WILSON PICKETT
Funky Midnight Mover - The Atlantic Recordings (1962-1978)
(Rhino, 5 cd-box)

När Wilson Pickett i maj 1966 - i sällskap med Atlantic Records Jerry Wexler - landade i Muscle Shoals vägrade han först att stiga av planet. Nere på plattan stod en stor sheriffliknande gestalt och frågade efter Mr Pickett.
I Peter Guralnicks förträffliga bok “Sweet Soul Music - Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom” återger Pickett med fasa sitt först möte med FAME-producenten Rick Hall: “I couldn´t believe it. I looked out the plane window, and there´s these people picking cotton. I said to myself. `I ain´t getting off this plane, take me back North´. This big Southern guy was at the airport, really big guy, looks like a sheriff. He says he´s looking for me. I said `I don´t want to get off here, they still got black people picking cotton´. The man looked at me and said, `Fuck that. Come on, Pickett, let´s go make some fucking hit records´. I didn´t know Rick Hall was white.”

Att Wilson Pickett till slut lät sig övertygas om att kliva av planet har han inte haft anledning att ångra. Med en ofattbar effektivitet spelades, på bara några dagar, nio sånger in och Pickett kunde åka därifrån med sin största skivframgång någonsin. Hans version av Chris Kenners “Land Of 1000 Dances” placerade sig som nummer ett på den amerikanska försäljningslistan över svart Rhythm & Blues, men etablerade även Pickett för en långt större publik, vilka belönade honom med en sjätteplats på Billboards Top 100.

Samarbetet med Atlantic påbörjades ett par år innan första besöket hos Rick Hall och för att få fart på karriären reste Wexler och Pickett våren 1965 till STAX-studion - som genom Otis Redding på underetiketten Volt gett soulmusiken ett brett erkännande - i Memphis.
Vid ankomsten presenterade Jim Stewart - ST i namnet STAX, AX kom från systern Estelle Axton. Ja, så enkelt förhåller det sig, varför krångla till det!? - de nyankomna för en lång, smal yngling kallad Steve Cropper. Stewart körde dem till Midtown Holiday Inn så att Cropper och Pickett omgående skulle kunna börja jobba tillsammans. Personkemin stämde och efter bara någon timme hade de skrivit soulklassikerna “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”.

Under hösten samma år återkom Pickett till Memphis och STAX vid ytterligare två tillfällen. Han och Cropper fortsatte skriva ihop och fantastiska sånger som “634-5789” (Soulsville USA)”, “Ninety-Nine And A Half (Won´t Do)” och “Danger Zone” (som engelska The Inmates 1979 gjorde till ett av blue eyed soul-genrens största ögonblick) visar hur bra de två jobbade ihop.

När det var dags att spela in fanns husbandet The MG´s - Steve Cropper: gitarr, Donald “Duck” Dunn: bas och Al Jackson Jr: trummor- förstärkta med blåssektionen från The Mar-Keys i studion. Med det typiska STAX-soundet i ryggen spelade Pickett in nio sånger på totalt tre dagar med Jim Stewart som producent.

Från de första stora framgångarna 1965, med “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”, fram till 1973 placerade Pickett sig själv och Atlantic Records inte mindre än 35 gånger på de amerikanska hitlistorna.

Varifrån kom självförtroendet och den personliga sångstilen. Vad gjorde honom till den han var? Svaret finns säkert att finna i hans bakgrund.

Född i Prattville, Alabama 1941 och uppvuxen i närheten av morföräldrarna, där morfadern var predikant, blev han tidigt exponerad för gospelmusik, vilken också framträder som en mycket stark influens genom hela hans Atlanticproduktion.

I de tidiga tonåren skickades Pickett iväg för att bo hos sin far i industristaden Detroit och kom där i kontakt med den tuffa rhythm & bluesgruppen The Falcons, som med “I Found A Love” 1962 fick framgång med Picketts kombinerat mjuka och skrikiga sångstil. Senare samma år lämnade han gruppen och inledde en solokarriär som omgående toppades med “If You Need Me” och det var då Jerry Wexler fick upp ögonen för honom.

Med en röst som var lika gapigt tuff som James Browns, men samtidigt strävt soft som Otis Reddings och med ett självförtroende som verkade överträffa dem båda intog Wilson Pickett sin rättmätiga plats bland soulmusikens tungviktare.

Wilson Pickett visste vad ha kunde och bad aldrig om ursäkt för sig och för de som inte övertygas av “WILSON PICKETT - Funky Midnight Mover / The Atlantic Recordings (1962-1978)” finns nog tyvärr ingen hjälp att få.

http://www.youtube.com/watch?v=1v1HIC0hPaU
http://www.youtube.com/watch?v=kfuHgzu1Cjg
http://www.youtube.com/watch?v=Kk4Uwge4DzQ&feature=related

THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973
Home Of The Muscle Shoals Sound
(Kent)

Tillsammans med två kompisar, Tom Stafford och Billy Sherrill, startade musikern och låtskrivaren Rick Hall 1959 sin första inspelningsstudio i ett litet rum ovanpå ett apotek i Florence. Ett par år senare, när Stafford och Sherrill var ute ur bilden, flyttade Hall verksamheten till ett nerlagt tobakslager, spikade tomma äggkartonger på väggarna och satte upp skyltet FAME Recording & Publishing Co., där FAME står för Florence Alabama Music Enterprises.

En bättre start än när Arthur Alexander dök upp med den egenhändigt skrivna “You Better Move On” hade Hall inte kunnat få. Upprinnelsen till sången var att en före detta pojkvän till Alexanders fru på nytt visade intresse: "She grew up with this guy and they had been sweethearts all through grade school. I met her right out of high school...His family was pretty well off and I couldn´t compete on that level because I didn´t have any money. We never did have any confrontation, him and I, but that´s where I got the idea for the song." (Richard Younger / Get A Shot Of Rhythm & Blues - The Arthur Alexander Story)

Det är ingen tvekan om att Rick Hall tog fasta på och utgick från den frustration och vädjan som den stillsamme Arthur Alexander ger uttryck för i “You Better Move On”. Att det skulle bli en hit var Hall övertygad om. De flesta skivbolag som han försökte sälja den till avfärdade däremot Alexanders röst som alltför vit för den svarta publiken och alltför svart för den vita. Dot Records blev det bolag som såg potentialen och placerade Alexander på den nationella kartan. Hall förlorade omgående Arthur Alexander till Nashvilles etablerad skivindustri, men riktningen för Rick Hall och hans studio var utstakad.

På samma sätt som SUN-studion i Memphis var beroende av Sam Phillips närvaro, kom inspelningsresultatet hos FAME att vara en produkt av Rick Halls tänkande. Studioteknikern och -gitarristen Jimmy Johnson betraktade Hall närmast som en gigant i sammanhanget: “(trummisen) Roger Hawkins and I came up and watched Rick on the board up there at the City Drug Store and we just sat there in awe of him. I mean really, he ran the thing. He didn´t realise that all of us looked up to Rick Hall as it. He was like King Kong.”


Att det låter fantastiskt om Rick Halls produktioner vet vi redan, men vad är det vi hör, varför låter det som det låter? På ett förträffligt sätt beskriver Alec Palao i texthäftet hur noga Hall var med musikernas placering, antalet mikrofoner runt dessa och hur han - för att uppnå en tredimesionell upplevelse - använde sig av de läckage som bruket av ett flertal inkopplade mikrofoner gav: "It´s this atmosphere that is a major constituent of what makes the sound from the studio so distinctive and attractive. Turn the volume up on any track cut at FAME during the golden era, and one can literally hear the room ´breathe´ - as Hall says, it´s a three dimensional effect. The sheer wallop of Roger Hawkins´ fatback drums - on ´Land of 1000 Dances´ for instance - get organically amplified by the soundwaves bouncing off the wall, to be captured by every open mic."

Svårigheten att placera Jimmy Hughes “Steal Away” hos något större skivbolag fick Hall att 1964 starta den egna FAME-etiketten. Tillsammans med kompisen Dan Penn packade Hall bilen full med Hughes singel och - för att blidka söderns radiostationer - mängder av vodkaflaskor. De bådas entusiasm, den känsligt framförda sången och kanske även spriten resulterade i att Jimmy Hughes komposition blev den hit som etablerade både honom själv och Fame Records som pålitliga kvalitetsbegrepp inom den amerikanska söderns soulmusik.

Rick Hall hade förmågan att alltid hitta suveräna musiker, vars inställning till den musik som skulle spelas in bäst sammanfattas av gemenskap och kollektivt tänkande. Musikernas främsta uppgift var att bära fram sångaren/sångerskan. Inte tvärtom. Halls uppfattning om hur det skulle låta var det som drev musiker och inspelningarna framåt. Inget slarvades bort eller lämnades åt slumpen, nästa tagning kunde kanske bli ännu bättre...

Bland sina medarbetare var låtskrivaren Dan Penn den vars omdöme han litade allra mest på. I en intervju med Peter Guralnick, publicerad i boken “Sweet Soul Music” (Harper Perennial, 1994), ger Hall följande kärleksfulla bild av Penn: “Dan Penn came up from Vernon and just absolutely intrigued us all, because here was this kid, white, sixteen years old, singing like Ray Charles, just in love with black music. He was the real thing. He wasn´t a rip-off or a fake. He knew more abort black music than the rest of us put together. I confided in Dan. I respected his opinions - along with my own, of course...He wasn´t a yes-man for nobody.”

Det var till Penn Rick Hall vände sig för att få ett omdöme om den för honom okände Aretha Franklin: "When Aretha came here, I´d never heard of her. I asked Dan , ´whaddya think?´ And he told me, ´The best. She´s been making all these jazz and pop records, big band arrangements at Columbia. You cut her cotton patch, and you´ll cut a smash´."

Att Aretha Franklin - efter en kaotisk sammandrabbning mellan hennes man, Ted White, och Rick Hall - avbröt inspelningen av “I Never Loved A Man (The Way I Love You)” och åkte hem, fick Jerry Wexler att för alltid bryta med Hall. Men först efter att han - under förevändning att det gällde en session med King Curtis - fått tillstånd att flyga upp FAME-studions musiker till New York för att avsluta inspelningen.

När man bland soulentusiaster nämner Muscle Shoals, Alabama kan de ofta prata i timmar om den magi Rick Hall och musikerna där skapade. Vill ni veta varför, men kanske inte orkar lyssna på långa muntliga utläggningar, så är Kentutgåvan “THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973 - Home Of The Muscle Shoals Sound” den bästa förklaringen.

http://www.youtube.com/watch?v=pxb-9p5hdRY
http://www.youtube.com/watch?v=5yHdtiq6LIE
http://www.youtube.com/watch?v=kBozxCs3yFk
http://www.youtube.com/watch?v=OFHmh2_UM1g