The Beachers

THE BEACHERS - THE GOTHENBURG SOUND

Om Tages var västkustens Beatles och Shakers var dess Rolling Stones, vilka var då The Beachers. Ja, varför inte västkustens The Pretty Things. Minns hur jag som fjortonåring 1965 cyklade till skolan och stannade till vid Pressbyrån, där det nya numret av den engelska poptidningen
Fabulous låg i skyltfönstret. På en helsida i färg fanns en bild av Pretty Things, vars debutalbum jag redan hade och älskade mer än något annat.

Vuxenvärlden hade redan konstaterat att Pretty Things var fulare, råare och gapigare än Rolling Stones. Göteborgsgruppen Beachers utsattes för samma nedlåtande dumhet av en recensent på en Göteborgstidning, som utsåg gruppen till det fulaste han sett på en scen, både gällande utseende och klädsel. Enligt tidningen Idol-Nytt kunde endast medlemmarna i Shakers mäta sig med Beachers beträffande fulhet. 

Så mycket bättre då att både Shakers och Beachers var högst kompetenta som band och innehade både snille och smak. Plus en god portion känsla för de genrer de verkade inom. Shakers var den mest framgångsrika av de två grupperna, med två låtar på den då oerhört viktiga Tio i Topp-listan. Första gången sommaren 1965 med deras charmiga version av Chuck Berrys "Too Much Monkey Business", som stannade sju veckor på listan med högsta placering nummer 4. Året därefter låg deras fräcka version av Andrew Loog Oldham och Keith Richards "All I Want Is My Baby" på Tio i Topp i sex veckor med plats 5 som högsta placering.

The Beachers - Tommie Kristiansson: sång, gitarr och munspel,  Jüri Lepik: gitarr och sång, Juha Plunt: bas och Urmas Plunt: trummor - lyckades aldrig placera sig på den åtråvärda topplistan. För oss som inte bodde i närheten av Göteborg blev gruppen först känd genom den namnstrid man hade med Malmöbandet The Beatchers. Göteborgsgruppen hade varit förutseende nog att registrera namnet The Beachers hos patentverket. Därmed fick de behålla sitt gruppnamn. Förlorarna i Malmö utlyste, genom piratradiostationen Radio Syd, en namntävling, vilken vanns av en tolvårig flicka som kom på det passande namnet The Namelosers.

Det vore olyckligt om Beachers eftermäle skulle stanna vid en namnstrid eller deras påstått ofördelaktiga utseende. En oförskämdhet som gruppen i och för sig hade användning av genom all den publicitet det gav. Men, mest av allt var det ändå deras musikalitet som satte avtryck. Eller i alla fall borde ha gjort det.

Det som finns utgivet med Beachers är begränsat till tre singlar, samt ett spår på albumet "Package of Sound", utgiven av Radio Mistluren till förmån för ungdomar med handikapp och deras behov av rekreationsresor.

Under namnet The Original Beachers gav de som debutsingel ut en inspelning av Roger Millers burleska countrysång "Dang Me", vilket 1965 kändes lika angeläget som då Downliners Sect samma år gav ut albumet "The Country Sect". Alltså inte alls för en Tio i Topp-röstande tonåring. Sett i backspegeln är det absolut inte en oäven version, bara oväntad. B-sidans "Too Late", skriven av medlemmarna Plunt och Kristiansson, är suveränt svängig pop med viss jazzanstrykning, som visar på vikten av ha en rytmisk trummis och basist. Bröderna Juha Plunt (bas) och Urmas Plunt (trummor) imponerar stort. En snygg och tidstypisk komposition som lika gärna skulle kunna ha varit skriven av Staffan Berggren för tidiga Shanes.

Senare samma år gav skivbolaget Columbia ut nästa singel - "Not Fade Away/Pills" - som borde ha blivit en jätteframgång för bandet. Stones tog Buddy Hollys låt och gjorde den till sin egen och Beachers tog Stones version och gjorde den till sin egen. Bröderna Plunt förnekar sig inte här heller - jag menar, lyssna på det fantastiska trumspelet - ovanpå det ett fräckt gitarrkomp som etsar sig fast och en sångare som är angelägen om att bedyra en kvinna sin stora kärlek. Men, kanske håller han fingrarna i kors bakom ryggen. Vilka är hans avsikter? Det vet man inte riktigt. Arrangemanget är snyggt balanserat och saknar helt Stones något småhetsiga känsla. När de plockar fram munspelet gör de det enligt mottot "less is more". Ett stycke strålande brittisk rhythm and blues i svensk tappning. 

Baksidans "Pills" hämtade man från en av Bo Diddleys singlar, utgiven av Checker Records 1961, och visar att Beachers var genremässigt något svårplacerade. Det är skickligt, snyggt och ett utsökt val av b-sida. Även engelska Mickey Finn & The Blue Men gav ut "Pills", Oriole Records 1964, men tog den inte alls till samma höjder som Beachers. Åtta år efter Beachers var det dags för New York Dolls att ta sig an "Pills" och det i en rasande pubrockversion på deras självbetitlade debutalbum. Bo Diddley, Mickey Finn och New York Dolls - Beachers är i synnerligen gott sällskap.

I gott sällskap var man även i studion, då det var Anders "Henkan" Henriksson som producerade gruppens båda singlar utgivna av Columbia.

Att deras tredje singel - "Darlin'/It's Love Baby" - inte blev föremål för den Tio i Topp-röstande tonårspubliken, är lika förvånande som att inte heller "Land of a 1000 Dances" med Namelosers ansågs lämplig för Tio i Topp. Beachers tolkning av "Darlin'", vilken ursprungligen är en traditionell amerikansk folksång, görs i ett nedtonat, magiskt och suggestivt arrangemang. Om man är dämpad på a-sidan, så är man raka motsatsen på b-sidans "It's Love Baby", som ursprungligen heter "It's Love Baby (24 Hours a Day") . Redan 1955 spelades låten in av svarta rhythm and bluesartister som Louis Brooks and His Hi-Toppers, som gör originalinversionen, Hank Ballard & The Midnighters och Ruth Brown. Därefter följde en mängd inspelningar av "It's Love Baby", varav de flesta följer i den svarta originalinspelningens spår. Beachers däremot lutar sig mot Jackie De Shannons betydligt ruffigare version från augusti 1964. Och det gör de alldeles rätt i, för det är en  tuff och tung version med Hammondorgel i kompet och ett gitarrsolo som skär genom allt. Tredje singeln, som kom ut på Hep Stars nystartade bolag Hep House 1966, blev tyvärr Beachers sista och är ett praktexempel på det bästa inom svensk 60-talspop.

Det finns visserligen ytterligare en inspelning utgiven med gruppen och det är deras bidrag på "Package of Sound". Den tillför inget extra då det är redan nämnda singelbaksidan "Too Late", visserligen en alternativ inspelning, men i samma arrangemang.

Tre bra singelutgåvor, sedan inget mer...

8

...om det inte vore för bröderna Plunks förståndiga penningplacering av inkomster från sommaren 1964. Gruppen fick då agera kompband åt den engelska sångaren Emile Ford, som blivit osams med de medföljande musikerna i The Checkmates. De tvingades återvända till England och i deras ställe fick Beachers hoppa in och fullfölja Fords kontrakterade återstående spelningarna. Men inte under namnet Beatchers utan som The Checkmates. Betalningen var så pass bra att det blev en grundplåt till inspelningsstudion Gothenburg Sound. 

Det var i den egna studion de spelade in "Darlin'" och "It's Love Baby". Men, inte bara dessa två. Mellan 1964 och 1966 gjorde gruppen regelbundet inspelningar som aldrig gavs ut officiellt. Hur inspelningarna sedan läckt ut vet jag inget om, men på villovägar har de i alla fall nått mina öron. Och är det något man kan konstatera efter en genomlyssning, är det att The Beachers var ett band jag mer än gärna hade hört mer av och framför allt sett live. 

Eftersom jag alltid haft en stark dragning till brittisk rhythm and blues från 60-talet, faller jag pladask för det Beachers hemlighållit under alla år. Någon tillstymmelse till genremässig förflackning behöver ingen oroa sig för. Materialet är rakt igenom konsekvent med mycket starka influenser från samtida Rolling Stones. Ja, jag vill nog peta ner Shakers från den Göteborgska Stonestronen. Kan inte tro annat än att Beachers 1964-65 spelade fullständigt sönder Stones debutalbum och deras tidiga singlar. Med ett utomordentligt fint driv ville de verkligen också låta lika bra som samtida Stones. Man hade också helt rätt attityd i de låtar som är direkt hämtade från Stones repertoar - "Little Red Rooster" (omdöpt till "Little Pretty Beacher"), "I'm A King Bee", "Memphis Tennessee", "If You Need Me", "What A Shame", "Confessin' The Blues", "Susie Q" och den så snyggt arrangerade "High Heel Sneakers".

Att Beachers var fullfjädrade musiker redan 1964-65 visar deras inspelning av Sandy Nelsons "Let There Be Drums". Inte många svenska pop- och rocktrummisar var i Urmas Plunts klass i mitten på sextiotalet. Makalöst svängig och skickligt framförd är även "Beda", som - tillsammans med The Friends "Empty Handed" - framstår som själva prototypen för brittisk rhythm and blues i svensk tappning. 

1966 låter Beachers inte lika influerade av Rolling Stones längre. Med "Yeah" låter de fortfarande väldigt brittiska, men det är mer freakbeat än rhythm and blues. Det är synnerligen olyckligt att de inte kunde ge ut "Yeah" som singel? Den är lika oemotståndlig som deras "It's Love Baby" och "Darlin'". 1966 befinner de sig på den absoluta toppen bland svenska band. Det finns ingen ursäkt för att Beachers inte fick göra fler skivor. De fräcka nyinspelningar man 1966 gjorde av "Let There Be Drums" och  "Little Pretty Beachers" tillsammans med "Yeah", "It's Love Baby", "Darlin'" och en låt de kallar "Blues of My Little Girl" skulle ha blivit en utmärkt grund för ett helt album.

Efter 1966 finns inga skivutgåvor med Beachers, trots att det dröjde fram till 1968 innan de lade ner verksamheten. Varför? Hur lät de 1967? Tog de intryck av grupper som Moby Grape, Jefferson Airplane, The Doors, The Cream, The Jimi Hendrix Experience och Pink Floyd eller följde de Fleetwood Mac, Ten Years After, Savoy Brown, Canned Heat och The Paul Butterfield Blues Band in i en mer bluesbaserad rock?

Det är frågor som den som gör att man ligger sömnlös på nätterna.

Stort tack till Anders Kauffeldt, beatkonnässör.