MICKEY JUPP / LEGEND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea
England, 2012.03.16

Mickey Jupp är inte vem som helst, verkligen inte. Som låtskrivare, sångare och musiker har han alltid haft kultstatus bland älskare av pubrock, men han är knappast den hårdast arbetande mannen inom show business. Under nära femton års tid - efter 1994 års “You Say Rock” fram till Legendalbumet “Never Too Old To Rock” 2008 - var minnet av en stor artist det som fick oss Juppvänner att hålla hoppet uppe. Skulle han någonsin spela offentligt igen, eller hade han lagt musiken på hyllan för gott?

Strax efter att “You Say Rock” kom ut turnerade Jupp ett par vändor i Sverige, kompad av Gävlegruppen The Refreshments. Vid två av dessa tillfällen såg jag honom i Norrköping och ungefär tio år innan dess spelade en genomförkyld Mickey Jupp i Göteborg. Med sig hade han sitt dåvarande engelska band och det kan mycket väl ha varit Ian “Chuck” Dunn: gitarr, Terry Comer: bas och Paul Atkinson: trummor som stod för kompet. Samma uppsättning musiker fanns antagligen vid hans sida då jag vid två tillfällen såg honom på ett par Londonpubar i det tidiga åttiotalet.

När Mickey Jupp i fredags ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.

När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är få förunnat att kunna ge.

Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa. Spellistan verkade det bara vara Jupp som hade tillgång till, men de övriga tre läste av honom perfekt och medan Mo Withams gitarr glödde gjorde Bob Clouter och John Bobins makalöst stabila grund det mycket lätt för både Jupp och Witham att briljera och slappna av.

Kvällens tjugo sånger och nära två timmar långa spelning innehöll inget material hämtat från medlemmarnas gemensamma “Moonshine”, men annars fanns låtmaterial representerat från alla Mickey Jupps tidsperioder; det tidiga sjuttiotalets Legendperiod, soloperiodens sena sjuttio- till tidiga nittiotal och slutligen dagens demoperiod.

Ur den så kallade “RED BOOT” (1970) hämtades “Cheque Book” och “My Typewriter”, “JUPPANESE” (1978) fick bidra med “Brother Doctor, Sister Nurse”, medan kvällens extranummer var “Switchboard Susan” från “LONG DISTANCE ROMANCER” (1979). “Don´t Talk To Me” kommer från 1980 års “OXFORD” och både “Modern Music“ och “Taxi Driver” hämtades ur “SOME PEOPLE CAN´T DANCE” (1982). Från skivan med den spexiga titeln “AS THE YEAHS GOES BY” (1991) valdes “Till Honky Gets Tonky Again” och “Standing At The Crossroads Again”. Av senare års material hittar man “I Should Be Loving This” på “FAVOURITES” (2010) och “She´s Not My Baby” samt “Trying To Unlike You” återfinns på “THE BOOT TAPES - 11/11” (2011)

Den egna repertoaren blandades på ett smakfullt sätt med covers av Bobby Days “Rockin´ Robin”, Jerry Lee Lewis “Great Balls Of Fire”, Bobby “Blue” Blands “Farther Up The Road” som för kvällen hette “Further On Down The Road”. Naturligtvis ett par Chuck Berryklassiker som “Memphis, Tennessee” och “Sweet Little Rock & Roller”, Hank Williams “Your Cheatin´ Heart” och Don Gibsons “Sweet Dreams” som ljuvliga Patsy Cline fick en hit med 1963 och swamppopsångaren Tommy McLain fick en ännu större hit med 1966. Slutligen så Lloyd Prices “Lawdy Miss Clawdy” där Jupp mitt i slinker in på countrysången “Release Me” och med orden “Please release let me go, for I don´t love you anymore...” för första gången på kvällen inte alls låter trovärdig. Jag tror faktiskt att både Jupp och hans Legend tyckte precis lika mycket om oss tvåhundra i publiken som vi tyckte om dem.

Mickey Jupp stod vid vägkorset i tidig ungdom och det pris han fick betala för sin enastående begåvning var att aldrig få sluta göra musik och om ett år står han säkert på scen igen och då tänker även jag vara på plats.

Ni andra får missa tillfället på egen risk.

http://www.youtube.com/watch?v=D8AIbOMirr8
http://www.youtube.com/watch?v=lIvxX_TpIYA
http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=hhieig8r9IM&NR=1