DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.