The Mascots

THE MASCOTS
Your Mascots
(RPM International)

THE MASCOTS
Ellpee (dubbel-cd)
(RPM International)

Strax före jul 1964 cyklade jag till den kombinerade tobaks-, väsk- och skivaffären på bruksorten där jag växte upp och köpte Mascots tredje singel "Baby, Baby / Call Me Your Love". Hela julhelgen snurrade skivan på den orangefärgade plastgrammofonen tills familjen bönade och bad att jag skulle byta skiva.

Nu blev jag ändå aldrig något stort Mascotsfan, det kom annat emellan. Merrymen, Friends, Sooner Or Later och andra svenska grupper i Stones och Pretty Things fotspår vägde tyngre.

Medlemmarna i Mascots gick alla på Adolf Fredrik Musikskola, vilket vid en första anblick kanske kan tyckas gynnsamt för unga musiker. För en popgrupp som Mascots tror jag istället att det fungerade mer som ett sänke. Det fanns ett skolaktigt pretentiöst drag hos gruppen man sällan, eller näst intill aldrig, hittade hos andra svenska band på sextiotalet.

Bortsett från "Lyckan" - vilken jag inte greppar varför de ville spilla tid på - så är de tidiga singellåtarna - "I Like My Bike", "Baby, Baby" och "Call Me Your Love" - avslappnat charmig Merseybeatpop. När sedan albumet "Your Mascots" kom 1965 så hade man höjt ribban med några verkligt fina kompositioner, ”When I Return”, "A Sad Boy" och "Stones Fell", men som helhet lyfter det aldrig riktigt.

I de nu aktuella cd-utgåvornas texthäften jämför dess författare, den engelska musikjournalisten Kieron Tyler, vid flera tillfällen Mascots med den engelska gruppen Zombies, men någon Colin Blunstone fanns inte i den svenska gruppen. Tvärtom var det genomgående just sången som nästan aldrig fungerade för Mascots. De vokala insatserna på engelska låter för det mesta obekväma, osvängiga och ansträngda. Enda gången de verkade kunna slappna av ordentligt, i samband med inspelningen av "Your Mascots", är då de i Carole King och Gerry Goffins charmbagatell "Walking With My Angel" tycks ha haft riktigt roligt.

Ett år senare kom Mascots andra och sista album, "Ellpee". Och trots att det mestadels känns som om de stackars studenterna hade hela Adolf Fredriks lärarkollegium på sina axlar så finns här ändå några riktiga toppnummer; ”I Close Your Eyes”, "Nobody Crying", "I Won't Let You Down", ”A Different Mind”, den teatraliska "That's You" och framför allt den suggestiva "I Want To Live".

Mascotsutgåvorna från RPM innehåller, förutom de båda Lp-skivorna, även gruppens alla singlar och de följer samma mönster. En hel del låter väldigt ansträngt, medan andra inspelningar är riktigt bra; "The Girl That You Are", "You Could Be My Friend", "Stewball", "So Sad About Us", "Tell Me Lady", "Baby, You're So Wrong" och i rättvisans namn skall jag även nämna att med tiden började även sången att låta skaplig för gruppen.

Uttrycket "för mycket och för lite skämmer allt" är användbart på RPM:s ambition att återutge Mascots hela skivkatalog. Visst finns det ett värde i att dokumentera en grupps hela produktion, men kanske ändå inte om det blir alldeles för många framtryckningar med fjärrkontrollen. En enkel-cd med bara det bästa hade varit ett bättre sätt att vårda gruppens anseende. Vi hade då i alla fall sluppit höra hur Mascots 1969 - samma år som Tages blev Blond och spelade in "The Lilac Years” - försökte förvandla sig till Östen Warnerbring i ”You´re Never Gonna Find Me”.

Men, beträffande Mascots är jag ändå beredd att förlåta allt för deras bidrag till Bildjournalens bifogade flexiskivor, "Words Enough To Tell You" (1965), som med självklarhet visar varför de, i just det ögonblicket, förtjänade att kallas Sveriges Beatles.

Fotnot. RPM:s Mascotsutgåvor innehåller alla gruppens utgivna inspelningar förutom ”For Janet (whom I met)” som återfinns på samlingsskivan ”Popligan - För FN och Flykting-67” (1967).