THE SHAMROCKS
VI LEVER FÖR MERSEYBEAT!
Många av det svenska sextiotalets beatband drömde säkert om en internationell karriär. Några spelade i Danmark, ett och annat också i Tyskland, men någon större framgång utomlands hade de sällan. Det enda egentliga undantaget var The Shamrocks från Huddinge, som - på grund av framgångar med låtar som "Cadillac", "La La La", "Balla Balla", "Don't Say", "Smokerings" och "Rich Life" - i princip förlade hela sin verksamhet till kontinenten. Raised On Records fick nöjet att träffa gruppens trummis, Björn Wrangert, som hade vänligheten att komplettera bilden av gruppen.
NORDENS BEATLES
På sin debutsingel - "We Gonna Make It" från våren 1964 - sjunger Shamrocks med självförtroende att de kommer att slå igenom. Så blev det också, dock inte här i Sverige. Istället var det flera av länderna på kontinenten som visade intresse för deras musik.
Shamrocks bildades på hösten 1962 med engelska Cliff Richard & The Shadows som den stora förebilden. Från allra första början ingick trummisen Björn Wrangert och gitarristen Jan Granaht, medan det i övrigt förekom ett antal medlemsbyten innan gitarristen Nils "Jimmy" Lindskog och basisten Dieter Feichtinger 1964 värvades till gruppen.
På kort tid vann Shamrocks först en Battle of The Bands-tävling där man korades till Stockholms Beatles och strax därefter röstades de, i en finsk poptidning, fram till Nordens Beatles. I den senare deltog från Danmark The Hitmakers, från Norge The Pussycats och från Finland Ero, Jussi & The Boys. Priset för Stockholmstävlingen var ett skivkontrakt hos svenska Karusell Records som skulle stå för utgivningen av en singel.
Med titlarna Stockholms respektive Nordens Beatles i ryggen var det inte konstigt att gruppen på sin första singel var så övertygad om ett snabbt genombrott. Innan inspelningarna av "We Gonna Make It" och dess b-sida "A Lonely Man" hade Shamrocks lämnat de initiala Shadowsinfluenserna bakom sig och istället konverterat till en tidstypisk beatgrupp, vars medlemmar var påverkade av strömningarna från England i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Och uppenbarligen en påverkan tillräckligt stark för att göra dem hängivna, hur förklarar man annars textraden "
We have no money, nothing to eat, we only live for the Merseybeat. We're gonna make it"
På Karusell träffade gruppen producenten Silas Bäckström som senare skulle göra sig känd som producent av Boz (Scaggs) mycket ovanliga debutalbum, inspelad i Stockholm på hösten 1965.
Vilken roll spelade Silas Bäckström för er initialt?
-Vår allra första singel producerades av Silas och han var även med och hjälpte till på åtminstone ytterligare två.
De två nyförvärvade medlemmarna inte bara ökade stabiliteten i Shamrocks, de visade sig också vara kompetenta låtskrivare. Förutom debutsingeln var Dieter Feichtinger även kompositör till uppföljaren "A Mountain of Silver", som är i klass med det bästa som The Searchers spelade in. Som b-sida valde man att göra en version av Bill Haleys "Skinny Minny", men med ett annorlunda gitarrintro än det som vanligtvis användes då någon framförde låten. Ett karaktäristiskt drag i Shamrocks framtida inspelningar kom att bli just fräcka och innovativa gitarrintron, -riff och -solon som aldrig tilläts ta över eller dränka helheten.
Hur delade gitarristerna - Jan Granaht, Jimmy Lindskog och senare Kent Risberg - upp arbetet mellan sig?
-Fördelningen mellan gitarristerna var att Janne kom att bli en utpräglad kompgitarrist medan Jimmy och sedermera Kent var gruppens sologitarrister.
Efter att på hösten 1964 ha spelad förband åt Swinging Blue Jeans på Stockholms Konserthus lämnade Shamrocks Sverige för en längre turné i grannlandet Finland. Tillsammans med engelska The Renegades besöktes större delen av Finland och de båda grupperna kom att bli så goda vänner att de sinsemellan började byta egenkomponerat material med varandra.
Renegades är ett av mina favoritband, vad ansåg ni om gruppen?
-Vi kom otroligt bra överens med The Renegades, de var mer ödmjuka än många av de halvstora engelska banden som vi senare kom i kontakt med. Renegades höll bra musikalisk klass och hade en mycket underhållande show.
Av Shamrocks fick Renegades “If I Had Someone To Dream Of”, “And I Need You” och “I Was There”. Alla tre skrivna av Shamrocks gitarrist och sångare Jimmy Lindskog. Av de sånger Lindskog skrev, och som spelades in av Shamrocks eller Renegades, så intar “I Was There” en absolut särställning. Ja, inte bara i Renegades - Shamrocks spelade aldrig in den - repertoar (den återfinns på Renegades självbetitlade debutalbum), utan "I Was There” är en av de bästa beatballader som överhuvudtaget spelats in. Att det amerikanska kvalitétsbolaget Norton Records så sent som 2011 lät återutge den som singel får väl ses som ett uttryck för dess storhet.
Varför spelade inte Shamrocks in "I Was There"? Gjorde ni den på era konserter?
-
Varför spelade vi inte in ”I Was There” själva….. bra fråga, vi lät istället Renegades göra den och vi hade väl mycket annat material för tillfället. Vi spelade den till en början, men sen fick som sagt Renegades ta över den. Deras och vårt arrangemang av "I Was There" var i stort sett detsamma.
Renegades återbetalade med låtarna "Cadillac" och "Things Will Turn Out Right Tomorrow". Shamrocks var den första svenska grupp som spelade in "Cadillac", men vid utgivningstillfället pågick en konflikt mellan de svenska skivbolagen och Sveriges Radio. Inga svenska inspelningar fick därför spelas på radion. När väl konflikten var löst hade även The Hep Stars spelat in "Cadillac" och det blev deras version som testades till det då så viktiga radioprogrammet Tio i Topp. Här i Sverige kommer "Cadillac" att för alltid förknippas med Hep Stars, men Shamrocks suggestivt bluesiga version står sig bra i jämförelse.
Presenterade Renegades "Cadillac" som en låt de skrivit själva? Kände ni till Vince Taylor?
-Renegades hade ju arrangerat om "Cadillac" några nyanser, och uppgav sig själva som upphovsmän. Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att låten istället var skriven av Vince Taylor. När vi senare hade en monsterhit med "Cadillac" i Frankrike gav det även fart åt Vince Taylors karriär. Han har på sina egna skivor skrivit väldigt fint om oss och vår version av "Cadillac", så han var troligen lika glad som vi var.
Vänder man på Shamrocks version av "Cadillac" hittar man "Easy Rider", en rhythm & blues-pärla man hämtade från Downliners Sects debutalbum "The Sect". Downliners i sin tur hämtade den från Alexis Korners Skiffle Group, som i sin tur hämtade den från Leadbelly, som i sin tur plockade upp den någonstans på den amerikanska landsbygden. Downliners Sects producent Mike Collier arrangerade om "Easy Rider" och Shamrocks drog upp tempot i förhållande till Sects version, men i övrigt återfinns samma positivt lössläppta energi som hos de engelska förebilderna.
Ni spelade i Finland med Downliners Sect. Spelade de "Easy Rider" på scenen eller hörde ni den via deras debutalbum? Vem av er spelade munspel?
-Vi spelade som sagt med Downliners Sect i Finland, men då hade vi redan spelat in ”Easy Rider” som vi hämtade från deras intressanta första album. Vi träffades även privat och lärde känna dem mycket bra. De var jätteschyssta men vi tyckte nog att de till en början ansåg sig lite för mer än oss, vilket vi med hjälp av den finska publiken ganska snabbt tog ur dem. Downliners Sect gick inte alls hem i Finland som de hade räknat med, så medlemmarna var lagom slokörade efter den kvällen, men vi har fortfarande kontakt ”so no hard feelings”. Vi hade väl även lite försprång i och med våra spelningar tillsammans med Renegades. På vår version av ”Easy Rider” är det Dieter som både spelar munspel och sjunger.
Ni lär även ha träffat Gene Vincent i Finland.
-Det stämmer att vi vid ett tillfälle också spelade med Gene Vincent i Helsingfors.
Till Shamrocks fördel var att Karusell köptes upp av tyska Polydor Records, ett starkt bolag med finansiella muskler att backa upp gruppens version av "Cadillac" i Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike, vilket kom att bidra till Shamrocks genombrott på kontinenten.
Trots de stora skivframgångarna utomlands hamnade man aldrig riktigt i popmusikens centrum i Sverige. Nästa singelutgåva, "La La La", var så tung att gruppen måste ha känt att de nästan behövde slå sig in på den svenska topplistan. "La La La" spelades ursprungligen in av den tolvårige Little Stevie Wonder 1962, men det var den amerikanska chicanogruppen The Blendells som 1964 förvandlade den till ett beat- och rhythm & blues-nummer. Ofattbart nog vände Sverige ryggen åt Shamrocks även denna gång. Tyskland däremot tog ännu en gång gruppen till sitt hjärta och kanske något oväntat även Japan, där "La La La" rusade upp till en fjärdeplats på deras hitlista och stannade i flera veckor. Även England visade intresse för "La La La" och i New Musical Express fick den en topprecension skriven av medlemmarna i Ivy League.
Hur hittade ni "La La La"? Ni gör en tuff version, förväntade ni er ett bättre bemötande i Sverige? Turnérade ni även i Japan?
-"La La La" var något Polydor ville vi skulle spela in. Egentligen var det en alldeles för enkel låt för att falla oss i smaken, men den var ju tidigare inspelad av bl a Stevie Wonder, så…..Efter inspelningen var det fler länder, bl.a. England, som gav oss kanonrecensioner. Att turnéra i Japan var på den tiden inte så enkelt att ordna. Man ville helst samordna med andra evenemang, vilket inte passade oss just då så vi tackade nej. Amerikanerna ville ha oss till Vietnam också, men vi avstod då landet befann sig mitt i ett brinnande krig. Tony Sheridan lär ha sagt att om man spelade för amerikanska soldater i Vietnam var det som ett lotteri…..man åkte dit med ett 5-mannaband och kom i bästa fall tillbaks som trio!"
B-sidan till "La La La", den mer melodiösa "And I Need You", kom att bli det sista Jimmy Lindskog skrev och spelade in med Shamrocks. Till synes påverkad av Beatles tredje album "A Hard Days Night" är "And I Need You" ytterligare en mästerlig beatballad skriven av Lindskog och med ett gitarrsolo som är kort, stämningsfullt och enkelt, helt enligt den devis Sam Phillips tio år innan alltid förklarade för sina artister då de klev in i Sun Records studio - "
keep it simple boys".
Gruppen popularitet ökade och de turnérade oavbrutet i Europa, men för den nygifte Jimmy Lindskog, som också väntade sitt första barn, blev hemlängtan för stark. Sommaren 1965 meddelar han de övriga att han tänkte lämna Shamrocks. Drygt två veckor senare var gruppen bokad för en lång turné i norra Sverige och Finland.
Hur skulle man ersätta gruppens begåvade låtskrivare, gitarrist och sångare. Situationen var panikartad när en bekant till gruppen berättade att han hade en kompis som var duktig gitarrist och dessutom ägde en Gibson, vilket då var mycket ovanligt i Sverige. Värt att kolla upp resonerade de tre kvarvarande medlemmarna och tog kontakt med ägaren - Kent Risberg. Mycket riktigt visade sig Risberg vara en högst kompetent musiker. Därefter repeterade man med honom 24 timmar om dygnet i ett par veckors tid, innan det var dags att åter ge sig ut på vägarna.
Hur var det att förlora Jimmy Lindskog?
-"La La La” var Jimmys sista och kanske bästa bidrag! Det var OTROLIGT TRÅKIGT att mista Jimmy…..trots att han alltid var lite tvärtemot för att vara annorlunda!? Jag vet att Jimmy saknade bandet och att livet vid sidan om inte var något för honom. Om han stannat kvar i Shamrocks hade hans liv säkert tagit helt andra banor. Jimmys avhopp kom som en liten chock och jag är helt säker på att han ångrade sig efteråt, men då var det för sent.
Fungerade samarbetet med Kent Risberg direkt?
-Kent var ju en riktigt duktig gitarrist, men det är alltid svårt att hitta varandra på det sätt som vi hade gjort med Jimmy. Efter Jimmys avhopp repeterade vi mycket och jobbade hårt tillsammans med Kent, vilket gjorde att vi snart kände oss starkare än någonsin.
Direkt efter Finland gav man sig av till Tyskland och avverkade 44 städer i snabb följd. Ovilliga, men övertalade av Polydor, spelade gruppen in "Balla Balla", som är deras enda bottennapp i en i övrigt oklanderlig skivproduktion. Bättre då att vända på 45:an och lyssna på den luftigt producerade och snyggt gjorda Renegadeskompositionen "Things Will Turn Out Right Tomorrow".
Trots att de själva inte alls gillade "Balla Balla" blev den en försäljningsframgång i Tyskland och öppnade ett flertal dörrar, såsom intervjuer på Radio Luxemburg, engagemang på Star Club i Hamburg, tillsammans med Sam the Sham and The Pharaohs som de turnérade med i fjorton dagar, och spelningar på Hit House i München.
Star Club tillhör de riktigt legendariska sextiotalsklubbarna, där man kunde roa sig hela nätterna och unga musiker fick slita fram till tidig morgon.
