THE SHANES

THE SHANES
Let Them Show You: The Anthology 1964-1967
(RPM International)

Då min familj och jag, för så där tjugo år sedan, efter ett besök på Jukkasjärvis ishotell beställde en taxi till Kiruna och chauffören frågade till vilken adress, bad jag honom köra oss till stadens Shanesmuseum.

"Nää, nå't sån't finns inte" fick jag till svar och det var väl precis vad jag hade förväntat mig.

"Varför inte, i Liverpool finns ju ett Beatlesmuseum!"

Chauffören bara log och körde vidare i vintermörkret. Men, hade det egentligen varit så märkligt om det verkligen hade funnits ett Shanesmuseum?

Gruvan LKAB, stadens - innan kommunreformen i början på sjuttiotalet - enorma ytstorlek och det fantastiska popbandet Shanes är väl vad många i min generation tänker på när man hör namnet Kiruna.

Förutom spelskickligheten och energin var styrkan i Shanes, oavsett var i utvecklingen de befann sig, dess begåvade låtskrivare. När de initialt enbart spelade instrumentalrock i Shadows anda, skrev gitarristen Staffan Berggren 1963 den ödesmättade "Pistoleros" som borde ha varit självklar på både "Let Them Show You" och som stämningshöjare i Tarantinos "Pulp Fiction".

Samme Berggren skrev också allt det egna rhythm & bluesbaserade materialet till gruppens första album, "Let Us Show You" (1964), med suveräna låtar som "Let Me Show You Who I Am" och "The Shanegang". Och så då, naturligtvis, Staffan Berggrens stora ögonblick som låtskrivare, "I Don't Want Your Love" (1965), vilken placerade Shanes bland engelska giganter som tidiga Animals, Yardbirds och Pretty Things.

På hösten 1964 utökades Shanes med en femte medlem, den munspelande och maracasskakande sångaren Lennart Grahn, och gruppen blev det musikaliskt tuffaste och mest långhåriga man kunde se i landet. Tillsammans med trummisen Tor-Erik "Torra" Rautio skrev Grahn den primitivt fräcka "People Don't Like Me" för tidningen Bildjournalens bifogade flexi-ep 1965 och Zombies-pastischen "I Won't Untie You", som båda hamnade på Shanes andra album, "The Shanegang" (1965).

Hösten 1965 hade Staffan Berggren gjort sitt i Shanes och ersattes av sångaren, gitarristen och organisten Kit Sundqvist. Då alla medlemmar - utom Berggren - står angivna som kompositörer, kan man anta att det var i skarven mellan Berggren och Sundqvist som gruppen spelade in ”It´s Allright Baby”. En låt så övertygande att Van Morrison säkert skulle kunna ha tagit med den på ”(The Angry Young) Them” eller ”Them Again”.

Även Kit Sundqvist skulle visa sig vara en låtskrivare av rang, lyssna gärna på den Sir Douglas Quintet-/She's About A Mover-svängiga "Where Can She Be". Med sina kompositioner skulle han komma att lyfta Shanes till svenska musikaliska höjder där tidigare bara Tages befunnit sig. Förväxlande lik Göteborgskollegorna är man i "Like Before", "Why Should I Cry" och popmästerverket "You"ll Never Know", men så hade ju såväl Shanes som Tages Anders "Henkan" Henriksson som producent.

Trots framgången med Sundqvists fina "Chris-Craft No. 9" (1967) - inspelad på Abbey Road i London - tappade Shanes tron på sin egen förmåga och kom alltmer att förlita sig på material som "Can I Trust You", "Save The Last Dance For Me" och den primadonnagräsliga "Cara Mia". Men, det behöver vi inte bekymra oss om här då RPM International har haft det goda omdömet att utelämna dessa.

Samlingen "Let Them Show You: The Anthology 1964-1967" är en genomarbetad och rakt igenom smakfullt sammansatt samling som med fingertoppskänsla gör ett av Sveriges genom tiderna bästa band rättvisa. Medlemmarna i Shanes; Staffan Berggren (1963-65) - gitarr och sång, Svante Elfgren (1963-68) - bas, Lennart Grahn (1965-68) - sång och munspel, Tor-Erik Rautio (1963-68) - trummor, Kit Sundqvist (1966-68) - gitarr, orgel och sång och Tommy Wåhlberg (1963-68) - gitarr och sång förtjänar det.