Daniel Romano

DANIEL ROMANO
Mosey
(New West)

Det engelska verbet - enligt lexikon ett intransitivt sådant, för att vara exakt - "Mosey" betyder pysa, ge sig iväg, sticka och det är vad Daniel Romano alltid har gjort. Han är ständigt i rörelse och omöjlig att placera i ett fack. Karln stannar aldrig kvar på den musikaliska plats där man inbillar sig att man har honom.

Den som tror sig hitta country, eller ens minsta countryrockinfluens, på "Mosey" lär bli besviken. Det finns inte tillstymmelse till antydan om att Romano tidigare gjort strålande country, såsom "Two Pillow Sleeper", "Strange Faces", "Two Word Joe" och "Hard On You".

Utan att lägga för mycket vikt vid utseendet, så signalerar - bortsett från Adidasjackan - konvolutbildens frisyr och den prickiga skjortan hur den föränderliga Bob Dylan såg ut i mitten på sextiotalet. Alltså då Dylan var som mest spännande och ingen kunde förutspå vilket hans nästa drag skulle bli. Daniel Romano är, om inte lika revolutionerande som Dylan var i en tid då så mycket var nytt, i alla fall som artist lika spännande.

Det är inte utan förvåning mina intryck av flera av låtarna på "Mosey" får mig att tänka på den produktiva sångaren, låtskrivaren och producenten Lee Hazlewood. Först och främst naturligtvis "Toulouse", som - med skådespelarskan Rachel McAdams medverkan - är som hämtad från något Hazlewood skulle kunna ha spelat in tillsammans med Nancy Sinatra. Men även sånger som "Mr. E. Me" och "Sorrow (For Leonard and William") bär drag av Hazlewoods både pratiga sångstil och melodiöst dramatiska arrangemang.

Att Daniel Romano är en utmärkt sångare visar han i blue eyed soul-pärlan "I'm Alone Now", där han närmar sig Mickey Jupp och Bill Hurleys världsklass bland blåögt själfulla sångare.

För älskare av Everly Brothers är det extra glädjande att Romano väljer att spela in "The Collector", som han hämtat från brödernas utmärkta album "Two Yanks in England" och där de kompas av den engelska gruppen The Hollies. Låten skrevs av Cricketsmedlemmen Sonny Curtis, mannen bakom klassiska "I Fought The Law", som även han gjort en inspelning av "The Collector".

Jag håller det inte för otroligt att Romano sökt en uppdaterad ljudbild av just den som Don och Phil Everly 1966 skapade tillsammans med Hollies. Var än inspirationen kommer från, har Daniel Romano med "Mosey" gjort sitt bästa album och det vill inte säga lite då han aldrig någonsin släppt ifrån sig material som varit undermåligt.

Stiffy Jones

STIFFY JONES
Disconnect Me
(Odd Note Records, ep 2015)

Borträknat den privata sfären finns inget som får mig på så gott humör som en bra konsert.

Kom cyklande Götgatan i Stockholm i nordlig riktning lördag eftermiddag 0611, då jag nås av ett intensivt gitarrlarm mot bakgrund av en påtryckande rytmsektion bestående av bas och trummor. Ju närmare jag kom desto intressantare lät det.

Helvete va' bra det låter sa jag till min hustru som dessvärre hade bråttom. Själv hade jag inte för avsikt att röra mig ur fläcken. Det här tänkte jag inte missa.

Det som fick mig att abrupt ändra mina planer för den närmaste timmen visade sig vara en grupp kallad Stiffy Jones - hemmahörande i Västerort, Stockholm - som hade helt klart för sig vad Götgatans besökare behövde en solig lördagseftermiddag.

Efter en uppvisning sprängfylld med adrenalin plockade gruppen fram en relativt nyinspelad ep till försäljning - innehållande fyra låtar: "Disconnect Me", "Echoes", "Drag Me Down" och "Circus" - som jag naturligtvis var tvungen att köpa.

När vinyl-ep:n så ligger på skivtallriken sätts hjärnan i arbete. Associationerna går till över trettiofem år gamla kanonader från den då livaktiga brittiska punk- och new wave-scenen, såsom The Adverts "One Chord Wonders", Boomtown Rats "Looking After No. 1", Tubeway Army "That's Too Bad" och Zones "Mourning Star".

Med en klassisk rocksättning på två gitarrer, bas, trummor, energi i massor och ett förtjusande brittiskt anslag, anno sent sjuttiotal, levererar Stiffy Jones på samma gång en både attackerande och distinkt ljudbild.

Förutom den nu aktuella ep:n spelade Stiffy Jones 2010 in en fullängdare i cd-format som dessvärre verkar vara slutsåld. Den intresserade hittar den dock på Spotify och det är väl använd tid. I alla fall för de som, liksom jag, gillar scenen ur Woody Allens "Hanna och hennes systrar", då Allen och Dianne Wiest kliver in på en av New Yorks rockklubbar och på scenen står 39 Steps och framför sin fantastiska "Slip Into The Crowd". Det skulle lika gärna kunna ha varit Stiffy Jones som stod där och framförde "How Much Do You Need", "Stuck in the Bottle" eller "You Get Yours".

Jodå, precis så bra låter gruppen! Döm själva:

Fotnot. Då Allen och Wiest befinner sig på rockklubben - där den neurotiske Allen hatar musiken och inte alls känner sig bekväm - fäller han den klassiska kommentaren

- I'm frightened. They're gonna take hostages!

Ni som ämnar se Stiffy Jones kan känna er lugna. De tog ingen gisslan på Götgatan

Pat Todd & The Rankoutsiders

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)

Redan på det inledande spåret - This Counterfeit World, med öppningsraden "This counterfeit world leaves you cold..." - inser man att Pat Todd aldrig kommer att bli en del av de turnérande cirkussällskap som går under namn som Springsteen, McCartney och Rolling Stones.

Todds förhållande till sin musik är så långt från jättearenor man kan komma. Medan cirkusartisterna låter sig betittas av femtiotusen (50000!) åskådare via en megaskärm, innan solen ens gått ner, står Pat Todd & The Rankoutsiders öga mot öga med sin publik på en barscen under dygnets mörkaste timmar.

I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.

Likt de musikaliska vapendragarna Jesse Hector, Stevie Klasson och Lee Brilleaux, verksamma inom samma attackerande genre, ligger Todds styrka i förmågan att alltid förena energi och melodi, vilket gör att musiken aldrig blir tråkig eller medelmåttig. Tvärtom garanterar energin en ungdomlig fräschör, samtidigt som förmågan att skriva melodier lutar sig mot ett historiskt arv hämtat från femtiotalets Memphis, sextiotalets London och sjuttiotalets New York.

Pat Todd & The Rankoutsiders har aldrig gjort mig besviken. "Blood and Treasure" är dess fjärde album och inget tyder på att gruppen någonsin kommer att tappat fokus eller, ännu värre, chansera.

Kan ingen ta över Todd till Europa igen? Jag bara måste få höra karln göra "Stand Up & Sass Back" live!