tisdag 4 november 2014

Den Magiska Samlingen


DEN MAGISKA SAMLINGEN

Det kom ett email innehållande ett erbjudande det inte gick att motstå. Någon, jag tror mig veta vem, hade för Daniel Söderberg, på bloggen "Den Magiska Samlingen", berättat om min benägenhet att, istället för att sova på nätterna, tillverka egna musiksamlingar. Ibland inom en specifik genre, typ soul och rhythm & blues, country, psykedelia, pubrock, svenskt sextiotal, brittish beat, cajun och swamp pop eller kanske ytterligare en volym av den ständigt pågående samlingsserien Raised On Records.

Den är naturligtvis inte möjligt att på sextio minuter sammanfatta det bästa ur över femtio års lyssnande. Valde därför att koncentrera mig på artister jag gillat under lång tid, i vissa fall - Gene Vincent, Pretty Things och Joe Tex - sedan jag var ung grabb på sextiotalet. Alltför många fick inte plats - sorry Mickey Jupp, Chuck Berry, Rockpile, Tages, Downliners Sect, Everly Brothers, Sooner Or Later och många, många fler - men man kan ju inte få allt. Några nutida alster ville jag ändå få med och Cuff The Duke, Carolyn Mark, Hollis Brown och The Maharajas representerar ny musik jag gärna lyssnar på.

Nåväl. Det var inte lätt, det hade faktiskt varit lättare om jag blivit ombedd att ta fram tusen favoriter, men här är ändå min magiska samling:
http://denmagiskasamlingen.blogspot.se/

Raised On Records goes denga looka looka boom

1. THE INMATES: (I Wish I Had A) Heart Of Stone UK-97
Först gången jag hörde "Heart Of Stone" med Inmates var då det tyska fanzinet Hartbeat med #20/1997 bifogade en gratis ep-skiva med fyra olika grupper, varav Inmates var en. Har alltid rankat Inmates som en av det sena sjuttio- och hela åttiotalets bästa engelska grupper. Begreppet pubrock är alldeles för snävt för en sångare som Bill Hurley och en grupp som Inmates, vilket den psykedeliska "Heart Of Stone" är ett välformulerat bevis på.

2. THE YARDBIRDS: Happening Ten Years Time Ago UK-66 Ett självklart val efter Inmates - det måste ha varit "Happening Ten Years Time Ago" de hade i tankarna då de spelade in "Heart Of Stone" - och här är Yardbirds som allra bäst. En av tre - de två andra är "Psycho Daisies" och "Stroll On", varav den senare är hämtad från filmen "Blow Up" - inspelningar med både Jeff Beck och Jimmy Page i gruppen.

3. THE PRETTY THINGS: You Don't Believe Me UK-65
Här beträder vi helig mark. Den allra först Lp jag köpte, tidigt 1965 om jag inte minns fel, var Pretty Things självbetitlade första album. Ingen annan grupp har påverkat min musiksmak mer. Nyss fyllda fjorton år blev jag fullständigt förförd av deras rhythm & blues. Pretty Things både lät och såg tuffare ut än Rolling Stones och vad var gentlemannen Charlie Watts mot den virvelkåte galningen i skinnhatt bakom trummorna. Herregud Vivian "Viv" Prince förflyttade för alltid mitt fokus från gruppers sångare och gitarrister till den som satt bakom trummorna. Min tidräkning blev helt enkelt före och efter Viv Prince. Trots att de aldrig fått det välförtjänta erkännande som Beatles, Stones eller Who har erhållit, skulle Pretty Things komma att utveckla sig till en av rockmusikens mest komplexa grupper. Redan på deras andra Lp "Get The Picture?" visade gruppen att de inte hade för avsikt att stanna i rhythm & bluesens smala fålla och öppningsspåret "You Don't Believe Me" är själva prototypen för hur amerikansk folkrock skulle komma att låta.

4 CAROLYN MARK & THE NEW BEST FRIENDS: Slept All Afternoon CAN-04
Det var Juan på den spännande skivaffären Freak Scene i Stockholm som plockade fram kanadensiska Carolyn Marks album "Terrible Hostess" (2002) vid ett av mina besök i butiken. Carolyn Mark rör sig obehindrat mellan olika stilar och det med en behaglig underton av engelsk musichall och en elegans i rösten som ligger nära både Patsy Cline och Vera Lynn! När sedan uppföljaren "The Pros and Cons of Collaboration" kom 2004 gjorde den så starkt intryck på mig att jag var tvungen resa till Vancouver för att se henne live. Det är på den senare hon gör den förtjusande "Slept All Afternoon", som hon hämtat från Jr. Gone Wilds debutalbum "Less Art, More Pop" (1986).

5. LOUDON WAINWRIGHT III: Absence Makes The Heart Grow Fonder US-75
Poetiskt och vackert om tomrummet och saknaden efter något och någon som varit. Hämtad från Wainwrights femte album "Unrequitet".

6. WILKO JOHNSON: Turned 21 UK-88
Som grabb detaljstuderade John Wilkinson gitarrspelet hos Mick Green i Johnny Kidds band The Pirates. Green spelade inte som någon annan han hört. John Wilkinson döpte om sig till Wilko Johnson och den kraftfullt rytmiska spelstil som Green lanserade skulle även komma att bli Wilkos signum. I "Turned 21" - från albumet "Barb Wire Blues" - visar han dock upp en mer kärleksfull och poetisk sida.

7. CUFF THE DUKE: Rise Above CAN-12
Ingen ny skiva med Cuff The Duke är lik någon de tidigare gjort. Den kanadensiska gruppen behärskar alla stilararter, även sådana du inte trodde dig vilja höra. Och de gör det med bravur. "Rise Above" kommer från deras senaste, "Union" (2012).

8. HOLLIS BROWN: Ride On The Train US-13
Någon, minns tyvärr inte vem, rekommenderade mig att lyssna på Hollis Browns debutalbum "Ride On The Train" och jag föll pladask för live- och replokalskänslan i titelspåret.

9. GENE VINCENT: Rainbow At Midnight US-69
Helig mark igen! Vincent har följt mig sedan jag första gången hörde hans "Lotta Lovin'" någon gång i början på sextiotalet. Om något får nackhåren att resa sig på mig är det Johnny Meeks gitarrintro på "Lotta Lovin'", vilket måste vara den ultimata raggarlåten. Det var nervevade rutor på stora amerikanare och händer som slog på utsidan av biltaket och själv blev man livrädd när de åkte förbi och skrek. Men slags nån spänning måste de ändå ha förmedlat för musiken gick rakt in. Det var Cliff Richards "Move It" och Vincents "Lotta Lovin'" som hördes från bilarna där jag växte upp. Cliff gick vidare och blev svärmorsdröm medan Vincent gick ner sig i alkohol och dog i oktober 1971. Blott trettiofem år gammal men i en sjuttioårings kropp och ett utseende som på en fullgubbe. Men jösses vilken röst karln hade och aldrig gjorde han bort sig. När han för John Peels Dandelion Records 1969 spelade in "I'm Back And I'm Proud" fanns Johnny Meeks åter med i kompet och med Ernest Tubbs "Rainbow At Midnight" visar han alla utövare av countryrock var skåpet skall stå.

10. ASHTON SAVOY: Denga Denga US-58
Svängig lyrik som "Denga looka looka boom" gör mig alltid på gott humör. För den som vill höra mer av Ashton Savoy rekommenderas starkt "Baby Baby" (även kallad "No Bread, No Meat"), där han tar på sig rollen som den självömkande slöfocken som helst går med händerna i byxfickorna. Allt medan en förbannad Katie "200 pounds of joy" Webster rullar tangenterna och kräver mat på bordet. Den som väl hört Katie Webster inspelningar för Jay Miller i Crowley, Louisiana glömmer dem aldrig.

