söndag 23 oktober 2016

Gene Vincent



GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
Bluejean Bop!
(Bear Family)


Sommaren 1956 rusade Gene Vincent & The Blue Caps debutsingel "Be Bop A Lula" in på den amerikanska Billboardlistan. Där stannade den i fem månader med bästa placering som nummer sju. Singeln spelades in i Owen Bradleys studio i Nashville i samarbete med Capitol Records producent Ken Nelson och teknikern Mort Thomasson. Båda var helt oerfarna då det gällde att spela in rock'n'roll, så Nelson hade förberett sig med att hyra in några av Nashvilles bästa studiomusiker. Helt i onödan skulle det visa sig.

Mötet med Gene och hans kompgrupp - Cliff Gallup: sologitarr, Willie Williams: kompgitarr, Jack Neal: bas och Dickie Harrell: trummor - blev för teknikern Thomasson det första mötet med en helt ny kulturyttring:

"I got two impressions, one when I got in, and one when I heard them play. We walked in and they were sitting around in black coats and hats and they looked like a motorcycle gang. I said to Ken Nelson, 'Are you sure we're in the right place?' Then they started playing and all hell broke loose! It was hectic! They didn't know nothing except to play loud and fast!"

Även Owen Bradleys bror Charlie Bradley befann sig i studion den där dagen i början på maj 1956 då "Be Bop A Lula" spelades in. Han var anlitad för att hjälpa till med det inspelningstekniska och precis som de andra blev han fullständigt "tagen på sängen" inför mötet med den unga gruppen från Norfolk, Virginia:

"I didn't know what we were going to get into. We'd been doing a lot of country stuff. I personally didn't think that rock'n'roll would go. So it was different for me to try to adapt to that music at the time...It was a different music, so we had to treat it differently...He (Gene) was an easy guy to work with and he knew what he wanted. And Cliff, he was just fabulous!"

De inhyrda musikerna fick packa ihop och gå hem. Förutom "Be Bop A Lula" spelades ytterligare tre låtar in samma dag (den 4:e maj för att vara exakt): "Race With The Devil", "Woman Love" och "I Sure Miss You".

Den överraskande snabba framgången med "Be Bop A Lula" gjorde Capitol Records ivriga att omgående få fram ett helt album med sitt nya stjärnskott. Redan den 24:e juni var Gene och medlemmarna i Blue Caps tillbaka i Nashville och Owen Bradleys studio. Tillsammans med producenten Ken Nelson spelades sjutton låtar in under fyra dagar, varav tolv kom att hamna på debutalbumet "Bluejean Bop".

Materialet består till hälften av snabba och gapigt röjiga rock'n'roll- och rockabillylåtar såsom "Who Slapped John?", "I Flipped", "Jump Back Honey, Jump Back", "Jump, Giggles and Shout", "Bop Street" samt titellåten "Bluejean Bop". Och till hälften av kabaré-, musikal- och schlagernummer som "Ain't She Sweet", "Jezebel", "That Old Gang Of Mine", "Up A Lazy River" och "Peg O' My Heart" samt Roy Acuffs countrylåt "Waltz Of The Wind" från 1947. Några av dem "råkade" vara Ken Nelsons favoritsånger.

Baktanken med material av så olika karaktär var säkert att blidka både unga och äldre köpare. Kanske ville man att den förälder som skulle betala för sonens eller dotterns "Bluejean Bop"-album också skulle ha ett utbyte av det. Även Specialty Records tänkte i samma banor och lät Little Richard spela in schlagersånger som "Baby Face" och "By The Light Of The Silvery Moon".

Det är Genes röstmässiga förmåga som räddar de mer tveksamma låtvalen. Hans känsla, tajming och tonsäkerhet gjorde att han kunde ta sig an vilket material som helst. Gene Vincent var helt enkelt genommusikalisk och beträffande det rockigare materialet utmärker han och Blue Caps sig genom att skapa ett helt eget sound. Det är tungvrickande texter och musikaliskt lössläppt, röjigt, gapigt och väl sammanhållet på samma gång. Vid sidan om Gene själv brukar den flyhänte gitarristen Cliff Gallup - även kallad Galloping Cliff Gallup - vara den som alltid lyfts fram i samband med Genes tidigaste inspelningar, men det hade inte låtit som det låter utan den virvelkåte Dickie Harrell bakom trummorna. Grabben var bara femton år men redan en stilbildare av stora mått. Hans trakterande av virveltrumman, med mängder av snygga kantslag, är helt enkelt lysande.

För samlare av Gene Vincents originalskivor är den australiensiska tiotumsutgåvan av "Bluejean Bop" ett av de mest svåra objekten att hitta. Till skillnad mot den amerikanska tolvtumsutgåvans tolv låtar innehåller den istället bara åtta och omslagets ursprungliga blå färg har ersatts av en lila ton.

För att fylla tomrummet för oss som aldrig kommer att äga den australiensiska dyrgripen har tyska Bear Family Records återutgivit densamma. Storlek och omslag är en exakt kopia, men man har kompletterat de åtta låtarna med två bonusspår - "Gonna Back Up Baby" och "Well I Knocked Bim Bam" - som är inspelade vid samma tillfälle, alltså 24:e - 27:e juni 1956. De Vincentsamlare som inte är beredda att låta ruinera sig på grund av ett enstaka skivköp, erbjuds nu istället ett välgjort men betydligt billigare alternativ.


Fotnot 1
Citaten ovan är hämtade Britt Hagartys biografi "The Day The World Turned Blue" (Talonbooks, 1983)

Fotnot 2
En annan intressant utgåva är El Toro Records nyligen utgivna singel med Gene Vincent kallad "Boppin' & Shakin' In Italy". Vincent gör två låtar - "Bluejean Bop" och Hank Ballard & The Midnighters "Sexy Ways" - tagna från ett framträdande i italiensk tv 28.05.1960. I kompet bakom Vincent hittar man basisten Vince Cooze, trummisen Red Reece och gitarristen Joe Moretti. Den sistnämnde är ingen mindre än mannen bakom det geniala gitarrintrot till Johnny Kidd & The Pirates "Shakin' All Over"! Inför sådana storheter lyfter man på hatten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade