THE SEE SEE
Late Morning Light
(Dell´Orso, 2010)

THE SEE SEE
Fountayne Mountain
(Dell´Orso, 2012)

Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.

Richard Olson, bandets gitarrist, sångare och låtskrivare, är faktiskt svensk och har en historia i skånska Super Eight Group, hemmahörande i Lund. Efter att ha flyttat till London bildade han The See See, vilka gjort sig skyldiga till två av de finaste albumen inom kombinationen folkrock - den amerikanska varianten - och psykedelia som åstadkommits efter respektive genrers relativt korta storhetstid några år under den sista hälften av sextiotalet.

På resan över till England måste Olson ha greppat hårt om sina exemplar av skivbolaget RHINO Records fantastiska samlingsboxar “LOVE IS THE SONG WE SING - San Francisco Nuggets 1965-1970” (2007) och “WHERE THE ACTION IS - Los Angeles Nuggets 1965-1968” (2009). Det är på den amerikanska västkusten för så där fyrtifem år sedan man hittar rötterna till The See Sees musik.

Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Gruppen är förmodligen innerligt trött på att jämföras med historiska storheter, men spelar man i elitserien får man finna sig i att stämsången jämförs med The Beau Brummels, The Youngbloods och We Five, att folkrockinslagen associeras till The Byrds, The Grass Roots, It´s A Beautiful Day, P F Sloan, The Leaves, The Mojo Men och att den psykedeliska överbyggnaden anses lika smakfull som den hos grupperna Moby Grape, The West Coast Pop Art Experimental Band, Love, tidiga Greatful Dead och Country Joe & The Fish.

Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Sånger som “Mary Soul”, “Power Of Ten”, “Half A Man And A Horse´s Head”, “Little Tease”, “Fix Me Up”, “Big Wheels” och “Gold And Honey” är alldeles för storartade för att försöka förklaras. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.

http://www.youtube.com/watch?v=tQYOfxew3jw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=w5gPf65fUMM&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=xmei5kX_Zu4

Fotnot. Kan inte annat än hålla med den uppmärksamme Gittan - som spenderat en stor del av sitt vuxna liv bakom skivdiskarna hos Freak Scene i Stockholm och Skivhugget i Göteborg - att visst borde Michel Polnareff ha angetts som kompositör, eller åtminstone medkompositör, till “Milk And Honey”. Det låter ju inte så lite “La Poupée Qui Fait Non” om “Milk And Honey”.
http://www.youtube.com/watch?v=eGXBA8N9AC0