BÄST 2010
Nedan är skivor och inspelningar jag lyssnat på under året. Det betyder nödvändigtvis inte att musik eller utgåvor har 2010 som utgivningsår. Det kan t ex vara sådant som jag återupptäckt eller aldrig hört innan. Ebay och Gemm har ökat tillgängligheten och gjort all musik lika aktuell.

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Det här är inte New York
(Punks Only)
Malmögruppen Bäddat För Trubbel gör genuint rakryggad rockmusik som slår undan fötterna för allt vad beräkning, karriär och fina manér heter. Gruppen tar vid där Wilmer X lämnade Larm, Svenska Pop Fabriken och Amigo. Lika hoppfulla, vardagsnära och enkla som Wilmer X kändes med de två första singlarna - ”Sov Min Älskling/Säj Din Mamma & Din Pappa" och "En Dansande Polis/Wilmer I Paris” - känns idag Bäddat För Trubbels debutalbum ”Det här är inte New York”. Svensk rockmusiks största hopp just nu. Gitarrljudet i ”Jag är bättre än dig” är fullständigt avväpnande.

THE MAHARAJAS
Sucked Into The 70´s
(Crusher)
The Maharajas behärskar alla de olika stilarter som samlades under det gemensamma namnet Pubrock. Ett sjuttiotalsfenomen som höll liv i femtiotalets rock´n´noll, sextiotalets beatmusik och de på folk- och countrymusik baserade influenserna från The Band. På fyra originalspår ger oss Maharajas en påminnelse om hur lysande Dr Feelgood, Brinsley Schwarz , Graham Parker och hela denna underbara period kallad Pubrock var.

RILEY
Grandma´s Roadhouse
(Delmore)
Rileys fyrtio år gamla inspelningar, “Grandma´s Roadhouse”, är ett unikt dokument över vad begåvade musiker kan åstadkomma med relativt små medel, i kombination med en djup förankring i amerikansk rotmusik - såsom country, gospel, rock´n´noll - och en slags övertygelse om att vardagen är livets nerv.

SLAP THAT BASS!
The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009
(Johanna)
Sam Phillips ständiga råd till sina artister i SUN-studion: “Keep It Simple Boys”, löper som en röd tråd genom “Slap That Bass” och rådet visar sig vara lika rätt i Helsingfors 2009 som det var i Mempis 1955. När engelska teddyboys på sjuttiotalet lade ner stora summor på rätt kläder, sydde de finska rockabillyentusiasterna om sina mor- och farföräldrars kläder och snickrade boots av gamla träskor. Driven av samma nervösa energi som femtiotalets amerikanska förebilder gjorde Buck Jones & His Rhythm Riders 1999 - med “I´m Gonna Rock Your Brains Out” - vild, passionerad hembränd rockmusik. När känslan får styra blir det precis så här bra.

JULIAN LEAL
Not Just Another Pop Album
(Useful Records)
Ursprungligen kom Julian Leals egenhändigt gjorda album ut 1985. Leal skrev låtarna, spelade alla instrument utom trummor, sjöng och lade på stämmor, mixade, producerade och försökte slutligen sälja resultatet. Av de få som lyckades komma över ett exemplar fanns naturligtvis de kreativa krafterna bakom den svenska etiketten Sound Asleep Records. Dessa har nu förbarmat sig över oss andra och återutgett Julian Leals lilla powerpopmästerverk. I en begränsad upplaga på hundra (100!) exemplar kommer man - under samlingsnamnet “Sound Investment CD Club” - även fortsättningsvis att släppa obskyra trevligheter som nästan inga andra än Christer Strömberg och Jerker Emanuelson hört talas om.

A REAL COOL TIME REVISITED
Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989
(Amigo)
Visst hade man hört det tidigare och det är det som är meningen med riktigt bra rockmusik. Att den verkar i en tradition, men även tillför något för sin tid specifikt. Genom att addera punkens energi till Voodoo Dolls rockabilly, Nomads fascination för Pebblessamlingarna samt Bottle Ups kärlek till Link Wray och surfmusiken fick vi på åttiotalet äntligen en uppkäftig svensk rockmusik igen.

BILLY RILEY
The Mojo Albums, plus
(Bear Family)
På något sätt kom han alltid för sent Billy Riley. Borden verkade alltid redan tömda när det var hans tur att äta. Som musiker var han dock rikligt belönad Han behärskade allt: Rock´n´roll, Folk, Country eller som här Blue-eyed-soul.

A ROCKET IN MY POCKET
The Soundtrack To
THE HIPSTER´S GUIDE TO ROCKABILLY MUSIC
(ACE)
Det hickas, frustas och stönas och var och varannan sjunger som om de har en het potatis i munnen. Det finns helt enkelt inget övrigt att önska, för det är så här rockabilly låter när det är som allra, allra bäst. Författaren Max Décharné visar sig vara precis rätt person att, för en ny, ung musikintresserad generation, lyfta fram rockabillymusiken som en av rock- och populärmusikens allra mest vitala, adrenalinpumpande och revolutionerande musikstilar.

BOBBY CHARLES
See You Later, Alligator
(Bear Family)
Robert Charles Guidry - eller Bobby Charles som han döptes om till av Leonard Chess - hade under senare halvan av femtiotalet klippkort till Cosimo Matassas inspelningsstudio i New Orleans, Louisiana. Med Paul Gayten som producent och musiker som Lee Allen - tenorsax och Earl Palmer - trummor bakom sig, befann sig den knappt tjugoårige sångaren i den bästa av världar.

KENT NORBERG
The Last Polar Bear
(Bear Family)
Den som gillar powerpop hittar i boxen ”35 YEARS!!! BEAR FAMILY RECORDS” Satorgitarristen Kent Norbergs och hans “The Last Polar Bear”. Trots den sorgmodiga texten om global uppvärmning och de ödesdigra konsekvenserna för jordens isbjörnar är sången en riktig skönhet. Norberg blandar med säker hand Big Star med The Smithereens och lägger in snygga 10CC-stämmor som är så smakfulla att jag saknar ord. Norberg har definitivt gjort den snyggaste pop jag hört på länge.

PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)
För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål. Resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Spills And Thrills
(Big Legal Mess Records)
När man lägger “Spills And Thrills” i spelare så väller en så äkta och naturlig rock´n´roll ut, att man måste gå via tidiga The Blasters - och på vägen passera Johnny Thunders “So Alone” - ända tillbaka till femtiotalet och Ricky Nelsons inspelning av “Lonesome Town” för att hitta samma avspända attityd och känsla.

JOE DUNNETT & THE NEW RENEGADES
Lay Down
(Philips)
Förbluffad drog jag upp singeln ur en skivback i ett av Helsingfors skivantikvariat. The Renegades utan Kim Brown vid sångmikrofonen spelade 1976 in den här pubrockrökaren och lade den som b-sida till en nyinspelning av ”Cadillac”. Singeln gavs ut i Tyskland i samband med att gruppen turnerade där. Man skulle vilja ha en hel Lp som låter så här bra.

STRAWBS
Lay Down
(AM)
När jag städade i skrivrummet kom den här singeln från 1972 fram och jag hade fullständigt glömt hur bra den är. Suverän pop med starka influenser från brittisk folkrock.



THE DISTRACTIONS
Come Home
(Occultation)
Eden Kanes gråtande småbröder är tillbaka. Och det är inte vilken återkomst som helst. ”Lost” låter t o m bättre än albumet ”Nobody´s Perfect”.




CUFF THE DUKE
Way Down Here
(Noble Recording Co.)
Att “Way Down Here” är Cuff The Dukes minst experimentella skiva betyder inte att musiken saknar överraskningar eller har blivit slätstruken. Nej, istället har musiken blivit mer homogen och de olika stilarna är nu helt integrerade i gruppen. Framför allt är “Way Down Here” rakt igenom behagligt vacker.

SE- och LÄSVÄRT

SEAN TYLA
Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll
(Soundcheck Books)
En välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll. Sean Tyla visar att han är en överlevare och i ”Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” ger han oss historierna om Ducks Deluxe och Tyla Gang. En vol. 2 lär vara på gång och jag kan knappt vänta på historien om The Force.

JOHAN CRONEMAN
Filmrecensent och tv-krönikör i Dagens Nyheter
Började prenumerera på DN enbart för att inte missa någon av hans krönikor. Han formulerar allt vad jag själv tycker, men inte lyckas uttrycka. 2006 fick Croneman Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik med motivationen: "Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt."

BRINSLEY SCHWARTZ DISKOGRAFI
HÅKANs POP
Popprofessor Håkan Pettersson och Mickey Juppkonnässören Lars Kärrbäck gjorde en ordentlig och ambitiös djupdykning i först Brinsley Schwartz skivutgåvor och nu senast tar de sig an Billy ”Rockpile” Bremner och där det finns det långt mer än jag hade förstått. Spännande och intressant läsning gjord av fans för fans. Det blir alltid bäst så.
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?kid=43

OIL CITY CONFIDENTIAL
(Cadiz Music)
Wilko Johnson guidar genom oljeraffinaderiernas Klondyke, Canvey Island. Maniskt och spännande, ja rent av vacker är historien om pubrockens kungar, Dr Feelgood. Julien Temple har gjort en av de bästa rockdokumentärer jag sett.

PETE MOLINARI
(Konsert 10.10.29 och 10.11.02)
Molinari - som befann sig i Stockholm för att göra en inspelning - gjorde två i det närmast oannonserade livespelningar. Först på Izzy Youngs Folklore Centrum, där han ensam med akustisk gitarr spelade inför tjugofem personer och fyra dagar senare uppträdde han med band på Pet Sounds Bar. Två fantastiska spelningar som visar vilken bredd och hur stilmässigt svårfångad Pete Molinari är.