ANC4

ANC4

Strange Tide

(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.

MICKEY JUPP

MICKEY JUPP

Second Of A kind / The Favourites Collection

(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul, vilket han här ger prov på i "Someplace Where It's Monday" och "Song For Holly". Sätter i det sammanhanget Jupp på samma höga nivå som Charlie Rich, vars sånger "Life's Little Ups And Downs", "Let Me Go My Merry Way" och "I Take It On Home" är som målstyrande missiler i riktning mot hjärtat. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i Charlie Richs musik. Och vilken rysare det hade varit om en gigant som Elvis Presley kunnat spela in "Someplace Where It's Monday". Den är som gjord för sjuttiotalets Elvis.

Som musiker och kompositör låter Mickey Jupp sig inte begränsas av den pubrock han förknippas med. Han är naturligtvis suverän i den rollen också och "Got No God", "The Difference", "I'd Love To Boogie" och den oblygt fräcka "Dirty The Sheets", jodå den handlar precis om det ni tänker på, är Chuck Berry-rock'n'roll i Jupps pubrockstappning. Men, karln är mer komplex än så. Med samma lätthet skriver han sent-på-natten-sittande-i-baren-ballader som "Wrong Food" och "Searching For Andromeda", eller de lätt countryinfluerade "Scratch My Vinyl" och "Cute". I den vackra "Little River" överträffar han nästan sig själv, vilken gospelklassiker det skulle kunna bli. Han gör sin alldeles egen uptempo-doo wop i "Not What I Call Pretty" och till sin hjälp har Jupp sin fantastiska röst, som skulle få en tonsatt telefonkatalog att svänga. Orden och musiken kommer lätt för Mickey Jupp och han sjunger genomgående både solo- och körstämmor, plus att han även gör allt annat på den här skivan.

Med ett undantag - "Wrong Food" - är de fjorton låtarna på "Second Of A kind / The Favourites Collection" hämtade från de hemmagjorda cd-skivor Mickey Jupp säljer via facebook. Något skivkontrakt har han inte haft sedan 1994, då svenska Gazell gav ut "You Say Rock". För min del får han gärna fortsätta på egen hand, det har på inget sätt hämmat hans genialitet.

"Second Of A Kind" är det finska bolaget Hiljaiset Levyts andra utgåva bestående av Jupps hemmainspelningar. De är föredömligt gjorda och förhoppningsvis säljer de tillräckligt bra för att kunna ge oss flera utgåvor.