Toads of The Short Forest

TOADS OF THE SHORT FOREST
The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice
(Beluga, singel 2016)

Man tror knappt det är sant, undrens tid är ännu inte förbi.

En svensk grupp tar sitt namn från en låt som återfinns på The Mothers of Inventions album "Weasels Ripped My Flesh" (1970) och - med en etikett som till utseendet är identisk med den det amerikanska skivbolaget UNI (Universal City Records) använde - levererar därefter på sin debutsingel modern uppdaterad garagepsykedelia som saknar motstycke.

Det är säkert ingen tillfällighet att man valt att kopiera just UNI:s etikett. Både The Lollipop Shoppe och Strawberry Alarm Clock gav ut sina album på UNI. Utgåvorna "Just Colour" (1967) respektive "Incense And Peppermints" (-67) är de mest kända. De amerikanska förebildernas - ja, jag misstänker att det handlar om förebilder och sämre sådana kan man ju tänka sig - sånger "You Must Be A Witch" (-68) och "Incense And Peppermints" (-67) är singelutgåvor som också de kommer från UNI:s katalog och så klassiska att det var självklart att de skulle finnas med i första Nuggetsboxen.

Det vore alltför lätt att falla för frestelsen att jämföra med Nuggetsartisterna, men - med risk för att s.a.s svära i kyrkan - "The Wind Up Bird" slår närapå det mesta som kom från det amerikanska sextiotalsgaraget. I alla fall just nu i överraskningen och extasens överrumplande ögonblick! Det är naturligtvis stora ord att påstå att en svensk grupps inspelning idag skulle kunna utmana ursprungskällan, där de uppenbarligen hämtat inspiration, men varför inte?

Det är på intet sätt ett underskattande av det amerikanska sextiotalsgaraget, utan mer ett sätt att lyfta fram Toads Of The Short Forests spännande och svindlande inspelning. "The Wind Up Bird" uppfyller med råge precis allt det som åtminstone jag älskar med sextiotalets amerikanska garagerock; fräck sång uppbackad med snygga stämmor i refrängen, fuzzgitarr, farfisaorgel och en pulserande rytmsektion.

Toads Of The Short Forest tycks ha både stor förståelse för, och bred kunskap om, en av rockmusikens mest omtumlande genrer - sextiotalets psykedelia - för att kunna utmana dess främsta representanter. Inte i syfte att förminska. Tvärtom, "The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice" är en kärleksförklaring till genren och så nära ett mästerverk man kan komma.

Ge oss ett helt album snarast!

Det Enda Alternativet

DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)

Att Bäddat För Trubbel har tagit en tillfällig time out betyder inte att dess begåvade låtskrivare Andreas "Hjelle" Hjelmér ligger på latsidan. I sin nya grupp, Det Enda Alternativet, fortsätter han att ta pulsen på samhällsklimatet.

Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen?

Då jag jobbade inom verkstadsindustrin i mitten på sjuttiotalet och LO-ekonomen Rudolf Meidner lade sitt förslag om att delar av företagens s.k. övervinster skulle placeras i löntagarfonder, drog fackföreningarna igång en omfattande studieverksamhet. Ambitionen var att Sveriges knegare skulle få chansen att bilda sig en uppfattning om Meidners förslag. Vore det möjligt idag? Knappast, idag vill vi alla tro vi är minst medelklass.

Att det för många av oss är långt mycket närmare till botten än till toppen är en insikt som är svår att ta till sig. Vad ett förlorat arbete eller en indragen sjukpenning skulle innebära vågar man inte ens tänka på. Vem fan vill framstå som en förlorare.

Läser just nu Sven-Eric Liedmans omfattande biografi över Karl Marx och slås av Marx påstående att "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".

Svensk rockmusik har aldrig varit mer angelägen än så här!