DALAPLAN
En fot i dyngan
(Beluga, 10"-ep)
Utan att förringa övriga medlemmar i bandet Dalaplan, verkar Jenny Neikell (bas och sång) och Niklas Svensson (gitarr och sång), i egenskap av gruppens låtskrivare, ha en bestämd vision av hur rock'n'roll skall låta. Själva begreppet rock'n'roll är annars så urvattnat att i princip vem som helst kan säga sig företräda genren, men Dalaplan har på skiva efter skiva, det är väl åtminstone fyra/fem album och ett antal singlar, visat att de är äkta vara.
De fem låtarna på "En fot i dyngan" är inget undantag, utan om möjligt än mer våldsamma och känsligt desperata än låtarna på gruppens tidigare skivor. Det är förmågan och finessen att kunna vara otyglade, hetsiga och närmast brutala i sitt uttryck, men inte tappa kontrollen utan ändå göra melodiös musik, som gör Dalaplan så spännande.
Det har i huvudsak varit samma musiker genom åren och det är väl därför de låter både sammansvetsade och tajta som Springsteens E Street Band och energiskt lössläppta som i traditionen Sonics, Real Kids och MC5. Dalaplan måste vara ett fantastiskt liveband. Jag skulle älska att se Niklas Svensson och Jenny Neikell vända ut och in på sig själva för att levandegöra all den svärta och desperation deras texter innehåller. Men, det är ändå tillsammans med de övriga i den synnerligen kompetenta gruppen de kan utföra storverk som trollbinder en publik.
Det lilla Stockholmsbolaget Beluga Records börjar bli ovärdeligt, de släpper i snabb följd utgåva efter utgåva med förträfflig musik. Det känns tryggt att ett så fint band som Dalaplan ligger på den etiketten, deras musik behöver all den frihet ett oberoende bolag kan erbjuda.