Baby Grandmothers

BABY GRANDMOTHERS
Merkurius
(Subliminal Sounds)

Det enda man med säkerhet vet, då man köper en skiva utgiven av Sveriges mest oförutsägbara skivbolag - Subliminal Sounds, är att man kommer att få en musikalisk upplevelse inget annat svenskt skivbolag kan bjuda på. Vilket annat bolag skulle ens fundera på att återutge Peter Grudziens egensinniga album "The Unicorn", såsom Subliminal Sounds tidigare gjort.

Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik. Håkanssons beskrivning av låten "Peloton" är något av en programförklaring för trions musikaliska uttryck.

Ett drivande tema håller på ett tag. Inte några bestämda takter, utan "ett tag". Sen sliter sig tema två loss, ett tag, för att bli inhämtat och återgå till tema ett.

Jag satt i publiken den femte januari 1968 då Baby Grandmothers var förband till Jimi Hendrix Experience på Jernvallen i Sandviken. Fokus var naturligtvis på Hendrix och jag var då inte medveten om, att det skulle visa sig bli unikt att ha sett en spelning med Baby Grandmothers. Gruppens korta historia hade sitt ursprung i den allra sista uppsättningen av Stockholmsgruppen T-Boones, vars tredje och sista singel, "I Want You / Mr. James" var embryot till Baby Grandmothers tunga psykedelia.

Efter att ha bytt namn från T-Boones till Baby Grandmothers blev gruppen ett av husbanden på den legendariska klubben Filips i Stockholm, dit jag liftade ett antal gånger för att se duon Hansson & Karlsson.

I Finland, efter ett par framgångsrika turnéer där på våren 1968, släppte Baby Grandmothers sin enda singel - "Somebody Keeps Calling My Name / Being Is More Than Life" (Forward) - producerad av M.A. Numminen. Ett par månader senare träffade de Mecki Bodemark i och med uppsättningen av musikalen "Hår", där de tillsammans stod för musiken.

Håkansson, Linnarsson och Ekman kom att ingå i Bodemarks andra upplaga av Mecki Mark Men och deltog i inspelningen av "Running In The Summernight" (Limelight, 1969), som var gjord för den amerikanska marknaden. Efter en tre månader lång USA-turné - de spelade bland annat med stora namn som Byrds, Jethro Tull och Grand Funk Railroad - och det hos Chess i Chicago inspelade albumet "Marathon" upplöstes Mecki Mark Men 1970. Året efter slog sig trion från Baby Grandmothers ihop med Rolf Scherrer från Steampacket och bildade första upplagan av Kebnekajse. Den alldeles lysande "Resa Mot Okänt Mål" spelades in samma år och än idag anser jag det vara gruppen överlägset bästa album. Kebnekajse som trio, efter att Scherrer hoppat av, hade jag nöjet att se vid ett par tillfällen.

Genom åren har jag sett Kenny Håkansson i olika konstellationer. Tidigare med Baby Grandmothers, Kebnekajse och Dag Vag och på senare år tillsammans med Bill Öhrström och tillsammans med Thorsten Flinck. Som gitarrist tillhör Håkansson de mest spännande vi har här i landet och när det kommer till psykedelisk dito är karln ett unikum. I trion Baby Grandmothers är Linnarsson och Ekmans följsamma och stabila grund en förutsättning för Håkanssons både explosiva och känsliga gitarrinlevelser respektive -utlevelser.

...att jag får vara med om detta, tackar jag min lyckliga stjärna.

Så avslutar Håkansson den korta texten på skivans medföljande bild- och textblad. Och vi som lyssnar tackat Baby Grandmothers och Subliminal Sounds för att också vi får vara med.

EX HEX
It's Real
(Merge)

Bland genrebeskrivningarna av den musik Ex Hex spelar hittar man bland annat; noice pop, post-punk, indierock, garagerock, garagepunk och rätt och slätt rock & roll. Sanningen ligger i en smakfull mix av allt det nämnda. Själv däckas jag även av gruppens förmåga att, mitt i det tuffa gitarrlarmet, skriva fantastiskt melodiösa låtar. Herrejävlar vilken begåvad trio, som med en så enkel sättning som gitarr, bas och trummor lyckas göra maximalt variationsrik, känslig och fräckt gitarrbaserad rock. Och så deras röster som får nackhåren att resa sig. Vem som sjunger vad går inte att läsa ut av omslaget, men både solo- respektive körsång är fullständigt lysande.

Förmodligen utan att vilja förringa de två övriga medlemmarna, var det säkert inte utan orsak gitarristen Mary Timony, såsom tonåring av sin gitarrlärare beskrevs med orden : "She came to us a prodigy. You can't teach what she has".

Det tog nästan fem år mellan debuten "Rips" och uppföljaren "It's Real". Om det är tiden som krävs för att göra ett så imponerande album som "It' Real" är jag beredd att vänta till 2024 på trean. Det här är nämligen den mest stilsäkra popmusik jag hört på länge. Jo, det är pop med stort P som Ex Hex gör. De som är svag för Debbie Harrys Blondiepop borde låta sig omfamnas av Ex Hex.

Jobcentre Rejects

JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)

I mitten på åttiotalet hade jag en ung kollega i tjugoårsåldern som anammat alla de attribut som tillhörde oi punkare och skinnskallar. Själv var jag runt trettiofem och tvåbarnsfar med bostadsrätt. I hans ögon egentligen en tämligen ointressant person med andra ord. Vi hade ändå några saker gemensamt. Båda hade sabbat skolan, vi kom från samma bruksort och båda avskydde vi tanken på att behöva gå ner i stålverket och jobba fyrskift. Men det som förenade oss mest var intresset för musik. Jag var svårt ansatt av pubrock; Rockpile, Mickey Jupp, Dr Feelgood, Wreckless Eric... Min unga kollega tyckte min smak var alldeles för snäll. Den saknade bössa. Ja, det var så han sa. Musik måste ha bössa, d v s vara stenhård!, var hans favorituttryck

Den av On The Dole Records utgivna "Jobcentre Rejects" kan inte anklagas för att sakna bössa. Det är rena pansarvärnet man fyrar av, bestående av ett dussin obskyra låtar sammanfattade under benämningen New Wave Of British Heavy Metal. För den, likt mig själv, som förhållit sig kall till heavy metal-genren är det här en ögon-/öronöppnare.

De verkligt stora banden inom genren har aldrig intresserat mig. Tror inte ens jag sett något av deras skivomslag som gjort mig minsta nyfiken. Men, i rockmusikens alla olika genrer är alltid undervegetationen mest spännande. Det tycks gälla även heavy metal. Och här lyfts bara de fram som stod långt in i skuggan. De som aldrig fick något genombrott, utan själva fick bekosta sina inspelningar och utgåvor. Ofta rörde det sig om enstaka singlar på egna bolag med namn som Alien Records, Ratsy Records, Speed Records, Bibs Records, EEYO Records och Ocean Records.

Det som kanske förvånar mig mest, är den stora variationsrikedom som "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte. Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner.

Mest tänker jag dock på femtiotalets Gene Vincent and the Blue Caps. Eller hur Gene Vincent and the Blue Caps skulle vara/låta framflyttad till brittiskt åttiotal. Det är samma andas barn som de som befolkade grupperna inom NWOBHM. Samma arbetarklassbakgrund och samma kompromisslösa, sedeslösa utlevelser. Och förmodligen med samma attraktionskraft gentemot sina fans, vilka naturligtvis var mest unga män - men också en och annan ung kvinna. Tar mig frihet att citera ett stycke ut Mick Farrens utmärkta bok "GENE VINCENT - There's one in every town":

The women who yelled for Gene and liked it could be factory workers, faux-hard diamonds before their time, or renegade covent girls already in full, if guilt-wracked, revolt against the celibate power of the nuns, but they all pretended to gun moll style, if tempered with a certain skittish nervousness that they were walking a road that, by the reactionary morals and narrow proprieties of the time led straight to societal hell. In the future, they would take the pils, smoke the dope, drop the acid, some would sign on as bunnies at the Playboy club, others would become Independent single mothers, groupies, singer-songwriters, or activists in the women's movement, but all that was years in the future. In the meantime, they wore their blue jeans skintight, tilted their hips, snapped their gum, sucked on a Consulate menthol cigarette, and cultivated a smart and cynical mouth. If nothing else, it was an attitude that positioned them well for all the upheavals and sexual insurrections to come.

Jag känner igen de kvinnliga fansen från då jag två gånger såg Heavy Metal Kids på Marquee i London på sjuttiotalet. För övrigt bland det bästa jag sett.

Genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper som alla skulle dragit till St. Pauli i Hamburg, om de hade varit verksamma tjugo år tidigare, har On The Dole Records gjort en kulturgärning. När kommer volym två?

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

Linus and the Losers

LINUS & THE LOSERS
Ghost of The Future
(Butchers Records)

För så där tio år sedan hade jag nöjet att träffa Linus, eller Karl Gebhardt som var hans riktiga namn, i det han skämtsamt ömsom kallade sitt pojkrum och ömsom The Rock'n'roll Hole of Shame. Lokalen var en källarlokal belägen i Hässelby Strand, fullsprängd med minnen från ett liv i musikens tjänst. Och då skall ni veta att han hade varit aktiv musiker i drygt femtio år.

Linus var född i Tyskland precis då kriget var över. Han utvandrade som tolvåring till USA tillsammans med en moster, där de 1958 bosatte sig i ett fattigt svart område i Chicago. Det var på bluesklubbarna i södra Chicago han skaffade sig sin grundutbildning och 1963 startade han grupperna The Gremlins och The In Crowd.

På grund av, som han själv sade, en del ungdomliga dumheter lämnade han Chicago sent 1964 och lagom till jul samma år anlände han till Kalifornien. Under namnet Karl X Blue bildade han, tillsammans med bl a Bill Payne, Something Wild, som kom att turnéra med både Sam the Sham & the Pharaohs och Captain Beefheart Magic Band. Andra storheter de delade scen med var Nazz, Strawberry Alarm Clock, The Music Machine, The Golliwogs och The Seeds.

Med 1967 års förändrade musikklimat i San Francisco bildade Linus The Wedge, vars musik var en mix av blues, folkrock och psykedelia, som spelade flitigt med grupper som Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Flamin' Groovies.

Ovillig att bli skjuten i Vietnam, kastade Linus sin inkallelseorder och tog sig till Europa, där Wedge blev Wedge Europe. Efter att ha turnerat i Tyskland och Italien föddes gruppen Life som fick kontrakt med CBS och gav ut albumet "Spring" 1971.

1972 lämnade Linus Natolandet Tyskland och slog sig ner i Sverige, som då var ett av få länder som välkomnade amerikanska desertörer. Ännu en ny upplaga av Wedge tog form, bestående av tre amerikaner och två svenskar. Från 1975 och fram till sin död 2016 har han arbetat under namnet Linus, först i Linus And His Band och sedan i Linus & The Losers. Och alltid med förstklassiga musiker, varav gitarristerna Jan "Halkan" Hallquisth och Stevie Klasson har varit de mest långlivade medlemmarna.

Den suveräne Stevie Klasson återfinns även med på "Ghost Of The Future", som nu, inför att Linus skulle ha fyllt sjuttiotre, återrutges i en snygg vinylutgåva av Butchers Records.

"Ghost Of The Future" kom ursprungligen 2013, men då i enbart cd-format. Det skulle tyvärr bli Linus sista studioinspelade fullängdare. Skivans samtliga spår kom till i den källarlokal som jag inledningsvis berättade om. Och jag kan inte tänka mig en bättre atmosfär för Linus att verka i.

Som musiker och tolkare av den amerikanska traditionen var Linus unik. Omgiven av sitt eget musikaliska universum kom hans vänner och bidrog med sitt kunnande på respektive instrument. I ett rum fullt av amerikanska rotinfluenser blev "Ghost Of The Future" en angenäm mix av blues, folk, country, pop och jugbandmusic. Med en stilmässig imponerande bredd, från lättsam i "I Know" till Captain Beefheartstökig i "I'm Not Dreaming Anymore", gjorde Linus "Ghost Of The Future" till ett synnerligen spännande album. På samma gång både akustiskt och elektriskt och inte för ett ögonblick tänker man på att där inte finns några trummor, vilket det tog mig ett antal spelningar att inse.

Den avslutande "Old Man" är en rysare fullt värdig artister i klass med Johnny Cash. Karl "Linus" Gebhardt lämnade oss med sin kanske finaste sång. Hans musik lever dock vidare och enligt bekräftade uppgifter finns i hans kvarlåtenskap mängder av outgivet material. Titeln "Ghost Of The Future" kunde inte vara lämpligare. Linus må ha lämnat jordelivet, men hans spökande ande, i form av "nya" inspelningar, lär säkert hemsöka oss framöver.