Raised On Records

onsdag 16 mars 2011

THE KOALA
The Koala
(Fallout, 2006)

För att möjligen göra amerikanska The Koala mera intressanta lät man trycka texten “From Australia For You” på baksidan av deras första och enda album. I verkligheten kom Koala från Brooklyn, New York.

Året var 1969 och det var deras skivbolag, Capitol Records, som kom upp med idén att lansera gruppen som hemmahörande i Australien. Deras psykedeliska ursprung som United Popcorn Federation fick stryka på foten för namnet hämtat från det australiensiska pungdjuret Koala.

Två av gruppens medlemmar, Joey Guido och Jay Mala, fick som sjutton- respektive sextonåring låtskrivarkontrakt med producenten och medlemmen i The Strangeloves - kända för storsäljaren “I Want Candy” - Jerry Goldstein. Trots Goldsteins entusiasm över deras begåvning var Guido och Mala för unga för att våga ta situationen på allvar. Influerade av energiska engelska band som The Pretty Things, The Who, Small Faces och The Yardbirds valde man istället att starta The United Popcorn Federation.

I januari 1968 spelade gruppen förband till Blues Magoos - som just släppt sitt andra album “Electric Comic Book” - inför 5000 besökare på Hilton Hotel Grand Ballroom i New York. Blues Magoos produktionsbolag Longhair Production fångade upp bandet och ordnade skivkontrakt med Capitol Records samt ett förskott på 17500 dollar. En ansenlig summa pengar som ger en bild av vilka förväntningar man hade på gruppen.

Vid en spelning tillsammans med Jimi Hendrix Experience blir även Hendrix imponerad av United Popcorn Federation och fäller följande kommentar: “Man, you guys were bad”, vilket skapade förvirring ända tills Hendrix med ett leende vänder sig till gitarristen Louis Dambra med berömmet “You got some good fingers there”.

Och visst hade Hendrix rätt. Dambra är rakt igenom en både spännande och innovativ gitarrist. Detsamma gäller även övriga musiker. Skivan är full av snygga basgångar och tungt trumspel. Redan som femtonåring 1966 var Joey Alexander professionell turnétrummis för The Shangri-Las.

Albumets tretton spår visar att Jerry Goldstein visste vad han pratade om. Joey Guido och Jose Mala, som skrivit samtliga, blandade det bästa från den brittiska popmusiken med psykedeliska influenser, vilket gav en både homogen och urstark samling låtar. Ljudmässigt låter det som om Small Faces skulle ha hjälpt Rolling Stones i studion när de senare spelade in “Between The Buttons” 1967. Men med ännu större tyngd.

Varför ett bolag som Capitol investerade pengar och studiotid i ett band för att sedan helt strunta i promotion och till slut tvingas sälja den färdiga produkten som cut out är ofattbart. Koalas album fick bra recensioner i tidningar som Billboard, Cashbox och Record World men hamnade ändå hos K-Mart med ett borrhåll i ena övre kanten.

Ännu svårare att förstå är att Capitol lät Koala påbörja inspelningen av vad som skulle bli deras andra Lp - “Car City” - innan man dumpade gruppen. Fem låtar, som stilmässigt lär ligga någonstans mellan Deep Purple och Led Zeppelin, hann göras klara, men har aldrig publicerats.

Ett framtida projekt för Fallout Records kanske?

Jag är i alla fall en given köpare.