ÅRSBÄSTA 2022
Ett år har gått igen, alltså dags för en summering av årets bästa musik. Något tvång på att en skiva skall vara utgiven 2022 finns inte, den kan lika gärna vara äldre men upptäckt i år. Någon inbördes ordning finns heller inte, eftersom allt är lika bra, men på olika vis. I de fall då utgivningsåret inte är 2022 anges året efter skivbolagsnamnet.
TOMMY McLAIN
I Ran Down Every Dream
(Yep Roc)
Med Don Gibsons countryballad "Sweet Dreams" fick Tommy McLain en miljonsäljare i mitten på 1966. Egentligen var det en ren tillfällighet. Floyd Soileau - ägare till JIN Records och Swallow Recording Studio i Ville Platte, Louisiana - hade en session inbokad med gruppen Clint West and his Boogie Kings, där Tommy McLain ingick som basist. Soileau kände till att McLain försökt sig på en solokarriär och bad honom göra "Sweet Dreams", men han blev inte nöjd med resultatet. McLain låg på för att få ut skivan. Soileau var tveksam, men gav till slut med sig. I april 1966 släpptes "Sweet Dream" med soloartisten Tommy McLain på JIN Records. Det gick några veckor innan Soileau fick besök av en entusiastisk Jukeboxägare, vars spelare var placerad i barer i kvarteren där prostitution ägde rum: "Floyd, God almighty, do you have a hit! Yes, that "Sweet Dreams" does not quit playing on the jukebox in that house, them women just play this thing Over and Over again. And The women really know what's going to sell in a record, and if this is any indication this is going to be one hell of a record for you" (John Broven: South to Louisiana / Pelican Publ. 1992).
I samarbete med producenten Huey Meaux och Jamie Records ägare Harold Lipsius bildades MSL Records (Meaux-Soileau-Lipsius) för att säkra upp nationell distribution. "Sweet Dreams" sålde mer än en miljon exemplar och klättrade upp till plats 15 på amerikanska hitlistan. Tommy McLain fortsatte göra själfull swamp pop, men fick aldrig mer någon nationell hit.
Årets "I Ran Down Every Dream" är en sensationell återkomst, men egentligen har han naturligtvis aldrig slutat vara Tommy McLain. Vid åttiotvå års ålder gör han en skiva som är vital, känslig och full av liv.
Yeah! Yeah! Yeah!
(Buzy Bee)
Ockelbo, i Gävleborgs län, har inte bara fostrat en slottsprins. För en icke rojalist är Ockelbo mest orten där några av det tidiga åttiotalets prinsar av pop växte upp och verkade. Medlemmarna i The Vertex var i sjuttonårsåldern då de sögs in i den mod revival-våg som engelska grupper typ The Jam stod för sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. The Vertex kom att släppa ett par singlar och fanns med på några samlingsskivor. Skivorna sålde inga mängder, varför de idag betingar höga priser. Buzy Bee har samlat allt som finns inspelat med gruppen, vilket är både det officiella och det tidigare outgivna materialet. På några år gick Vertex från modpop, via new wave, mot musik inspirerat av sextiotalets psykedelia. Om de varit en engelsk grupp hade de kommit långt, så bra är de egna låtarna och framförandet. Så låter exempelvis "Don't Mess About With Me" som en Ray Davies-/Kinkslåt. Och deras inspelning av The Choirs "It's Cold Outside" låter som ett överblivet spår från The Barracudas debut-Lp "Drop Out With The Barracudas", trots att det nog är Stiv Bator de lyssnat på. Att det låter så bra om Vertex "It's Cold Outside" är också Mike Spencer från The Cannibals förtjänst. Det var han som producerade inspelningen under en gemensam turné i Danmark. Ett extra plus till trummisen Lars Lang som är oerhört tajt och svängig.
THE SONS OF ADAM
Saturday's Sons
The Complete Recordings: 1964-1966
(High Moon, dubbel-Lp)
Kanske den vackraste skivutgåva jag äger. Både vad det gäller musiken och utförandet. Gitarrister Randy Holden och de tre övriga medlemmarna i Sons of Adam är mer än magnifika. På två fullängdare får vi allt gruppen, hemmahörande i Los Angeles, spelade in. och faktiskt mycket mer. Av de nio studioinspelade låtarna hamnade fem på tre singelutgåvor, resten blev outtakes. Den sjätte augusti 1966 spelade gruppen på The Avalon Ballroom. Spelningen bandades och här finns åtta låtar i absolut toppkvalitet. Deras bångstyriga åtta minuter långa version av "Gloria", och nu får Morrison ursäkta, tillintetgör alla andra versioner. Innan gruppen blev Sons of Adam var de verksamma inom surfmusiken och kallade sig The Fender IV. De gjorde då instrumentell surfmusik med samma attack som kännetecknade deras senare produktion.
Rock'n'Roll Graduates
(Chaputa!)
Att Maharajas är ett synnerligen mångsidigt band har de visat prov på tidigare. Här tar de chansen att på en och samma skiva ännu en gång visa upp alla sina färdigheter. Det är med stor briljans man drar fram ett rhythm & blues-ess, "Another Lover", som skulle ha kunnat spelats på Eel Pie Island eller The Crawdaddy i London i mitten på sextiotalet, och The Smoke-/The Creation-explosiva "Johnny The Walker". Den fuzztunga och suggestiva "A Dawn Without A Sun" är freakbeat i klass med Mickey Finn eller Fleur de Lys. Nej, jag överdriver inte. Det här är en maximal skönhet med alla ingredienser som de bästa engelska banden, som valde att stå lite vid sidan av den psykedeliska boomen, hade 1967/-68. Maharajas instrumentella sprängkraft i kombination med deras suveränt vokala insatser gör "A Dawn Without A Sun" till själva prototypen för brittisk freakbeat. Den stökiga "Just Another Pretty Face" och den nervöst paranoida "Stranger Everywhere" tar oss så långt in i den amerikanska garagerocken man kan önska sig. Med uppkäftig sång, Farfisaorgel och gitarrer, distade till oigenkännlighet, fruktar de varken The Music Machine eller The Litter. Och medan "Bad Boy" hör hemma på en honky tonk-sylta någonstans i Texas eller Tennessee, befinner sig den lysande och larmiga "Rock"n"Roll Graduates" på ett trångt och svettigt CBGB runt 1977.
THE SADIES
Colder Streams
(Yep)
Innan gitarristen Dallas Goods oväntade död, för snart ett år sedan, hann den kanadensiska gruppen The Sadies att spela in det som skulle komma att bli "Colder Streams". Som på alla deras skivor blandas det frisk mellan rock'n'roll, country och folk. Ett mer och mer dominerande inslag av psykedelia, speciellt den sorten som främst spelades av brittiska grupper runt 1967, hittar man också på Sadies senare utgåvor. På "Colder Streams" har genrens idérikedomen fått helt fritt spelrum, vilket gör den extra spännande. Stämningen och stämmorna i en låt som "So Far For So Few", och den snygga övergången till "All The Good", är fullt i klass med det Pretty Things spelade in för S.F. Sorrow, eller under pseudonymen Electric Banana. "Colder Streams" ÄR skivan man aldrig vill sluta höra.
THE MOP TOPS
Running Out Of Time
(Beluga på Spotify)
Redan 1989 förälskade jag mig i The Mop Tops. Det var deras ep-skiva "Run Away" och framför allt sången "I Want To Tell You" som fick mig att vända blicken mot Falköping, gruppens hemmaplan. I "I Want You" på nya "Running Out Of Time" återfinns samma fina koppling mellan folkrock och skör popmusik som i debutens "I Want To Tell You". Det är trettiotre år mellan inspelningarna, men den som eventuellt tror att inget hänt med Mop Tops kan inte ha mer fel. Visst tycks influenserna fortfarande vara desamma, men precis som kol, djupt under markytan för miljarder år sedan kristalliserats under högt tryck och värme, kunde bli diamanter, har Mop Tops förfinat och fulländat sitt uttryck. Idag tillhör Mop Tops den absoluta gräddan inom de genrer där grupper som Flamin' Groovies, Big Star, Dwight Twilley, Paul Collins' Beat, Tom Petty, Gene Clark, The Smithereens och The Barracudas verkar/verkade.
STRENGSBREW
Too Far North
(Chaputa!)
En garagerockens supergrupp - bestående av Keith Streng (The Fleshtones): gitarr/sång, Måns Månsson (Crimson Shadows, The Maggots): gitarr/sång, Jim Heneghan (The Solution): bas/sång och Robert Eriksson (The Hellacopters): trummor/sång - som visar var skåpet skall stå. Här finns inga tveksamheter, tuff gitarrbaserad rock'n'roll är mammas gata för de här musikerna. Förutom en mycket väl vald coverlåt är det ett genomgående starkt eget material Strengsbrew presenterar på sin debut-LP. Och man framför det med ett tungt driv kombinerat med snygg solo- respektive bakgrundssång. Att de inte slarvar med sången är stort plus som lyfter hela "Too Far North". Att de väljer att göra "Hold On" - som i original gjordes av Rupert's People (1967) och därefter av Sharon Tandy med komp av Fleur de Lys (1968) och Ipsissimus (1969) - tyder på god smak.
Under The Milky Way
(Spotify, singel)
John Hiatts dotter gör med "Under The Milky Way" lysande suggestiv pop
RICHARD GIBBS
No Use To Grieve
(Sweet Mental Revenge)
Ännu ett bolag som förstår att om skall man göra något, finns det inga ursäkter att inte göra det helhjärtat. Både örat och ögat skall få en upplevelse som sätter ribban högt för alla andra utgåvor. Det var den tuffa uppväxten i närheten av Lake Charles, Lousiana, som inspirerade Richard Gibbs att skriva texter om fylla, dåliga kärleksrelationer, ensamhet och våldsamma slagsmål. Gibbs var bara nitton år då han spelade in sin första och enda LP, "No Use To Grieve", och för hans skull kan man bara hoppas att texterna inte rakt igenom är självupplevda. Det tog inte mer är en dag för Gibbs och hans kompisar att spela in de tolv sångerna, ändå häpnar man över den professionalitet och mognad som slutresultatet visar upp. Inspelningen ägde inte ens rum i en riktig studio, utan i aulan på DeQuincy High School i närheten av Lake Charles, Louisiana. Richard Gibbs är helt sin egen, men det hörs att han lyssnat mycket på Hank Williams och George Jones. Sämre förebilder finns, speciellt 1970 då rockmusiken började bli riktigt tung. Malinda Records, som gav ut "Nu Use To Grieve", har förblivit lika obskyr som artisten Richar Gibbs, men nyutgåvan är ett fint erkännande.
THE TREND
The Trend Is In!
(One Way Ticket)
Fyra grabbar från Kennett, Missouri, drömde om att förena den melodiösa sidan av grupper som The Beatles och The Monkees med den energi som var karaktäristisk för punken. Det var den gemensamma upplevelsen av att se powerpop-gruppen The Knacks spelning på The Orpheum Theatre i Memphis den 24 oktober 1979, som väckte idén om att bilda en popgrupp. Knappt två månader senare stod de för första gången inför en publik. Man får anta att det var deras unga ålder, alla var runt sexton år, som fick dem att ta namnet The Knack Juniors. Snart nog insåg de att ett nytt namn behövdes och valet föll på det snärtiga The Trend. 1981 gick de in i den lokala Kennett Sound Studios och betalade för tre timmars studiotid, vilket också inkluderade en singelutgåva - "Lucky Day/She's Hi-Fi" - på 500 exemplar på det lokala KSS Records. Båda skrivna av gruppens primus motor John McMullan, som också är den enda som kom att ingå i det nya Trend som i januari 1983 gav ut LP:n "The TREND Is In!", utgiven av det obskyra bolaget Garden Records. Bara tusen exemplar trycktes upp, vilket gör skivan till en eftertraktad raritet bland samlare av powerpop. Vi andra får full utdelning för pengarna med nyutgåvan på OWT, där även den likaledes svåråtkomliga singeln ingår. John McMullan, som också skrivit samtliga låtar på LP:n, hade förmågan att skriva snabbfotad elegant popmusik. Och allra bäst är "Lucky Day" och "The Girl I Used Yo Know", där den sistnämnda har samma småskaliga storslagenhet som Brian Wilsons "Girl Don't Tell Me". MuMullan och The Trend är väl värda den snygga och påkostade utgåva som One Way Ticket marknadsför. Allt annat hade varit tjänstefel.