11. THE SLICKERS: Johnny Too Bad JAM-71
Klassiker som ingick i soundtracket till "The Harder They Come" med Jimmy Cliff från 1972.

12. EDGAR BROUGHTON BAND: Double Agent UK-72
En minst sagt klurig grupp med bröderna Edgar och Steve Broughton som nav. Ena sekunden fullständigt kaotiska för att nästa bli lågmälda och melodiösa. De gjorde ett antal skivor med progressiv, psykedelisk rock i början av sjuttiotalet och där den självbetitlade "Edgar Broughton Band" (Harvest 1971) är höjdpunkten.

13. JIM FORD: We're Not Burning Bridges (We're Just Lightning The Flames) UK-7?
"Ge mig en titel och du får en sång tillbaka" sa Jim Ford och levererade på stört. På Bear Family-utgåvan "Demolition Expert" får vi följa låtskrivarnas låtskrivare under några kvällar hemma i vardagsrummet. Det fullkomligt sprutar sånger ur karln. Personligt, privat, innerligt, begåvat och närmare en artist än så här kommer ni aldrig. Och i bakgrunden hörs en road och imponerad Bobby Womack.

14. THE LEN BRIGHT COMBO: Shirt Without Heart UK-86
Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt. I förlängningen hade dock Stiff Records inte den blekaste aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric. Man lät honom förbli ett alkoholiserat vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. Eric Goulden, som är Wreckless Erics riktiga namn, spolade kröken, slog sig ihop med basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från insomnade The Milkshakes, och spelade på några timmar in "The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire,1986). En fantastisk revansch som måste ha känts som ett långfinger i trynet på Stiff Records och ett album som alltid kommer att inta en topplacering i min värld...glömde visst säga att totalkostnaden för inspelningen var hela åttiosex (86!) pund, inklusive lokalhyra.

15. JACK DOWNING & THE OTHER SIDE: Belshazzar SWE-73
Sista singeln från en av countryrockens pionjärer. Amerikanen Jack Downing flyttade till Sverige 1963 och hade i bagaget idéer om att förena folkmusik av Bob Dylan och Tom Paxton med countryns Merle Haggard och blanda med rockmusik. Gram Parsons kallade det Cosmic American Music. Tio år senare spelade Downing in "Belshazzar" och avslutade strax därefter sin karriär som musiker. En värdig sorti, men hade han hållit ut fyra till fem år längre hade det levande musikklimatet som den engelska punk- och pubrocken skapade hunnit ikapp honom. Jack Downing skulle kunna ha blivit hur stor som helst.

16. JOE TEX: If Sugar Was As Sweet As You US-66
Joe Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på idéer att skriva låtar som; ”Be Kind To Old People” och ”Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)”. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i ”Buying A Book”, ”Keep The One You´ve Got” eller ”Hold What You´ve Got”. Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

17. MIKE NESS: A Thief In The Night US-99
Skränig punkcountry av sångaren från Social Distortion. Storartat - övriga kommentarer är överflödiga.

18 THE MAHARAJAS: Are You Ready To Shop SWE-14
Den 29 oktober släpptes albumet ”Yesterday Always Knew” och efter deras ”Sucked Into The 70´s” (Crusher, 2010), som fortfarande snurrar här hemma, var förväntningarna, vilka även infriades, skyhöga.

19. LED ZEPPELIN: D'yer mak'er UK-71
Är inte något jättefan av Led Zeppelin. Har alltid tyckt att de enskilda delarna var större än helheten och att synkopernas mästare John Bonham var en förbaskat rolig trummis och den stora stjärnan i gruppen.


Sortera under ”Lättlyssnat”. Varför krångla till saker och ting.

Fotnot. Hade någon av följande funnits på Spotify hade de varit lika självklara val:
BILLY LEE RILEY: Kay US-69
JIM FORD: Love on my brain US-69
JOHNNY'S BOOGIE BAND: Out of Time SWE-96
PAUL COLLINS: "Working On A Good Thing" US-85
RED RIVERS: You've got no heart AUS-01

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade