BILLY BREMNER
Billy Bremner´s Rock Files
(Ball & Chain)
De gånger jag sett Billy Bremner live har jag alltid önskat att han skall sjunga Little Richards “The Girl Can´t Help It”, vilket han har för vana att göra ibland. Det är väl nästan bara han och Paul McCartney som kan göra Little Richard rättvisa. Alla tre har förmågan att utan ansträngning ligga på samma höga, och vid behov lite skrikiga, röstnivå.
Som musiker tillhör inte Bremner den skrytsamma sorten, han visar istället en enastående förmåga att stå tillbaka och rätta in sig i ledet för att förgylla en gruppkonstellation eller lyfta fram en soloartist på tillfälligt besök. Helt befriad från divalater och ansträngda rockposer kliver han ändå emellanåt fram och presenterar sig i rollen som soloartist.
Att Bremner inte bara är en bra sångare utan även en fantastisk gitarrist framgår mer än väl på hans nya skiva, “Rock Files”, vars sånger är fulla av snygga små gitarrlicks, väl avvägda, för att aldrig tillåtas förstöra helhetsintrycken.
Nära till skratt och med glimten i ögat stampar Bremner igång “Rock Files” med den svängiga bagatellen “The Alliguitar & The Rockodile” och dess skruvade djungeltext är i fin gammal tradition från Ray Stevens “Gitarzan” och Hank Mizells “Jungle Rock”. Det är aldrig fel med humor.
1964 hade Chuck Berry både “No Particular Place To Go” och “You Never Can Tell” på Englandslistan och den då artonårige Bremner måste ha tagit till sig båda för att nu plocka delar och sätta samman till “Emergency”, vilken är otänkbar utan Berrys påverkan.
Visst är Bremner väl förankrad i den brittiska pubrockens andra generation - där han som medlem i legendariska Rockpile tillhörde en av de främsta - vilka mer lutade sig mot Chuck Berrys rock´n´roll än pionjärernas husgudar The Band, men här finns så mycket mer.
Den countryfärgade “Bullies” med sitt banjosolo och speciellt den Lovin´ Spoonful-lätta “At Last The Summer´s Here”, med handklappningar och charmiga Oh-stämmor, är smakfullt leende popmusik. I New Orleansrökaren “The Cocktail of The Year” bekänner Bremner sin svaghet för mixen av rock´n´roll, country och boogie och “Can´t Turn Back”, “Hell´s Doors” och “She´s No Queen” håller ren “Trouble Boys”-klass.
Vem “Lena” är vet jag inte, men den avslutande instrumentallåtens Duane Eddy-twang är jag väl bekant med. Svaret på hur man åstadkommer ett tillbakalutat sväng serveras i “Everyday I Love You More And More” och för de som vill veta allt om Billy Bremners tidigare inspelningar rekommenderas Håkan Pettersson och Lars Kärrbäcks ambitiösa diskografi:
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2010-12-20&year=2010&month=12&comments=2108#comments
