MICKEY JUPP
Favourites (Recorded At Home)
(Gallery Records)

I det medföljande texthäften till “Favourites” ursäktar sig Mickey Jupp för att skivans ljudkvalitet inte håller studioklass. Den var ju trots allt aldrig tänkt att komma till utan består uteslutande av överblivna demos från perioden 1989 - 2007, vilka inte platsat på någon av hans officiella utgåvor.

Personligen har jag inga som helst problem med det som tynger honom. Mest beroende av att materialet håller så genomgående hög klass. Det finns bara ett sätt att förstå varför femton av skivans sexton låtar - undantaget är “Part of Your Furniture” - tidigare valts bort. Jupps låtskrivarbegåvning är av det slaget att han kan kosta på sig att vara kritisk. Till och med för kritisk för att befatta sig med det han inte är helt nöjd med.

Sedan 1968 har Jupp skrivit inte mindre än 370 sånger, varav 130 spelats in av honom själv. Kvar finns alltså 240 minus dessa 15, vilket gör att det fortfarande finns 225 sånger liggande i hans skrivbordslåda. Och jag ger mig f-n på att det karln stoppat undan är av precis lika hög klass som det vi hittills fått höra.

Inte bara skriver han oförskämt bra, det finns heller ingen som låter som Mickey Jupp. Inte ens i närheten och det är därför man ständigt längtar efter nya spår från mannen som fullständigt verkar strunta i försäljningssiffror, promotionkampanjer och fåniga försök att sälja en image. Att han sedan 1994 saknat skivkontrakt verkar inte ens vara ett bekymmer.

Insikten om att vardagen är den bästa inspirationskällan är Jupps största tillgång. I hans sånger finns det aldrig några alternativa fantasivärldar som den Ziggy Stardust levde i. Istället är han en mästare på att formulera jordnära bekymmer och glädjeämnen.

Längtan bort från en konstlad artisttillvaro uttrycks med precision i “I Should Be Loving This”och den i refrängen Fats Dominoinfluerade “Someplace Where It´s Monday”. Hur negativt problem med ekonomin påverkar relationer belyser han i “Not Now Baby”. No money, no honey - som Ian & The Zodiacs så träffande formulerade det för snart femtio år sedan - helt enkelt.

I “Out On The Edge” visar Mickey Jupp vilken mångfasetterad låtskrivare han är. Den är - vid sidan av “Heather On The Hill” - bland det bästa han har skrivit. Erkända kompositörer som Leonard Bernstein och Burt Bacharach skulle ha sett dollartecken och känt vittring av framgång om de skrivit något liknande. Jupp däremot har låtit den vila sedan 1991. Han tror sig dessutom vara den ende som kan tänkas uppskatta “Out On The Edge”!

När Jupp gav ut “X” var jag tveksam till vart han var på väg. Idag älskar jag det corny sound som obehindrat blandar Chuck Berry, New Orleansrhythm & blues och Doo Wopkörer med syntar och taktmaskiner. Det kan bli svängig pubrock à la Rockpile, vemodig blue-eyed-soul eller halvcountry i det där struttiga tempot som bara han klarar av med hedern i behåll.

Hundratals timmar i den bästa tänkbara studio kan i längden aldrig ersätta talang, så med den unika begåvning Jupp har kan han helt sluta bekymra sig om inspelningskvalitet. För mig får han gärna ge ut kassetter, bara han ger ut något. Han har alltid varit mer än det pubrockens ramar kunnat erbjuda. Mickey Jupp är en kompositör av det slag som befolkade The Brill Building i New York i början på sextiotalet. En Carole King, Doc Pomus, Leiber och Stoller i en och samma person. Plus naturligtvis den ständigt närvarande Chuck Berry.

Den utmärkta “Favourites” - köpes hos www.mickeyjupp.se - är bara ytterligare ett prov på hans exempellösa begåvning som musiker, sångare och låtskrivare.

Jag är mållös!