BÄST 2014
Som vanligt är den enbemannade redaktionen ute på kalendermässig gungfly. Bäst 2014 betyder helt enkelt det bästa som nått mina öron under året, oavsett när det gavs ut. En del har redan avhandlats, för så måste det ju vara, medan annat inte omnämnts tidigare, trots att det är lika oumbärligt. Någon egentlig inbördes ordning saknas som vanligt.
HOT KNIVES
Hot Knives
(Get Kinda Lost)
När San Franciscogruppen Hot Knives bildades 1972 var folkrock som säljande genre över sedan ett antal år. Syskonen Mike och Debbie Houpt vårdade ändå minnet av storheter som tidiga Jefferson Airplane, The Beau Brummels, It´s A Beautiful Day och The Knickerbockers.
I intervjuer proklamerade gruppen sin plattform: “What we are trying to do is put out a sound that is something more than just noise and we´re putting more emphasis on vocal and harmony and not so much on volyme. This dosen´t mean we can´t rock out when we want to.”
Get Kinda Lost Records satsar på en deluxe-utgåva i vinyl med de inspelningar Grown Up Wrong Records gav ut som cd 2011 med Hot Knives tidigare outgivna album. Förutom musiken, som man naturligtvis redan har, får man fotografier, flera badges, kopior på konsertaffischer och hela historien berättad. Ett absolut måste för oss som gillar folkrock i allmänhet och Hot Knives i synnerhet.
Brothers In Brocklyn
(Clubhouse)
Dreaming Spires spelade förband till Sadies då jag såg dem i London i oktober i år. Tyvärr kom vi aningen sent och hörde bara en låt med bandet innan Sadies gick på scenen. Men, det var tillräckligt för att förstå att vi missat något stort. Englands svar på Big Star sålde efter spelningen sitt förtjusande album ”Brothers In Brocklyn”, vilket naturligtvis inhandlades direkt.
The Blissed-Out Birth of Country Rock
Volume 1 1966-1968
Volume 2 1969
(Bear Family)
Titeln är hämtad från Gram Parsons sång ” Return Of The Grievous Angel” som återfinns på Parsons andra soloalbum, utgivet 1974 efter hans död. Parsons passion för countrymusiken beskrivs på ett rörande sätt i Pamela Des Barres lysande självbiografiska bok ”Jag är med bandet - En groupies bekännelse”: ”Just när han böjde sig över sin skivhög och satte på en gammal George Jones-platta föll en tår från hans öga och han sa: ´Det här är George Jones, kungen av brustna hjärtan´”. Trots sin unga ålder, han var bara tjugosju då han lade näsan i vädret, sjösatte han sin storslagna musikaliska dröm om att - under benämningen Cosmic American Music - förena countrymusiken med rock, soul, rhythm & blues och gospel. Kanske var han mest enträgen, men ensam om sin vision var han naturligtvis inte, vilket de två volymerna av ”Truckers, Kickers, Cowboy Angels” är ett tydligt bevis på. Här möter vi Everly Brothers, Dylan, Byrds, Rick Nelson, Band, Doug Sahm, Poco, Glen Campbell och många, många fler med suveräna countryrock-inspelningar gjorda mellan 1966 - 69.
Nobody's Baby
(Norton)
Trumslagaren, författaren och skivbolagsbossen Miriam Linna har gett ut ett soloalbum, bestående av personliga favoriter valda med största omsorg och framförda som om de vore inspelade av Andrew Loog Oldham för Immediate Records räkning 1967. Eller, till och med, som om det vore ett sent outgivet album med Shangri-Las, producerat av George "Shadow" Morton.
Yesterday Always Knew
(Low Impact)
I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.
Om Maharajas fortsätter skriva låtar som de på förstasidan på ”Yesterday Always Knew” kan de nå hur långt som helst.
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)
Mickey Jupps texter har alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box
Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.
Lost In The Dream
(Secretly Canadian)
Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.
Singles As & Bs, 1965 - 1970
(Big Beat)
Ultragaragerock med en av sextiotalets mest kompromisslösa grupper. Seeds samlade singelutgåvor visar att de gjorde allt rätt. Från den pulserande inledningen med ”Can´t Seem To Make You Mine” och ”Pushin´Too Hard” via folkrock i ”The Wind Blows Your Hair” och countryrock i ”Falling Off The Edge Of My Mind” till psykedeliska ”900 Million People Daily (All Making Love)” och ”March Of The Flower Children”. Så här bra blir det bara om man vet vad man vill. Och det visste Sky Saxon!
The Knox Phillips Sessions - The Unreleased Recordings
(Ace)
Inspelningar, aldrig menade att ges ut, gjorda med Jerry Lee live i Phillips Recording-studion under det sena sjuttiotalet. I kontrollrummet satt Sam Phillips son Knox, vilken Jerry Lee kunde ringa mitt i natten med uppmaningen: ”Meet me at the studio, I wanna cut”.
Hur de nattliga besöken brukade förlöpa säger förmodligen en hel del om Jerry Lees personlighet: ”We´d take a break and go to an all-night strip club. All the strippers would gather round him and the place would come to life. Then we´d drive back to the studio and he´d listen to Jimmy Swaggert 8-tracks in the car. It was a strange intersection - but that´s what Jerry Lee is.” - dödsförakt och gudsfruktan, himmel och helvete.
Avslappnad och utan tidspress visar Lewis upp sin enorma mångsidighet i stilar som country, gospel, rock´n´roll och schlagerpop - Cosmic American Music om något. Jerry Lee Lewis har personifierat begreppet!
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)
Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.
Stay Gold
(Sony)
Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster kompletterar och vävs in i varandra på ett sätt som bara är möjlig genom ständig närvaro och år av övning. Likt kollegorna Everly Brothers känner de varandras röster på det sätt som antagligen bara syskon kan och resultatet är lika fantastiskt. Och vilka vackra sånger de skriver, det är bara att lyfta på hatten!
Bad Lady Goes To Jail
(Goner)
Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp.
Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som "Lazy Baby", "Go Baby Go", "Can't Stop Dreaming" och "Bad Lady Goes To Jail", förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.
(Pet Records)
Det är den amerikanska folkrocken i allmänhet och Bob Dylan i synnerhet som påverkat de samtida artisterna och grupperna på "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...". I vissa fall - Johnny Cymbals "Breaking Your Balloon" - så starkt att Dylans nasala fraseringar imiterades intill perfektion. Andra brydde sig aldrig om att röstmässigt låta som förebilden, men gemensamt för samtliga är den tidstypiska ljudbilden. Några med långa textmassor och Dylanmunspel, andra med Al Kooper-inspirerat orgelspel, men gemensamt för samtliga är de välljudande, klingande gitarrerna.
Metamodern Sounds In Country Music
(High Top Mountain)
Årets countryskiva med en röst som påminner om både Waylon Jennings och Joe Ely under hans ”She Never Spoke Spanish To Me”-period. Även Simpsons ”High Top Mountain”(2013) är ett synnerligen gott köp.
Theosophy
(Sherry Red)
På sitt fjärde album rör sig Molinari fritt mellan amerikansk Standell-ljudande garagerock (Evangeline), harmony pop (What I Am I Am & Dear Marie (You Made A Fool Of Me)) och folkrock (Wind Of Change). Rösten, den fantastiska rösten, kan ta sig an vilken genre som helst utan att för ett ögonblick förlora inlevelse eller trovärdighet.
Look To The Wind / Girl Called Mine
(Sherry Red)
Singel utgiven speciellt för Record Store Day 2014, vilken också markerar debuten för Molinari på bolaget Sherry Red. Rösten är magnifik, sångerna är superba och jag kan helt enkelt inte få nog av karln. Molinari är så begåvad att han utan att blinka skickar iväg två suveräna kompositioner till en begränsad upplaga av femhundra ex.
Radio Sounds of Cyril Davis and His Rhythm & Blues All Stars
(R&B International) 7”-ep
Cyril Davis bildade, tillsammans med Alexis Korner, Blues Incorporated, men lämnade gruppen i november 1962 för att bilda Cyril Davies´ All Stars. I gruppen ingick trummisen Carlo Little, pianisten Nicky Hopkins och sångaren Long John Baldry. Själv ylade Davies munspel som ingen annan tidigare gjort i Storbritannien.
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)
Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.
(Pet Records)
Tretton ultraovanliga psykedeliska spår, inspelade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet, med artister bara de absolut mest initierade samlarna hört talas om. Det är en kulturgärning av rang Pet Records förmedlar till oss mindre kunniga.
Chariot Rising
(Wha Wha)
I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet "Transition" med planerad utgivning tidigt 1968. Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa "Transition", vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968. Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte "Transition", eller "Chariot Rising" som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som "Madman Running Through The Field", "Fourpenny Bus Ride" och "World War Three", och mer kontemplativa alster som "Soma" och "This Island".
Firebeats, Inc.
(RPM International)
Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.
Feel The Noise
(Alive Naturalsound Records)
Paul Collins "Feel The Noise" fullständigt exploderar av magisk popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.
Let Them Show You: The Anthology 1964-1967
(RPM International)
Samlingen "Let Them Show You: The Anthology 1964-1967" är en genomarbetad och rakt igenom smakfullt sammansatt samling som med fingertoppskänsla gör ett av Sveriges genom tiderna bästa band rättvisa.
Behind Bars
(Grabo)
En för mig helt ny bekantskap som jag hittade då jag sökte efter originalen till låtarna på Miriam Linnas album ”Nobody's Baby”, där hon gör Klieks ”I Never Told You” som återfinns på ”Behind Bars” från 1990. Holländska The Kliek förenar det bästa hos svenska Mascots och engelska Kinks. Att de även tar sig an Gants popmästerverk ”I Wonder” sänker ju inte direkt betyget.
Hanna/I know I´ll Cry
(Jorel) 7”
Fuzzdränkt fantastisk Dylan-pop på a-sidan och tämligen småknasig country på baksidan. Framsidans ”Hanna” återfinns på ett antal garagesamlings - bl a Pebbles Vol. 16 - men någon har hittat ett stort antal av originalsingeln från 1968 och själv köpte jag mitt ex. hos Mike Stax på Ugly Things för endast fem dollar.
Let Loose!
(Alive Naturalsound Records)
Los Angelesgruppen Bloodhounds har beskrivits som en nutida version av tidiga Rolling Stones och jämförts med Yardbirds. Varken eller, enligt min uppfattning, trots att Bloodhounds säkert uppskattar båda dessa grupper. Det är istället till den suveräna San Diego-gruppen Crawdaddys associationerna leder när jag lyssnar på "Let Loose!".
Live at Rockpalast, Loreley 1983
(Repertoire cd+dvd)
Det är alltid lika befriande att slänga på en Edmundsplatta och ”Live at Rockpalast” utgör inget undantag. Med Billy Bremner och Geraint Watkins i kompet kan det aldrig bli tråkigt och trummisen Dave Charles och basisten John David är stabila som levande metronomer.
Vol. 1 & 2
(Bear Family)
Två volymer med obskyra - förmodligen fanns de inte ens på riktigt, utan bestod av popmusiker som extrajobbade under pseudonym - tyska grupper som gör coverinspelningar av samtida kända rock´n´roll- och pophits, inspelade 1965 - 67 och utgivna av vad som tycks vara ett lågprisbolag - Tempo Schallplatten. Varför då, var min första tanke. Några genomspelningar senare tyckte jag det var både bra gjort och charmigt.
KONSERTER:
JOHN PAUL KEITH - Stockholm
WAR ON DRUGS - Stockholm
PHOSPHORESCENT - Stockholm
SADIES - London
DAVE & PHIL ALVIN and THE GUILTY ONES - London
(med den gudomliga trumslagarinnan LISA PANKRATZ!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar