NISSE HELLBERG
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)
Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop.
Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas.
Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt. Det betyder nödvändigtvis inte att texterna behöver vara lättviktiga eller oproblematiska. I exempelvis D.L. Menards monsterhit "La Porte d'en Arriere" ("The Back Door"), sjungen på cajunfranska, från 1962, handlar det om att smyga in bakvägen efter ett nattligt fylleslag, men framförd med ett makalöst glädjesväng.
Mot tuffa tider och levnadsvillkor har musik en helande och lindrande inverkan, det är en universell sanning och arbetande människor i alla tider har sökt tröst, gemenskap och styrka i musikens magiska värld. Den går inte att ta på utan måste upplevas i stunden. För en kulturbärare av amerikansk rotmusik som Nisse Hellberg, blev det levande mötet med Louisianas glädjesmittande träskmusik ännu ett bevis på att människor trots allt är ganska lika varandra. Den musik som glädjer människor i Lafayette, Crowley och New Orleans kan naturligtvis lyckliggöra, i grunden, samma sorts människor i Malmö, Örebro och Gävle. Och vice versa. Musik känner inga gränser.
Nisse Hellberg är inte den första svensk att ta sig an södra Louisianas musikarv, men han är en av dem som får det att svänga hejdlöst även på skiva. Och det är inte helt självklart. Det är heller inte första gången Hellbergs sånger hämtat inspiration därifrån. Redan på första soloplattan - Röster Från Södern" - gjorde han, och Peps Persson, ett par fantastiska utvikningar till delstaten. Bland det huvudsakligen bluesbaserade materialet är "Stjärnan i mitt liv" swamp pop av högsta klass och "M/S Colinda" så makalöst Johnnie Allan-"Promised Land"-svängig, att den borde ha renderat honom status som hedersmedborgare i den Platta Staden. Det var ju i Ville Platte, hos Floyd Soileaus Jin Records, som Johnnie Allan 1971 spelade in sin oefterhärmliga version av Chuck Berrys "Promised Land". En cajunklassiker som fick mig själv att vända blicken mot Louisiana, då jag i början åttiotalet kom över samlingsskivan "Another Saturday Night - 16 Cajun & Louisiana Juke-Box Hits" (Oval Records)
Det är där Hellberg tar avstamp och för att visa i vilken riktning han vill att associationerna skall gå, ger han skivan namnet "Goda Tider Rullar In" efter duon Shirley and Lees monsterhit "Let The Good Times Roll" från 1956. Shirley Goodman och Leonard Lee var i tidiga tonåren då de upptäcktes av legendaren Cosima Matassa, som spelade in dem i sin studio i New Orleans och sålde inspelningar till Aladdin Records Eddie Mesner i Los Angeles. Redan 1952 slog duon igenom med "I'm Gone", producerad av Dave Bartholomew och i kompet ingick storheter som Lee Allen, Clarence Ford och Earl Palmer. Deras tidigare inspelningar var ren New Orleans-rhythm & blues, medan "Let The Good Times Roll" är en hybrid mellan rhythm & blues och pop. Vissa radiostationer ansåg textraderna alltför vågade och vägrade spela den:
Come on baby while the thrill is on. Come on baby let's have some fun. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.
Come on baby just close the door. Come on baby let's rock some more. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.
Feels so good...when you're home. Come on baby...rock me all night long.
"Let The Good Times Roll" - passion, lust och oförställd glädje är alldeles utmärkta teman för sånger, det visste Shirley and Lee som själva skrev sitt material. Nisse Hellberg uttrycker sig i intervjuer vilja motverka de mörka krafter som idag ropar på enkla lösningar på svåra problem. Att alltså inte låta sig slås ner av falsk alternativfakta, utan fortsätta ha dörren öppen för vetenskap och allas lika värde. Och låta de goda tiderna rulla in.
Bär man på tankar och idéer om att inte låta sig fördummas och letar ett sound track, då är "Goda tider rullar in" ett bra sådant:
Det sägs att dåliga tider knackar på.
Att dom blir värre för vart år som går.
Det är kanske lika bra att packa väskan direkt
Men vi kommer aldrig att få nåt tack
för att vi lyssnat på sånt löst snack
Så vi gör städat och klart och klart för en annan gäst
Oh, ja, för när goda tider rullar in
får du tillbaka färgen på din kind
Och både du och jag vet att det äntligen vänt
Ja, vi låter goda tider rulla in
Dom ska rulla för full maskin
Och alla kan se att dom är här igen
I ett behagligt swamp pop-arrangemang, om än inte lika stilrent som nämnda "Stjärnan i mitt liv", och med en tämligen enkel melodi visar Hellberg sin förmåga att göra något stort av det lilla. Kommer inte ihåg vem som sa, kanske Pete Seeger eller Tom Paxton, att "det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan ju vilken idiot som helst vara". Och både cajun och swamp pop är enkla stilar, med ofta en upprepande melodislinga spelad på fiol, dragspel eller, som i "Goda tider rullar in", mandolin. Enkelt att spela kanske, men att få det att svänga så här självklart är inte alla förunnat. I "Goda tider rullar in" åstadkommer man även ett behagligt flyt, där Hellberg i slutets ordlösa sång låter som Van Morrison anno "It' s Too Late To Stop Now".
Svänger ordentligt gör det redan i öppningsspåret "Det tog ingen tid alls att förlora dig", med cajuntraditionens givna dragspel, fiol och akustisk gitarr repeterande samma melodislinga tills ett nästan hypnotiskt sväng uppstår. Att det är dansmusik kan ingen ta miste på. Och det måste vara varje musikers dröm att hamna i ett samspel som i "Vilken tur att vädret finns". Mina lekande barnbarn på golvet, sex resp fyra år, avbryter leken, skrattar och faller in i en spontan dans. När "vädersången", barnen kallar den så, är slut vill de höra den igen och igen. Ett betyg gott om något.
Textmässigt har Hellberg alltid varit genial. Personliga, men aldrig navelskådande privata, betraktelser som är allmängiltiga är hans signum. Precis som soulsångaren Joe Tex skrev texter om att vara hyggliga mot varandra, verkar Hellberg avsky taskiga beteenden. I exkluderande tider som nu blir en låt som "En sån som du" extra viktig.
Hellberg måste haft huvudet fullt med små melodislingor och arrangemang typiska för cajunmusiken efter sina resor till Louisiana. Att han också kan förvalta det han tagit intryck av är den burleska "Hälsa dom som bryr sig" ett stark bevis på. Läste en intervju med Eva Dahlgren där hon berättade att hon aldrig lyssnar på musik. Vilken utomordentlig fattigdom. Men så kan hon heller inte få en bortglömd Yngve Stoor och hans Hawaiikvintett att dansa i himlen, såsom de måste göra till "Du kan aldrig göra ett odjur av mig". Trots sin Hawaiigitarr - ja, man sa så när jag var liten - känns den ändå genomsvensk med dragning av nåt som Frälsningsarméns soldater skulle kunna framföra. Anspråkslöst präktig på ett mycket fint sätt.
Till skillnad mot Dahlgren tror jag Hellberg konsumerar mängder av musik. Men så behärskar han också många stilarter/genrer. I honky tonk-tunga "Din gyllene ring" gör han en avstickare till Nashville den 16 mars 1951 och tar intryck av Hank Williams som den dagen spelade in "Hey Good Lookin'".
Ingen kan uppfinna hjulet igen, men en lyhörd musiker som Nisse Hellberg kan ta vilken genre som helst och göra den till sin egen. Och, precis som Chuck Berry, kan han göra det om och om igen. Återanvända, men inte på precis samma sätt som innan, för visst är "Fanny i full sving" grandios Wilmer X-rock'n'roll med dragspel som ersättning till Jalle Lorenssons munspel.
Engelsmannen John Broven, författaren till standardverket "South To Louisiana - The Music of the Cajun Bayous", karaktäriserar swamp pop "as a mixture of Cajun emotionalism, hillbilly melodies, and New Orleans-style rhythm and blues".
Lägg till Nisse Hellbergs personlighet och talang och ni får hans träffsäkra hyllning till den folkmusik som är så speciell för södra Louisiana.
Skall nu genast göra som barnbarnen kräver - spela den igen.
