GENE VINCENT
I´m Back And I´m Proud
(RPM)

Gene Vincent hade “Problem” inristat i pannan.

Vägen från den miljonsäljande “Be Bop A Lula” 1956 fram till det blödande magsåret och den för tidiga döden 1971 hade varit rejält svängig. Det skadade vänsterbenet värkte ständigt och alkoholkonsumtionen var långt ifrån försvarbar. Hans lynniga humör skrämde bort även de mest välvilliga och av alla pengar som rullat in fanns på slutet av sextiotalet inget kvar

Ingen räknade med Gene Vincent längre.

Den engelske diskjockeyn John Peels ambition var att leta upp udda, begåvade artister som ansågs passé och för tillfället saknade skivkontrakt. För sin nystartade etikett Dandelion Records - döpt efter Marc Bolans hamster - passade därför en av femtiotalets bästa röster alldeles utmärkt.

Peels delägare i Dandelion, det amerikanska skivbolaget Elektras engelska chef Clive Selwood, blev den av de två som i augusti 1969 åkte över till Amerika för att få till stånd ett kontrakt med Gene Vincent och dennes tänkte producent, Kim Fowley.

Trion Vincent, Fowley och Selwood, som inte var bekanta med varandra innan, träffades första gången på Roosevelt Hotel i Los Angeles. Gene presenterar sig med orden: “Here I am and here´s my producer, Kim Fowley, he´s gonna produce the album, varpå tvåmetersmannen Fowley släntrar sig genom rummet, slänger fram handen till Selwood och utbrister “Hey, grease me some of that teenage dogshit!”

När Selwood är på väg att lämna hotellet dras han åt sidan av Vincent som säger sig ha hamnat i en bekymmersam situation: “Oh by the way, I´m about to be thrown out of my apartment, could you lend me fifty dollars?”.


En ruinerad rockstjärna som blygsamt tiggde femtio dollar och vars bäst-före-datum ansågs passerat för länge sedan, en producent med fullständigt obegripligt språk och i bilradion på väg från mötet rapporterades det om Charles Mansons mord på Sharon Tate och hennes bekanta. Det var en smått förvirrad Clive Selwood som lämnade Los Angeles.

Inspelningen av “I´m Back And I´m Proud” följde ungefär samma mönster. Initiativtagaren John Peel var glad över att ha lyckats kontraktera sin gamla idol Gene Vincent, men hade i övrigt inga idéer om vad han ville ha av Vincent. Inte heller fanns det pengar för att förverkliga Fowleys utsvävande tankar om att ta med sig Gene ner till den djupaste södern. I Jackson, Mississippi ville han spela in en livsfarlig skiva bestående av originalmaterial som knöt an till Genes egna rötter och, kompad av lokala musiker, obehindrat blanda dessa med country och träskrock. En strålande idé som fick den ekonomiskt sinnade Clive Selwood att sparka bakut.


Den voodoomagi som Kim Fowley hade hoppats kunna skapa, stannade istället vid ett personligt missnöje i en hippieinspirerad Elektrastudio i Los Angeles, där - enligt Fowley - allt var fel; omgivningen, studion, musikerna och låtarna. Trots att suveräna musiker som Johnny “Blue Caps“ Meeks - gitarr, Red Rhodes - steel guitar och dobro, Mars Bonfire - gitarr, Skip Battin - bas , Grant Johnson - keyboard och Jim Gordon - trummor medverkade så infann sig aldrig de riktigt magiska ögonblick han hade önskat.

Inte heller Vincent var tillfreds med arbetet. Han höll sig nykter, var väl förberedd och noggrann men kände sig stressad av Fowleys forcerade arbetssätt och oförlösta visioner. Det dröjde inte länge förrän Vincent tyckte riktigt illa om sin producent. I förtvivlan ringde han transatlantiska samtal till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagade sig över Fowley: “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him”. Och nästan gråtfärdig utbrister han: “What have they done to my songs”.


Nyfikna i största allmänhet blandades med celebriteter som Michael Jackson, John Sebastian, Linda Ronstadt, Jim Morrison och övriga medlemmar i The Doors som tillsammans med sina groupies regelbundet besökte studion i Los Angeles för att bevittna inspelningen. När Gene skulle lägga på sången till “Sexy Ways” var kontrollrummet så packat med folk att han fullständigt tappade tålamodet: “I have a gun in my boot, I will pull the gun out of my boot and shoot at them through the window unless they leave.”

När väl inspelningarna var över skickade Gene ett fem sidor långt telegram till Clive Selwood och berättade att han låg på sjukhus med diagnosen cancer och bara hade fyrtioåtta timmar kvar att leva. Han sade adjö och tackade för allt. Selwood slängde sig på telefonen och ringde Genes hemnummer, där en fullt frisk Gene Vincent svarade “Uh, I got better”.


Selwood blev inte mindre förbryllad när den hårdkokte, och av Vincent hatade, engelske managern Don Arden ringde upp honom och gjorde anspråk på “I´m Back And I´m Proud”: I understand that you´ve made an album with Mr Craddock (Genes riktiga namn var Vincent Eugene Craddock - min anm.), I think it´s only fair to tell you that I have a contract with Mr Craddock covering all phases of the entertainment industry for the next seven years, do you wanna talk about it?

Chockad över upptäckten att investerade pengar skulle vara bortkastade vänder sig Clive Selwood till John Peel för ett gemensamt agerande gentemot Arden, men fick till svar: “Give him the fucking album, It´s not worth getting killed for...Just give it to him, you know Don´s reputation”

När Selwood senare besökte Ardens kontor i London så utspelade sig följande scen: “A couple of heavies were standing either side of the desk - the phone rang and Don picked it up and said “Have him killed!”, It went again and he said “Have his legs broken!” I knew it was his secretary outside just ringing him for effekt, but nevertheless it was a bit daunting.”

Det var den typen av rådgivare Gene hade haft och det förklara något av hans paranoida läggning och ständiga känsla av att bli lurad.


Hur låter då “I´m Back And I´m Proud”?

Ja, inte så som Kim Fowley självkritiskt beskriver den i alla fall: “The album was artistic rubbish, it was reeking of the English version of what the fifties was, it was like someone wanting sex without being touched. I was the producer of a Gene Vincent record which isn´t very good.”

Trots att den inte når upp till Genes klassiska Capitolskivor från femtiotalet eller den självbetitlade “Gene Vincent” som London Records släppte 1967, vilken består av en genial mix av folkrock, country och pop, så är “I´m Back And I´m Proud” stundtals en alldeles lysande skiva. Eventuella brister beror snarare på valet av låtmaterial än på dess framförande.

Fulländade versioner av “Be Bop A Lula” och “Lotta´ Lovin” var redan gjorda av Vincent och The Blue Caps 1956 respektive -57. De nya versionerna är visserligen välgjorda, men känns ändå något onödiga.

Riktigt intressant blir skivan när Gene tar sig an traditionella sånger som “Circle Never Broken”, “Black Letter” och “In The Pines” samt Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistle” och Ernest Tubbs “Rainbow At Midnight”, där framför allt den senare hör till det absolut bästa han spelade in.


Det var som countrysångare den åldrande - nåja, han var bara trettiofyra år 1969, men värktabletter och sprit gjorde kroppen dubbelt så gammal, - Gene Vincent var som mest spännande. Att han fortfarande kunde hantera rock´n´roll visste vi ju redan och versionerna av The Drifters “Ruby Baby”, Big Boppers “White Lightnin´”, Bobby Days “Rockin´ Robin” och Hank Ballad & The Midnighters “Sexy Ways” är strålande exempel på att Gene Vincent aldrig någonsin förlorade känslan, närvaron eller utlevelsen i den konstart där han var en av de främsta.

Och då har jag inte ens berättat att rösten bara blev bättre och bättre med åren...


Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Steve Mandich utmärkta bok “SWEET GENE VINCENT - The Bitter End” (Orange Syringe Publications, 1999)

Fotnot 2. För den som vill läsa om den skoningslöse managern Don Arden - vars motto var “If you can´t get it your way, hang them out the window” - rekommenderas Steve Overburys bok “Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers” (Mainstream Publishing, 2007)

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/05/steve-overbury-guns-cash-and-rock-n.html

http://www.youtube.com/watch?v=dXGB2V69Ogo

http://www.youtube.com/watch?v=yGBxxnxD3Qs

http://www.youtube.com/watch?v=wBpAkTwOcPE&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4q_zn_n7zws