DENNY EZBA
Try Jenny
(Crazy Cajun, 1978)
Om jag förstått saken rätt är LP:n "Try Jenny" bland det sista Ezba spelade in. Om så var fallet var det ingen dålig sorti han gjorde.
MICKEY JUPP
Up Snakes, Down Ladders
(Conquest Records)
Mickey Jupps senast officiella utgåva lanserades som hans första på evigheter, vilket på intet sätt är sant. Två år tidigare, alltså 2020, gav det finska bolaget Hiljaiset Levyt ut "One Of A Kind" och året efter (2021) gav samma bolag ut "Second Of A Kind". Materialet på dessa och "Up Snakes, Down Ladders" har exakt samma ursprung, dvs de egengjorda hemmainspelningar Mickey Jupp saluför via sin facebooksida. Musiken och sången är rakt igenom förstklassig blue eyed soul, men då det finska bolaget har gjort ett förstklassigt jobb, avseende vinylomslagen, når inte Conquest cd-omslag alls samma höga nivå. Initiativet är dock gott då det, tre år i rad, gett oss riktiga utgåvor med Mickey Jupp. "Up Snakes, Down Ladders" gav också Mickey Jupp välförtjänt uppmärksamhet i media.
THE FIREBALLS
Firebeat! The Great Lost Vocal Album
(Ace, 2006)
Efter att Fireballs slagit sig ihop med Jimmy Gilmer, fick de en förstaplacering på amerikanska Billboardlistan 1963 med "Sugar Shack" och behöll den i fem veckor. Fireballs, som var hemmahörande i Raton New Mexico, blev något av ett husband hos Buddy Holly-producenten Norman Pettys studio i Clovis, New Mexico. Det var också han som hade producerat "Sugar Shack" och sålde den till Dot Records. Fireballs fick, likt Buddy Holly tidigare, näst intill obegränsat med studiotid. Engelska Ace Records hade i femton års tid haft tillgång till Norman Pettys arkiv, då de hittade materialet till "Firebeat!" Och det är stundtals en smärre sensation att höra hur otroligt fint inspirerade de då var av främst den ljudbild som kom från Liverpool. I originallåtar som "Come To Me" och "Never You Mind" står de mentalt hundra procent mellan de kondensdrypande tegelväggarna nere i The Cavern Club. För älskare av brittisk beat är de här ett måste. Förutom originallåtar finns på "Firebeat!" likaledes suveräna coverversioner av Knickerbockers "Lies", Paul Revere & The Raiders "Louie Go Home", Beach Boys "You're So Good to Me" och Buffy Sainte-Maries "Codine". Den sistnämnda får ta åt sig äran av att, i mitt tycke, vara den ultimata versionen av "Codine".
SKINNY DYCK
Get To Know Lonesome
(JBK, 2020)
Palace Waiting
(Sound Asleep)
Den, genom Jerker Emanuelsons försorg, i Sverige uppmärksammade countrysångaren, låtskrivaren och gitarristen Skinny Dycks debut från 2020 och årets uppföljare. Här blandas traditionsrik country med sånger som "Dreamin'", "The River Remembers" och "Hey Who's Counting?" som är ren pop. Han låter lika trygg i båda genrerna, vilket avspeglar sig i den smakfullt arrangerade "TV Blue". Skinny Dycks båda utgåvor är fint lågmälda och tillbakalutande.
THE WAVE PICTURES
When The Purple Emperor Spreads His Wings
(Moshi Moshi)
Den klurigaste av alla poptrios kom tillbaka efter några år utan utgåvor. Efter att ha vräkt ur sig storslagen musik med stormande larm, ljuvligt dämpad Nalle Phu-musik, vackert skör pop och ragtime gjorde de några års uppehåll. Men, med "When The Purple..." fyller de mitt hjärta och hjärna igen med älskvärd progressiv pop.
PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blues Soul & Rock'n'Roll
(Beluga, 12"-ep)
Pat Todd & The Rankoutsiders arbetar i en tradition där blues, rhythm and blues, rock'n'roll och soul utgör fundamentet för deras existens som band. Då jag jobbade som radialborrare på en verkstad sa gubbarna alltid: om en maskin fungerar, rör den inte! Pat Todd & The Rankoutsiders är en sådan väloljad, välfungerande maskin som ingen/inget bör ändra på. Tack vare lojaliteten gentemot sitt gitarrtunga uttryck, låter de alltid mångsidiga och fulla av både energi och livsglädje. Det hörs att de gillar att spela. I de sista sekunderna på "Greyhound", skivans sista spår, hörs Todd sucka ett välmående Aaa. Det är precis så man känner efter att ha spelat igenom "Blues Soul & Rock'n'roll. Det är en coverskiva gjord med både finess och passion. Aaa...
Gammal Strunt #2
(Jared Sin)
Det är naturligtvis inte rättvist att ta med en så begränsad upplaga som 99 exemplar av en skiva i en årsbästalista. Tar mig ändå, av olika anledningar, friheten att göra det. Första spåret, "Vissa dagar", är en överbliven låt med konstellationen Det Enda Alternativet, vars enda officiella avtryck är EP:n "Man Föds Inte Så Här". Det var tänkt att bli en hel LP, men projektet sjönk som en sten för att låna ett uttryck ur "Vissa dagar". Hjelle spelade in den igen senare för LP:n "Fan ta NPM", men den här versionen är ännu bättre. Här finns också den tidigare outgivna "Du är sämst" som håller sedvanlig hög Hjelleklass, men också med samma fina känsla som Buddy Holly åstadkom med sina demoinspelningar ensam hemma i lägenheten i Greenwich Village, New York. Detsamma kan sägas om flera av de akustiska sångerna. Några demoversioner av tidigare Hjelle- respektive Bäddat För Trubbel-klassiker - "Allt du tar för givet", "99:50" och "Arlöv Park Hotel" - finns också med.
I övrigt består "Gammalt Strunt #2" av tolv låtar med sång på engelska, inspelad mellan 1997-2005, och i olika stilarter. Utan att nämna några speciella titlar, så ger det engelska materialet en intressant och spännande inblick i Hjelles utvecklingskurva. Hos mig väcker det samma nyfikenhet som då Greg Shaw fick tillgång till Bobby Fullers arkiv, bestående av outgivet demomaterial, och gav ut det som "The Bobby Fuller Tapes Vol 1 & 2" på etiketten VOXX. Vissa artister är färdiga redan från början, Hjelle är en av dem. Det handlar om begåvning, men också om att vilja och våga.
SANDY DENNY
Early Home Recordings
(Earth, dubbel-LP)
Som titeln berättar är det privata inspelningar, huvudsakligen gjorda 1966 och 1967, alltså innan hon blev medlem i Fairport Convention. De tidigaste är från tiden då Sandy Denny ensam började framträdde på Londons folkmusikklubbar. Hon hade en av de vackraste rösterna inom populärmusiken, men man slås också av vilken skicklig gitarrist hon var. Närmare än så här kommer man inte den superbegåvade Sandy Denny. Hon förtjänar att bli ihågkommen som en av de absolut största.
THUS
All of Thus
(Guersson)
Den som söker ett äkta, genuint exempel på hur amerikansk garagerock i division fyra eller fem kunde låta, kan med fördel låna ett öra till Thus och deras "All of Thus". Hälften av skivans tolv spår är komponerade av gitarristen John Johnston. Hans mycket fina "Rely" ligger som första spår, direkt följd av likaledes snygga "Kind Of A Dream". Båda visar Johnsons begåvning som låtskrivare. Den förstnämnda är som hämtad ur tidiga Jefferson Airplanes repertoar, medan den andra skulle kunna vara hämtad ur "Odessey and Oracle" med The Zombies. Och Zombies verkar ha varit en förebild för Thus. Johnstons "Just A Little" och "Artifical Lies" är ytterligare exempel på det inflytande den engelska förebilden måste ha haft på Thus.
You Know What They'll Say
Thanx To You / I Know A Girl
(One Way Ticket)
Strålande australiensisk pop inspelad 1986, men inspirerad av brittisk sextiotalspop. Originalutgåvan av debut-ep:n, som medlemmarna själva fick bekosta, gjordes i tusen exemplar och såldes på spelningar och i skivaffärer specialiserade på indiepop. Ni behöver inte leta efter det dyra originalet, då OWT återutgåva är både snyggt gjord och låter jättebra.
TINTERN ABBEY
Beeside / The Complete Recordings
(GrapeFruit 2CD, 2021)
Tintern Abbey släppte bara en singel, "Beeside" med b-sidan "Vacuum Cleaner". I ett utfall av stundens humor tyckte medlemmarna att det var extra roligt att låta "Beeside" vara a-sida. Det som gjort gruppen känd och ihågkommen är istället b-sidans "Vacuum Cleaner" , som skulle kunnat ha bli en dunderhit för Tintern Abbey. Även a-sidans "Beeside" är en bra låt, men saknar den direkthet som "Vaccum Cleaner" har. Försäljningen blev lidande av att "Beeside" inte spelades i den engelska radion.
Det var Deram som 1967 hade fångat upp Tintern Abbey, men som också säkert skrämdes av de dåliga försäljningssiffrorna och vägrade släppa ytterligare material. Basisten Stuart Mackay har under lång tid letat upp gruppens olika studio- och egengjorda demoinspelningar och det är dessa trettiosex låtar som GrapeFruit Records gett ut. Det är inte utan att man tar sig för pannan och undrar varför inget gavs ut. Det mesta håller precis lika hög klass som gruppens enda singel och en hel LP skulle ha gjort samlare av brittisk psykedelia 1967-1968 galna av åtrå.
Judgement Day
(Dangerhouse Skylab)
The Roadrunners genuina känsla och förståelse för brittisk rhythm and blues i allmänhet och Pretty Things i synnerhet var så unik, att de i detalj och känsla, och med egna låtar dessutom, lyckades förmedla näst intill samma känsla och intensitet som Phil May, Dick Taylor, John Stax, Brian Pendleton och Viv Prince gjorde på dess första och andra album - den självbetitlade debuten och "Get The Picture" som båda kom 1965.
The Resurrection Of Rust
(EMI, Ep)
Efter femtio år återförenas Elvis Costello med Allan Mayes. Båda ingick i gruppen Rusty, vilket var en ung Costellos första grupp, som gick från att vara en kvartett till att bli en duo med Mayes och Costello. Den senare var bara sjutton år och hette fortfarande Declan MacManus, men var inte helt oerfaren. I ett par års tid hade han framfört egna låtar på folkmusiklubbar i både London och Liverpool, dit han flyttat med sin mamma. Förebilderna för Rusty var Neil Young, Van Morrison, The Band och Crosby, Stills & Nash. Rustys repertoar bestod av huvudsakligen eget material, men även obskyra covers och då gärna från den gemensamma favoritgruppen Brinsley Schwarz. Av de sex låtarna på "The Resurrection Of Rust" hade Brinsley Schwarz tidigare spelat in tre: "Surrender To The Rhythm" och "Don't Lose Your Grip Of Love" är båda skrivna av Nick Lowe och återfinns på "Nervous On The Road" (UA, 1972). Den tredje - "I'm Ahead If I Can Quit While I'm Behind" - är en av de sånger Nick Lowe lärde sig av Jim Ford, då denne var i London för att spela in en uppföljare till "Harlan County". Det blev aldrig någon ytterligare LP för Ford, men Lowe "behöll" sången och slutligen hamnade den som liveversion med Brinsley Schwarz på samlingsskivan " Greasy Trucker Party (UA, 1972). Det var länge sedan jag hade något intresse för Elvis Costello, men här har uppenbarligen Allan Mayes gett honom en knuff i rätt riktning. Kompande musiker är välbekanta namn för Costellofans - Pete Thomas: trummor, Steve Nieve: orgel och Davey Faragher: bas.
THE MIKE BELL CARTEL
The Cartel & I
(Beluga)
Efter förra årets lysande singelutgåva - "Wait/There Comes The Pain" - kom i år den likaledes spännande fullängdaren, "The Cartel & I". Den här finska gruppen kan allt om det amerikanska sextiotalsgaraget. Och man har kopplat in både fuzzboxen och farfisaorgeln. Nostalgi, glöm det. The Mike Bell Cartel är här och nu. Det är naturligtvis av största betydelse att det i gruppen finns två låtskrivare - gitarristen Pekka Laine och Mike Bell själv, eller som han heter Miikka Siira - som mäktar skriva låtar i traditionen från The Seeds, The Standells och The Shadows of Knight, men utan att kopiera.
WHITNEY ROSE
We Still Go To Rodeos
(MCG, 2020)
Rose skriver bra låtar och har en sensuell röst. Och "We Still Go To Rodeos" är en väl sammansatt skiva utan svackor. Det räcker för mig.
THE SHAKERS
Tracks Remain
(Buzy Bee)
Med den uppkäftige Tommy Rander som primus motor - och enda medlem från början till slutet - gick Göteborgsgruppen The Shakers från tuff rhythm & blues, via soul och snygg freakbeat, till absolut förstklassig psykedelia. Trots att urvalet på Buzy Bees utgåva inte är hundraprocentigt får den ändå vara med i det här sammanhanget. Initiativet att göra Shakers musik tillgänglig igen är lovvärt och förpackningen kunde inte ha gjorts bättre
Milk Box
(Damaged Goods, 4CD-box)
Trots att de bara existerade som grupp tre till fyra år i början på åttiotalet har det ändå genererat mer än tio LP:n. Rötterna till deras musik hittar man bland de tuffare brittiska sextiotalsbanden, såsom The Kinks och Downliners Sect, amerikanska surfgrupper som The Chantays och den blytunga gitarristen Link Wray. De skivor som ingår i "Milk Box" är "Talking 'Bout...Milkshakes" (1981), "After School Session" (1983), "Thee Knights of Trashe" (1984) och "The Milkshakes' Revenge - The Legendary Missing 9th Album". Jag behöver naturligtvis inte säga att den ultraproduktive Billy Childish ingick i gruppen.
THE WILLIAM LOVEDAY INTENTION
The Dept. of Discontinued Lines
(Damaged Goods, 4CD-box, 2021)
Det här är Billy Childishs senaste skapelse och bara under 2022 har han släppt nio LP:n med den konstellationen. Sedan starten 2020 finns totalt sexton fullängdare. Är dock osäker på den exakta siffran, det kan finnas fler. Childish öser ur sig skivor i alla format. Och det märkliga är att han genomgående lyckas hålla så hög kvalitet. Boxen "The Dept. of Discontinued Lines" innehåller "People Think They Know Me...But They Don't Know Me (2020), "Will There Ever Be A Day That You're Hung Like A Thief" (2020), "Blud Under The Bridge" (2021) och "The Bearded Lady Also Sells The Candy Floss" (2021). Billy Childish kan sin rockhistoria och hämtar ogenerat inspiration ur olika genrer. För The William Loveday Intention verkar amerikansk trashrock typ Tav Falco och Bob Dylans "Blonde On Blonde"-period stå högt i kurs. Och sämre förebilder finns det ju.
THE BUDDHAS
Lost Innocence/My Dream
(Munster, singel)
En återutgåva av deras enda singel som kom i original i september 1967 på etiketten Shel-Dee. Precis som på femtiotalet översvämmades skivmarknaden på sextiotalet av obskyra utgåvor utgivna på obskyra små bolag. Alla idag extremt dyra. The Buddhas var hemmahörande i Bakersfield och lokalt tillräckligt stora för att vara förband till Beach Boys, Jefferson Airplane, Sonny & Cher och Rolling Stones.
LIMEY And The YANKS
Love Can't Be A One Way Deal/ Guaranteed Love
(Munster, singel)
Kaliforniabandet Limey and The Yanks gjorde bara två singlar, varav det här är deras första, inspelad sent 1965. Frontmannen Limey, vars namn var Steve Cook, var engelsman, vilket var en stor fördel då världen översvämmades med brittisk popmusik. På a-sidans "Love Can't Be A One Way Deal" gör man vad man kan, och lyckas, för att låta som om man vore fostrad i Liverpools Merseybeatmusik. B-sidan, med sitt stadiga Diddley-beat, däremot är fast förankrad i det amerikanska garaget.
DAVID & THE NIGHTOWLS
David & The Nightowls
David Tattersall från Wave Pictures gräver ner sig i det amerikanska femtiotalets rock'n'roll. Många har gjort det innan Tattersall, några bra och andra mindre bra. David Tattersall tillhör definitivt de förstnämnda. Hans personliga tolkningar av låtar, som i original gjordes av Hasil Adkins, Charlie Feathers, Tommy Blake, Bo Diddley, Chuck Berry, Warren Smith, Jimmy Reed, Eddie Cochran m fl, är fulla av liv. Inspelningarnas primitiva karaktär fastnar inte i nostalgisk dyrkan, utan ger sångerna en ny dimension.
BRYAN MacLEAN
ifyoubelievin
(Sundazed, 1997)
MacLean började sin musikaliska bana som folk- och bluesmusiker 1963 på klubben The Balladeer/The Troubadour i Hollywood, där han träffade Gene Clark och Roger McGuinn som då jobbade som duo. Efter att The Byrds hade slagit igenom med "Mr Tambourine Man" arbetade MacLean som ansvarig för gruppens utrustning. Då Byrds 1965 åkte på sin första Englandsturné lämnades en besviken MacLean kvar hemma. Efter ett misslyckat försök att bli en av de fyra i The Monkees, träffade han Arthur Lee och i vars grupp Love han kom att ingå. MacLear finns med på Loves tre första LP:n: "Love" (1966), "Da Capo" (1966) och "Forever Changes" (1967). Efter att ha bidragit med viktiga sånger som "Alone Again Or" och "Old Man" på "Forever Changes" erbjöds MacLean ett kontrakt med Elektra Records som soloartist. Han lämnade Love, åkte till Hawaii för att skriva låtar, men då bolaget hörde hans demoinspelningar tackade de nej. Bryan MacLean lämnade musikbranschen 1970 och hans demoinspelningar blev liggande fram till 1997, då Sundazed, genom MacLeans mor, fick tillgång till hans arkiv.
Materialet på "ifyoubelievin" innehåller demos tänkta för Love, bl a nämnda "Old Man" och "Orange Skies" som återfinns på "Da Capo", men även sånger som aldrig kom i tryck. Höjdpunkten är ändå en akustisk demo av mästerverket "Alone Again Or", inspelad 1972, och det räcker för att få en speciell plats i mitt hjärta. Men så öppnar ju sången också en av rockmusikens största LP:n - "Forever Changes"!
JOHN PAUL KEITH
A World Like That / Live At B-Side
(Wild Honey)
Inspelade live sommaren 2021 i Memphis då världen började öppnas upp efter covidpandemin. Förstärkta med tre blåsare - trumpet, tenor- och barytonsax - blir musiken rejält rhythm & blues- och soultung.
