske är det därför Recks har kallats:

The kings of schizophrenic folk

Själva beskriver de sig som:

...a gypsy, jazz, folk, funk, genre-bending, mind-melting, slap-dashing five-piece from the isle of Sark.

Man kan också lägga till att de med "Valentine" och "She Wants That Too" utan svårighet även behärskar tjugotalsswing i Charlestonstappning och med "Low Life" kliver hundra år framåt och presenterar en rytmisk rap. Att deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern" är en spännande bonus. Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.

Micke Japp

MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)

Jodå, ni läser rätt - Micke Japp istället för Mickey Jupp. Det finns massor av hyllningsband, alltså såna som bara spelar låtar ur en speciell artists eller grupps repertoar. En respekt som vanligtvis endast tillkommer världsnamn och framförda av grupper med påhittiga namn som Boot Led Zeppelin, Too REX, Pearl Jamm, Fleetwood Bac, Trembling Wilburys, Absolute Bowie och Rollin' Stoned. Att, till råga på allt, en svensk grupp skulle ägna all sin verksamhet åt en musiker som Mickey Jupp var oväntat, men alls inte oförtjänt, och dessutom göra det på svenska.

Takt- och måttfulle Mickey Jupp, som ju minst av allt vi ha allt ljus på sig själv, är säkert lika förvånad som vi andra. Och ändå är det så att om någons begåvning förtjänar att lyftas fram så är det Southendlegendaren Mickey Jupps. Karln är trots allt en av Storbritanniens största låtskrivare, helt i klass med namn som Ray Davies, Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Inte långt efter Chuck Berry då det kommer till att berätta en historia och allra bäst är han som åsidosatt i kärlek. Ingen kan låta så olycklig som Mickey Jupp. Sångerna om hans tillkortakommanden med kvinnor lyfter och levandegörs av hans formidabla röst och gitarr- respektive pianospel som kan både gråta och svänga.

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar utan översättning så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend. Micke Japp fångar på ett förträffligt sätt förebildens mångsidighet, den spirituelle, den tuffe och den ömsinte Jupp ges utrymme i de sånger man valt att tolka. Det gläder mig extra mycket att min absoluta favorit, om det nu går att välja någon av alla hans små mästerverk, bland Juppkompositioner finns med - "Heather On The Hill", här fint framförd som "Ljung och hed i Ljungbyhed".

Som extra bonus har gruppen fått med Mickey Jupps ständige sidekick, gitarristen Mo Witham, som både gästspelar på hela skivan och, tillsammans med Mats Zetterberg, står som producent. Mo Witham är inte vem som helst i sammanhanget, hans samarbete med Jupp går tillbaka ända till det tidiga sjuttiotalet och de klassiska albumen "Red Boot" (1970) och "Moonshine" (1972).

Nedan hittar ni från vilka album Micke Japp gjort urvalet och sångernas originaltitlar. De svenska titlarna, texterna och hur det låter bör ni ta reda på själva genom att införskaffa deras "Du får mig aldrig upp ( i en sån där)".

JUPPANESE (1978) - You'll Never Get Me Up In One Of Those
LEGEND (Red Boot, 1970) - Hole In My Pocket
YOU SAY ROCK (1994) - You Wear My Ring
MOONSHINE (Legend, 1972) - Shine On My Shoes
LEGEND (debuten, 1969) - Heather On The Hill
MOONSHINE (Legend, 1972) Lokal Folk'ol
FAVOURITES (2010) - Some Place Where It's Monday
AS THE YEARS GO BY (1991) - Standing At The Crossroad Again
OXFORD (1980) - Oxford Dick & The Word
SOME PEOPLE CAN'T DANCE (1982) - Taxi Driver
LEGEND (debuten, 1969) - Tombstone