Mellan åren 1983 till 2007 - från storhetsperiodens sista soloskiva “Rhythm of Swing” till återkomstens “Back In The Saddle” - var livstecknen från Sean Tyla obefintliga. Var höll karln hus? Fanns han ens längre bland oss? Ja, det sista var kanske väl drastiska tankegångar, men aldrig kunde jag tro att en så begåvad sångare, musiker och låtskrivare självmant bara skulle vända ryggen till det han är så utomordentligt bra på.
Vi som väntade otåligt på att Tyla skulle börja göra musik igen har dock blivit rikligt belönade. Både Ducks Deluxe och Tyla Gang har återuppstått och Sverige har blivit något av en bas för några av pubrockens giganter, däribland Sean Tyla som här även är aktiv i gruppen Trouble Boys tillsammans med Billy Bremner, en annan Sverigevän.
På senare år har vi fått de nyinspelade Ducks Deluxeskivorna “Box of Shorts” (2009), där Tyla i “Dig It Deep” och “Red Dust Highway” visar prov på att han fortfarande är en fantastisk låtskrivare, och liveplattan “Riviera Shuffle” (2011). Inspelningen av vad som var tänkt som Tyla Gangs tredje Lp, “Whaleback”, avbröts abrupt i slutet på sjuttiotalet av skivbolaget Beserkley med motiveringen att den skulle vara osäljbar i USA. 2010 återfanns inspelningarna och gavs ut som “Rewired”, en dubbel-cd som även innehåller nio sånger gjorda för brittiska BBC samt en liveupptagning gjord i Frankrike i april 1977.
För att få sin historia berättad utgav Tyla 2010 första delen av sin självbiografi “Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” och andra delen lär komma senare i år. En välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll.
Tyla har funnits med på alla de blandband / bland-cd:n jag gjort för att övertyga andra om hur mycket bra musik det finns. Han är en av de artister som berikat mitt liv och hans musik har alltid haft en hedersplats i mina skivhyllor, oavsett om han verkat som soloartist eller i någon av sina grupper; Ducks Deluxe, Tyla Gang eller fantastiska The Force.
Av all den musik Sean Tyla skrivit tänker han nu välja ut tjugo av sina bästa sånger för att spela in på nytt. Med musiker som Geraint Watkins - keyboard & dragspel, Danny Thompson - akustisk bas, Dave Mattacks - trummor, Chris Leslie - fiol, mandolin & bouzouki och Steve Simpson - gitarr, mandolin & fiol kommer de utvalda sångerna säkert att låta helt annorlunda än vi är vana att höra dem. Medlemmarna har spelat i grupper som Pentangle, Fairport Convention, Albion Band och Ballham Alligators och kanske får vi höra klassikerna “Coast To Coast”, “Amsterdam Dog”, “Dust On The Needle”, “Close To A Headline” och varför inte “Credit Card Bash” som spännande brittisk folkrock.
Men, för att genomföra projektet behöver Sean Tyla vårt stöd. På Pledge Music finns möjlighet för oss fans att, med finansiell hjälp, bistå artister som saknar skivkontrakt. Hur mycket du vill bidra med bestämmer du själv. Du kan för £10 (tio pund) välja att förbetala den kommande cd:n, för £400 får du vara med en dag i studion och väljer du att betala £1000 så kommer Sean Tyla hem till dig för en privat spelning. Kanske något för en femtio- eller sextioårsfest.
Med http://www.pledgemusic.com/ behövs egentligen inga skivkontrakt längre och vi som fortfarande köper skivor kan åtminstone göra vad som på oss ankommer för att de artister som gett oss så mycket inte skall falla i glömska.
I år firar Ducks Deluxe fyrtio år som grupp med att turnera i England, Japan och Sverige och på torsdag den 26 juli spelar gruppen - tillfälligt förstärkt med legendariske Brinsley Schwartz - på ångbåten Blidösund. Och tro mig, det är inte bara havet som kommer att gunga.
Det kan låta som en klyscha när någon säger sig ha blivit räddad av rockmusiken, men Dave Berry hatade varje minut av sitt liv fram till femton års ålder. Efter en glädjelös uppväxt i en strängt religiös familj, tillhörande metodistkyrkan, med upp till tre kyrkobesök per dag under helgerna kom Elvis Presleys exponerande av den svarta rhythm & bluesen att bli en befrielse för den unge Berry.
Dave Berry - eller David Holgate Grundy som han hette som svetsare hemma i Sheffield - kan tacka sin lyckliga stjärna att han träffade gruppen The Frantic Four som behövde en sångare. Inspirerade av gruppnamn som Cliff & The Shadows döpte de om sig till det mer passande Dave Berry & The Cruisers, där Berry hämtades från idolen Chuck Berry.
Det skall mycket till för att kalla Dave Berry en riktigt bra sångare, tvärtom hade han en ganska blek röst, men ingen kan ta från honom känslan och förmågan att, trots sina vokala begränsningar, levandegöra en sång. Producenten Mickie Most - då artistraggare hos Decca Records - såg Berry en kväll tidigt 1963, fascinerades av hans karismatiska scenstil och knöt honom till Decca.
Samarbetet Berry /Most resulterade i den outgivna singeln “Tongue Twistin´/Easy To Cry”, den senare skriven av John Carter och Ken Lewis från gruppen Carter-Lewis & The Southerners, i vilken gitarristen Jimmy Page och trummisen Viv Prince ingick. Berrys egen grupp The Cruisers fick inte följa med honom in i studion, Most använde istället sångaren och gitarristen Joe Browns mer rutinerade kompgrupp The Bruvvers. Inspelningen ansågs ändå inte användbar för utgivning och har samlat damm hemma hos Berry tills engelska RPM Records 2009 återutgav hela Berrys Deccakatalog.
Decca lyfte bort Mickie Most från Berry och lät producentrollen tas över av Mike Smith, som tillsammans med chefspersonen Dick Rowe gjort sig känd för att ge The Beatles tummen ner efter en audition nyårsdagen 1962. Gitarrgrupper ansågs passé!
Mike Smith kom att producera alla Berrys tidiga inspelningar och först ut var Chuck Berrys “Memphis Tennessee” och en version av Bobby Lewis amerikanska megahit “Tossin´ And Turnin´”. Med The Cruisers i kompet tog inspelningarna åtta timmar, vilket Decca ansåg vara åt helsike för lång tid och bytte till slut ut gruppens trummis mot den mer studiovana Bobby Graham från Joe Browns The Bruvvers. Med “Memphis Tennessee” högt på Englandslistan blev Dave Berry plötsligt en nationell angelägenhet.
Mike Smith ville snabbt ha en uppföljare, men tänkte inte göra om misstaget att ta in The Cruisers i studion igen. Istället kom Berrys fortsatta inspelningar att göras med studiomusiker som gitarristerna Jim Sullivan och den knappt tjugo år fyllda Jimmy Page, basisten John Paul Jones och trummisen Bobby Graham. Ett tight combo som svänger ordentligt på nästkommande singel “My Baby Left Me”, som inte ligger långt efter Elvis Presleys version av Arthur Crudups sång.
Förutom “Memphis Tennessee” och “Tossin´ And Turnin´” fick The Cruisers aldrig någon mer chans i studion tillsammans med Dave Berry, vilket ledde till slitningar inom gruppen: The original Cruisers were a first class live act but, for some reason, we didn´t really adapt as a unit in the studio. They weren´t very happy. We´d started together and I changed the system when I signed with Decca as a solo artist....And it was easier recording with guys who were used to working in the studio. It was obvious that Jimmy Page was a great player even at 19 and although we could have had virtually any of the session players, we used to wait until that team was available, as they were simply the best session crew around at that time.”(*)
Att The Cruisers var ett förstklassigt liveband fick gruppen chans att bevisa då de medverkade på albumet “16 Top Titles + 9 Great Groups. Recorded Live AT THE CAVERN”. Det är Dave Berrys bästa ögonblick och det är uteslutande The Cruisers förtjänst. Med ett hejdlöst tryck skjuter man Berry framför sig och tillsammans gör de “Little Queenie” och “Diddley, Diddley, Daddy” till skivans absolut bästa spår.
På eftermiddagen den tredje februari 1964, i källaren på den trånga Cavern Club belägen på 10 Mathew Street centralt i Liverpool, annonserade den legendariske discjockeyn Bob Wooler gruppens spelning med: “Time now for Sheffield´s Sensational Hoochie Coochie Man Dave Berry & The Cruisers”. Naturligvis hade Wooler ingen aning om att tjugo år senare skulle man kalla det Dave Berry & Cruisers klämde ur sig för Pubrock. Hur skulle han kunnat veta nåt sånt, pubrocken som begrepp existerade ännu inte och Berry själv ville ju bara göra bra rhythm & blues och rock´n´roll
Atmosfären, som var den bästa möjliga på Cavern, gjorde också sitt till för att “AT THE CAVERN” blev det fantastiska tidsdokument som den faktiskt är. Förutom Dave Berry & The Cruisers medverkar The Marauders, The Fortunes, Beryl Marsden, The Dennisons, Heinz, The Big Three, Lee Curtis & The All-Stars och Bern Elliott & The Fenmen. Det var antagligen så här utomordentligt bra det lät kväll efter kväll på Cavern och klubben beskrivs av Dave Berry som en av England bästa: “The Cavern was a smoky, hot and sweaty hole but it was a great place to play rock´n´roll. By then each big city had its equivalent to the Cavern - we had the Esquire, the Mojo and Club 60 in Sheffield - but the Cavern was the best.”(**), vilket också bekräftas av sångerskan Beryl Marsden: “The Cavern album was recorded in hot and sweaty conditions. It was really good fun because it was a great atmosphere for recording.”(**)
Inspelningen av “AT THE CAVERN” pågick under två dagar, 3 och 6 februari 1964, och som alltid bestod dagsschemat av lunch- respektive kvällsspelningar. För att stärka upp applåder, publikskrik och öka stämningen på skivan har producenten Noel Walker i efterhand lånat den inspelade publiken från Billy Furys album “We Want Billy”. Antagligen nödvändigt eftersom i alla fall Dave Berry & The Cruisers spelade inför ett minimum av åhörare: “It was bisarre. We recorded our bit in the middle of the afternoon with a few stragglers, not a proper audience.”(*)
Kanske var The Cruisers en alltför oerfaren grupp för det snabba tempo som dyr studiotid krävde, men deras medverkan på “AT THE CAVERN”, om det verkligen är originalmedlemmarna som spelar, är inget annat än en upprättelse. Med dem i ryggen har Dave Berry aldrig låtit bättre än de tillsammans gör i Chuck Berrys “Little Queenie”.
Efter två rena rock´n´roll-singlar - “Memphis Tennessee/Tossin´ And Turnin´” och “My Baby Left Me/Hoochie Coochie Man” - övergår Dave Berry och Mike Smith till den formel som skulle ge Berry riktigt stora framgångar. Det är med ballader som “The Crying Game” och “Mama” han kom att nå den stora publiken.
Det finns mycket gott att säga om Dave Berry, vars inspelningar under åren 1963 - 65 är speciellt intressanta, och att en grupp som Sex Pistols tog upp hans “Don´t Gimme No Lip Child” visar väl att Berry var långt mer än den balladsångare han är mest känd som. Det är rock- och rhythm & bluessångaren Dave Berry som berör mig mest och i “Little Queenie” placerar han sig bredvid storheter som Cliff Richards “Move It” och Johnny Kidds “Shakin´ All Over”!
Fotnot 1. Engelska RPM Records har på två volymer, totalt fyra cd-skivor, samlat allt Berrys Deccamaterial: “DAVE BERRY - This Strange Effect/The Decca Sessions 1963-1966” “DAVE BERRY - Picture Me Gone/The Decca Sessions 1966-1974”. Citaten märkta (*) är hämtade ur texthäftet till "This Strange Effect"
Fotnot 2. Med mestadels andra medlemmar än de som medverkade på “AT THE CAVERN” släppte The Cruisers singeln “It Ain´t Me baby/Baby What Do You Want Me To Do” på Decca 1965.
Fotnot3. För de som vill fördjupa sig i historien om Liverpoolklubben The Cavern rekommenderas:
PHIL THOMPSON “THE BEST OF CELLARS - The Story of The Cavern Club (Tempus Publishing, 2007), vilken även innehåller en dag-för-dag-kalender över alla som uppträtt på Cavern Club. Som kuriosa kan nämnas att Gävlegruppen SOONER OR LATER, som enda svenskar, spelade på den legendariska klubben lördagen 17 september och torsdagen 22 september 1966.
SPENCER LEIGH “THE CAVERN - The Most Famous Club In The World” (SAF Publishing, 2008). Med sedvanlig noggrannhet berättar Leigh inte bara klubbens historia, utan även det du vill veta om de som spelade där. Citaten märkta (**) är hämtade här
Bilden ovan är tagen någon gång mellan den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade första Lp och dess andra Lp, den likaledes suveräna Get The Picture. Året är alltså 1965 och jag var femton år gammal. The Pretty Things är den direkta orsaken till att jag för alltid blev förlorad till rockmusiken och dess olika genrer: Rock ´n´ Roll, Rockabilly, Pop, Psykedelia, Pubrock samt närstående släktingar som Rhythm & Blues, Soul, Doo Wop, Country, Swamp Pop...
Trots att fyrtiofem år har gått så har intresset aldrig avtagit, snarare tvärtom. Under resans gång har jag hört, sett och läst en del och förhoppningsvis även lärt mig något. Det är det jag skriver om under den träffande rubriken Raised On Records. Titeln har jag lånat från den utmärkte låtskrivaren, sångaren och gitarristen P F Sloan och hans Lp med samma namn från 1972.
Raised On Records är en sida om “banalities with a beat”, som den engelske dramatikern Dennis Potter i TV-serien The Singing Detective låter huvudrollens Philip Marlow uttrycka som en kort reflektion över populärmusiken.
All musik kan göras övertygande för mest av allt är det känslan som räknas. (Raisedonrecords@hotmail.se)
