ÅRSBÄSTA 2020
Dags igen att någorlunda summera årets bästa musik. Som alltid struntas det i utgivningsåret och någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. I de fall utgivningsåret inte är 2020 anges året efter skivbolagsnamnet.
SWEDISH POLARBEARS
Hearts Will Never Learn/Golden Blunders
(Sound Asleep, singel)
Äntligen är de tillbaka! Det har varit en lång väntan sedan de 2016 släppte sitt sensationella debutalbum - "The Great Northern" - och det här är bara en singel. Men, vilken singel...powerpop får en helt ny innebörd. Swedish Polarbears ritar om hela kartan för popmusik och influenser från Byrds och Big Star når helt nya nivåer. Greg Shaw dansar i himlen. B-sidan har de hämtat från amerikanska The Posies, den är ok, men det är originallåtar man vill ha från Swedish Polarbears. Förhoppningsvis sparar de sina egna geniala låtar till en snart kommande fullängdare.
Det måste inte vara så här
(Ken Rock)
Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.
Cuttin' Grass Vol 1
(High Mountain)
Stilmässigt är Sturgill Simpson lika oberäknelig som den unge Bob Dylan. Ingen, förutom han själv, kan ha den minsta aning om hur nästa skiva kommer att låta. Såg honom sommaren 2016 på Berns i Stockholm och han fyllde salen med själfull countrysoul, sedan förvandlade han Vasateatern, i januari i år, till ett lysande gitarrmangel, byggd på skivan "Sound & Fury". Stundtals lät det som en mix av Velvet Underground och Träd Gräs och Stenar, det vill säga långa, upprepande gitarrpartier. Fantastiskt i mina öron. På "Cuttin' Grass Vol 1" - det finns en Vol 2 också, dock ej i fysisk form ännu - har han tagit på sig hillbillykostymen och gör lysande mountain music. Karln är fanimej ett geni!
Country Westerns
(Fat Possum)
Tre man starka Country Westerns från Nashville Tennessee, låter inte det minsta som namnet, eller orten, antyder. Trion - Brian Kotzur, Joseph Plunket och Sabrina Rush - skickar istället iväg en chockvåg bestående av larmiga gitarrer, melodiösa basgångar, tunga stabila trummor och den bästa rockrösten sen Springsteen var ung. Country Westerns bör attrahera de som gillar The Replacements, Reigning Sound och The Sadies.
Corridor of Faces
(Jackpot, 2010)
Det är kolan man vill åt, för att travestera den gamla bioreklamen för Dumlekolan. Eller för att citera en kamrat - det är mycket skit man måste lyssna på för att hitta dom verkliga pärlorna. Envishet och tålamod, och naturligtvis en någorlunda stabil ekonomi, är användbara egenskaper i sökandet efter skivorna som kan hålla en vaken en hel natt. "Corridor of Faces" är som kolan man äntligen kommer fram till efter att tuggat sig genom chokladen.
The American Jangle Underground 1983-1987
(Captured Tracks, 2cd)
Tjugoåtta "små" mästerverk, tagna ur den amerikanska rockmusikens undervegetationen, framförda av grupper som The Reverbs, The Windbreakers, The Darrows, The Ferrets plus ytterligare tjugofyra obskyra grupper. Genomgående förenas sextiotalets melodibyggnad med sjuttiotalets punkenergi och rockmusikens träd fick ytterligare en behagfull gren. Men, inte nog med det. Till musiken bifogas en låt-för-låt-beskrivning, plus en hundrasidig bok fullmatad med periodens historia, bilder och bandintervjuer. Det är så här det skall göras!
MICKEY JUPP
One Of A Kind -The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)
I egenskap av kompositör, musiker och producent har han blivit en väloljad enmansorkester, som även saluför det han producerar. Från 2011 och till dags dato har han utkommit med fjorton fullmatade cd-skivor, som alla går att köpa via facebooksidan "Fans of Mickey Jupp". Totalt handlar det om över tvåhundra sånger och det är ur det materialet som Hiljaiset Levyt gjort ett urval av fjorton låtar, en från varje utgiven cd.
A Collection Of Demented 60' R&B/Punk & Mesmerizing Pop
(Busy Bee)
Sexton fullständigt omöjliga-att-hitta-alster från tiden 1965 - 1969, med tyngdpunkten lagd till 65-67, och med grupper från nästan alla kontinenter. Det här är ingen samling där du redan har hälften på andra samlingar. Inte ens de svenska The Teenagers och deras "I Can Hear Them Play" kan jag minnas mig ha sett på någon tidigare samling. Det är en ynnest att få tillgång till det här materialet, som annars blivit en hemlighet enbart för penningstarka samlare av obskyr 60-talsbeat. Man kan inte använda ett par hundralappar bättre än att köpa "Diggin' For Gold Vol 11". Bara gitarrsolot i "Ain't That So" med turkiska Mavi Isiklar är värt priset, sen kan ni se resten som en extremt exklusiv bonus.
New York City Rat/Circus
(Spotify singel)
Begåvad klaustrofobisk rock från duon Dallas Taylor. Så här bra låter bara de som har en näst intill obefintlig budget, men ett sjuhelvetes driv och en orubblig vilja. Lika övertygande som The Nomads debut "Where The Wolf Bane Blooms" från 1983. Begreppet Rock'n'Roll är så urvattnat att det nästan inte längre är användbart, men Dallas Taylor har letat sig fram till dess renaste och skitigaste essens. De gör rent hus med medelmåttighet och likriktning och visar hur förtjusande rockmusik i grunden är.
Ena halvan av duon är Martin Karlsson, trumslagare i The Strollers, som redan förra året fanns med på min årsbästalista med den lysande singeln "Too Far Gone/Barbwire (Couldn't Keep Me Away)". När kommer fullängdaren?
Ultra Rare NWOBHM 1978-1983
(On The Dole)
JOBCENTRE REJECTS Vol. 4
Ultra Rare FWOSHM 1978-83
First Wave of Swedish Heavy Metal
(On The Dole)
Outtröttliga On The Dole Records fortsätter utforska den hårdaste grenen av rockmusiken - Heavy Metal. Hos de här utgåvorna gäller samma privilegium för lyssnaren/köparen som hos Diggin' For Gold. Du hittar inte musiken någon annanstans. Mest häpnar jag över Vol. 4 med svenska band. Att engelska band alltid låtit bra är ingen överraskning, men att de unga grabbarna, jo det är huvudsakligen grabbar, från småorter som Mörrum, Vetlanda och Glommersträsk lät precis lika bra som sina engelska kollegor hade jag inte väntat mig. De var spelmässigt skickliga, tuffa och utmanande. De hade allt bra rockmusik kräver.
Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs
(La Honda)
Superbegåvade kanadensaren Colter Wall gör folk- och countrymusik så övertygande att jag vill ha allt han gett ut. Utan stora manér tar han sig an traditionerna och sätter oss vid lägerelden efter en dammig dag på prärien. Snyggt är ett alltför svagt ord, det här är magnifikt!
Singles Collection
(Reminder)
Reminder Records har samlat utgåvor från männen bakom de australiensiska grupperna Dave & Lee, Beaut, Branded och British Jets - Dave Burnett och Lee Cutelle - från tiden 1969 - 1980. Musiken spänner över lättpsykedelia, glamrock, powerpop och punkpåverkad pop. En trevlig bekantskap som är ny för mig.
Tur pengarna snart är slut/Du e fin och jag e ful
(Spotify singel)
Kris Krisoffersons "Sunday Morning Comin' Down" i en decemberregnig tisdagstappning på en dåligt befolkad krog. Samma självömkande bakfylle- och återställartristess där en tom kassa är enda räddningen. Svek, förlust och suicidal ångest, "Tur pengarna snart är slut" är ett stycke svårmod framförd med stor briljans.
bare as bone, bright as blood
(Madfish)
Innehåller i stort sett bara Phil May och Dick Taylor, alltså de enda originalmedlemmarna, som gör en småskalig hyllning till sina bluesrötter. Här finns inget av den larmiga rhythm & blues eller psykedelia som alltid varit deras varumärke. Istället får vi känsliga tolkningar av klassiska blueslåtar och sånger av nyare datum, skrivna av bl a Gillian Welch, Sheryl Crow och Will Varley. Att Phil May så tragiskt gick bort tidigare i år gör "bare as bone, bright as blood" än mer angelägen. Phil Mays hjärtskärande tolkning av Will Varleys mycket fina "To Build A Wall" kan göra en vuxen man tårögd. Det är känslan som alltid varit central i Pretty Things musik och så kommer jag alltid att minnas Phil May och Pretty Things, ty ingen annan grupp har berört mig så mycket...och under så lång tid - femtiofem år för att vara exakt.
The World Only Ends When You Die
(Mama Bird)
Hänger väl inte hundra procent med i historien, som är av konceptkaraktär, men musiken är spännande genreöverskridande. Bolaget beskriver den som "cosmological country and sci-fi gospel blues". Själv nöjer jag mig att säga att James Wallace, mannen bakom projektet, är gränslös som en flummig Jim Ford. Men, där Ford var jordnära vidrör Wallace aldrig jordens yta. Fint, eller varför inte säga alldeles otroligt vackert!
Seen you here/Take A Walk
(On The Dole, singel)
Gruppens debutsingel från 1982 för första gången återutgiven. Båda låtarna finns med i nya versioner på Predaturs debutalbum "Mean", som kom två år senare. Fullständigt avväpnande pubrock i Status Quos anda.
Äh, vi spelar ju ROCK
(JCB, 1982)
JONNY CARTONG
Give The Iron
(JCB, 1981)
Hemmahörande i Älvdalen och deras två album kunde bara köpas i en lokal kiosk. Mats Olsson skrev om gruppen i Expressen, varpå Eddie Meduza kontaktade gruppen och ville köpa deras skivor. Det räcker väl som marknadsföring. Om inte, tänk Kommisarie Roy. Och "Hembrännarrock" är så nära Predatur någon har kommit. Errol måste ha gått ner i spagat då han hörde den. Ett urval av både skivorna finns på Spotify att njuta av.
Little Does She Know/The Complete Recordings
(RPM, 4-cdbox)
Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset. En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.
Just Like Moby Dick
(Paradise of Bachelors)
Det var vid ett av mina besök i skivaffären Musik & Konst som jag första gången stötte på Terry Allen. Det fina omslaget med den glade Terry Allen fångade mitt intresse. Den ska du köpa sa Lennart Persson. Mitt förtroende för Persson var stort, i efterhand kan man med fog säga att karln ju fostrat hela den skivköpande delen av min generation, så "Juarez" (Landfall, 1975) blev min. Tack för det och alla andra fantastiska tips. Terry Allen har genom åren aldrig gjort mig besviken, han verkar bara bli bättre och bättre med åren. "Just Like Moby Dick" är makalös!
We're Your Friends, Man
(Fire, 2cd 2018)
Nick Saloman är lika genial som produktiv. Det verkar inte finnas någon gräns för hans musikaliska idéer och allt han publicerar är spännande. Vare sig han gör kaotisk psykedelia, tung gitarrock eller vackert drömska ballader är han alltid lika intressant. Inledningslåten "Enjoy" är kanske lika mycket en programförklaring som en hint om källan till hans musik:
This is the product of my fevered mind.
And this is the sound of being left behind.
And this is the ritual dissection of the soul.
And I hope you will enjoy it.
Do You Believe In Magic/ I Regret Ever Falling In Love With You
(Beluga, singel)
Kan man annat än tro på magi när Satan's Little Helper gör garagerock på riktigt. Älskar när allt går totalt över styr på slutet. Nej, inte precis allt, basen och trummorna pumpar fram en trygg grund för att låta de övriga gå in i kaos. "Dom Kallor Oss Mods" med Lee Riders Group får se sig överkörd av den här hänsynslösa gruppen. B-sidan är lika elak och kompromisslös den. En eloge också till Robin Gnista som så snyggt formgivit Satan's Little Helpers båda singlar och till Beluga Records som gett ut dem.
SOUVENIRS Vol 3
Little Gems of Pop
(Sound Asleep)
Kanske har Sound Asleep skämt bort oss med sina utsökta utgåvor. Mitt först intryck var att volym tre av "Souvenirs" inte höll samma höga klass som de två föregående volymerna. Det kunde väl ändå inte vara möjligt, den fick snurra några varv till och jösses så fel mitt första intryck var. Sound Asleeps konnässörer levererar än en gång magisk pop.
Destination Unknown
(On The Dole)
(On The Dole)
"Destination Unknown" är en alldeles för smart och originell platta för att bara vara en angelägenhet för de femhundra som kom över originalutgåvan. De som gillar hårt driven gitarrock - som är Clientelles helt egen, men också influerad av Status Quo, Wishbone Ash och med stänk av Ritchie Blackmores Deep Purple - tillhör definitivt målgruppen.
Summerlong
(Thrill Jockey)
Nyproducerad psykedelia från Ripley Johnson - mannen bakom gruppen Wooden Shjips - som är vilsam, kontemplativ och som gjord för nattligt uppesittarliv.
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)
Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop. Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas. Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt.
Outta Reach
(Pig Baby, 2019)
Redan då Rosalyns, för så där fem år sedan, släppte ep:n "Hide and Seek", där deras magnifika version av Rupert's Peoples "Dream On My Mind" finns med, tänkte jag att det måste väl komma en fullängdare. Här är den och innehållet är lysande garagerock, bestående av tretton väl valda covers. Gruppen tar The Modern Lovers utmärkta "She Cracked" till svindlande höjder.
Neon Cross
(New West)
Inte kanske countrysoul, men ändå country med mycket soul. Producerad av Shooter Jennings, vars mamma - Jessi Colter - finns med på spåret "Just A Woman". Skriver bra sånger gör Jamie Wyatt också. Det är bara eget material på "Neon Cross" förutom en version av Dax Riggs "Demon Tied To A Chair In My Brain", vilken hon gör bättre än originalet.
BABY SHAKES
Cause A SCENE
(Lil' Chewy, 2019)
Intensiv och charmig blandning av glamrock, powerpop och punk. Nio egna kompositioner, plus den australiensiska gruppen The Angels " Am I Ever Gonna See Your Face Again", görs i rasande fart.
How ill Thy World Is Ordered
(You've Changed)
Romano var länge en favorit, men jag fick svårt hänga med. Han släppte skivor på löpande band och jag tappade bort honom. Här gör han stor och luftig popmusik med både blås och Hammondorgel och det är hans allra bästa skiva.
THE HONEYCOMBS
Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)
(RPM Records, 3cd-box)
Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland. Men, The Honeycombs var mer än sin först hit.
LOGAN LEDGER
Logan Ledger
(Rounder)
Bitterljuva countryballader blandade med svängig honky tonk, stänk av psykedelia och pop snyggt producerat av T Bone Burnett.
I'm A Boy, I'm A Girl
KEITH STRENG meets STUPIDITY
Distracted By Rock'n"Roll
(Foo Manchu, singel 2019)
Solosingel från gitarristen i The Fleshtones, där framsidan är inspelad i Pennsylvania/USA och baksidan i Stockholm tillsammans med Stupidity förstärkta med en fyra man stark blåssektion. A-sidan är hämtad från Johnny Thunders album "Hurt Me" ( New Rose, 1983), men det är b-sidans tunga Asbury Jukes-sväng som är den stora behållningen.
GRAHAM PARKER
Nixon's Rules
(Spotify singel, 2019)
Parker är tillbaka där han började. "Nixon's Rules" skulle med lätthet ha platsat på någon av hans två första skivor - "Howlin' Wind" (Vertigo 1976) och "Heat Treatment" (Vertigo 1976). När han är engagerad, småförbannad och lätt sarkastisk är Parker som bäst och så här bra har jag inte hört honom på länge.
1963 - 1968
(GS)
Innehåller Göteborgsgruppen The Beachers - de som fick Malmös The Beatchers att bli The Namelosers - tre utmärkta singlar, samt sjutton tidigare outgivna studioinspelningar. Eftersom jag alltid haft en stark dragning till brittisk rhythm and blues från 60-talet, faller jag pladask för det inspelade material Beachers hemlighållit under alla år. Någon tillstymmelse till genremässig förflackning behöver ingen oroa sig för. Materialet är rakt igenom konsekvent med mycket starka influenser från samtida Rolling Stones. Ja, jag vill nog peta ner The Shakers från den Göteborgska Stonestronen. Kan inte tro annat än att Beachers 1964-65 fullständigt spelade sönder Stones två första album och deras tidiga singlar och ep-skivor. Med ett utomordentligt fint driv ville de verkligen också låta lika bra som samtida Stones gjorde.
A Tribute to Tages
(Segat)
Det var då de båda medlemmarna Anders Töpel och Tommy Blom tätt inpå varandra avled 2014 som tanken på ett hyllningsalbum föddes. Det tog fem år från idé till färdigt resultat att genomföra "Fuzzy Patterns". Långt fler än de fjorton artister som återfinns på vinylutgåvan - cd-utgåvan innehåller även tre bonusspår - anmälde intresse att vara med, dock saknas de riktigt stora namnen. Men det betyder inte att vi får en mindre musikalisk upplevelse. Här finns kunnande, entusiasm och minst lika viktigt - en stor portion kärlek till materialet.
New Boots And Panties!!
40th Anniversary Edition
(Edsel, 4cd 2017)
Ian Durys mästerverk firades av Edsel med en 4cd-utgåva, bestående av originalskivan - som fås som både Cd och Lp - singelbaksidor, demoinspelningar och liveupptagningar från en John Peel session 1977 respektive från The Paris Theater i London 1978.
Good Souls Better Angels
(Thirty Tigers)
Den finns med här enbart för att i "Big Black Train", "Shadows & Doubts" och "Good Souls" hittar jag den Lucinda Williams jag tycker bäst om.
Ulf Henningsson och Åke Eriksson har en given plats här. Ingen annan har så strukturerat och entusiastiskt tagit sig an det svenska popsextiotalet som dessa herrar. Att de dessutom har ett utmärkt husband i Carl-Eiwar Sect är en extra bonus.