-Star Club tog regelbundet emot turnérande band som gjorde enstaka framträdanden, parallellt med att det fanns grupper och artister som hade månadsengagemang. Det var de som hade längre engagemang som var tvungna att spela till framåt klockan sex på morgonen. Det ville man ju helst slippa, men vi hade turen att kunna göra framträdande på dom största klubbarna utan att behöva ”förnedra oss”.
Visst var det ett hårt slag att förlora kompositören Jimmy Lindskog, men Shamrocks skulle hämta sig även från det. I början av 1966 gick de in i den tyska Polydorstudion för att spela in "Don't Say" och "Oxford Street" som var ett samarbete mellan gruppens alla medlemmar. Framsidan "Don't Say", med det läckert distade gitarriffet, har en fantastisk hitpotential, medan "Oxford Street, med "rullande Jerry Allisontrummor", är pop i klass med vad Buddy Holly skulle kunna ha gjort om han överlevt in i 60-talet.
Det var med "Don't Say" och "Oxford Street" som medlemmarna Feichtinger, Granaht, Wrangert och nytillskottet Risberg fick alla bitar på plats för Shamrocks. Från att ha varit ett beatband bland många andra utvecklades man i rasande fart till en band med ett eget unikt sound, som var lekfullt, föredömligt enkelt, rent och melodiöst snyggt. Hemligheten bakom Shamrocks fortsatta framgångar bestod i huvudsak av egenkomponerad suverän popmusik, med fina vokala insatser och de två gitarristernas samspel, vilka helt kunde förlita sig på bakgrundskompets svängiga bas och trummor.
Vem producerade "Don't Say" och "Oxford Street" som var er första inspelning utanför Sverige. Det hände nåt med gruppen. Större självförtroende att skrivna egna låtar?
-"Dont Say” och ”Oxford Street” producerades av Udo Bowien för Polydor i Hamburg. Udo, som var mycket sympatisk och skicklig, kom också att bli vår kontakt på Polydor. Jag vet inte vad som hände. Vi fick ny energi och nya idéer, så miljöombytet betydde troligen en del.
1966 spelade Shamrocks så ofta i Tyskland och dess grannländer att man valde att bosätta sig i Bonn. I deras vardag ingick då också veckolånga turnéer i England, där de delade scen med storheter som The Moody Blues, The Mindbenders, The Richard Kent Style, The Hollies, Paul & Berry Ryan, Georgie Fame och Marianne Faithfull. I Frankrike toppade "Cadillac" den nationella hitlistan och efter ett flertal turnéer i landet, med spelningar tillsammans med bl a Screaming Lord Sutch, The Pretty Things och Bill Haley, avslutades 1966 med en medverkan i fransk tv tillsammans med Donovan och The Spencer Davis Group och ett framträdande på den världsberömda teatern Olympia i Paris tillsammans med Jerry Lee Lewis.
Screaming Lord Sutch var en spektakulär artist. Ni hade nöjet att se hans scenshow, det måste ha varit något alldeles extra. Man får intryck av att ni måste ha haft en rejält stor publik i Tyskland och Frankrike och att ni regelbundet uppträdde tillsammans med de allra bästa namnen.
-Screaming Lord Sutch träffade vi när vi spelade tillsammans på Top Ten i Paris. Han var ju inget musikaliskt underverk precis. Allt byggde istället på hans vansinniga scenshow som innehöll skräck och onekligen var i en klass för sig. Pretty Things träffade vi första gången när vi spelade med Bill Haley. De var så jävla packade att de säkert inte minns oss. Vår franska agent var till en början mest skitnervös för att vi inte BARA spelade typ ”Cadillac”, men efter kvällen på Top Ten hade vi tydligen frälst Parispubliken och det kom att betyda väldigt mycket för gruppens fortsatta karriär inte bara i Frankrike utan även i England och Tyskland. Den egna publiken växte hela tiden i och med våra skivframgångar och vi spelade ju var och varannan dag med artister och grupper som Jerry Lee Lewis, Bill Haley, The Who, The Pretty Things, Spencer Davis Group, Manfred Mann, The Troggs, Small Faces, Kinks, Animals etc.
Ni kom även i kontakt med det ultimata kultbandet The Monks. Deras suggestiva staccatopunk lär ha påverkat publiken olika, en del älskade gruppen medan andra ska ha blivit nästan rädda och mest känt obehag inför gruppens image.
-Det kan du ha rätt i. Trots att de inte gjorde skräckrock i stil med Screaming Lord Sutch var The Monks ganska speciella. De letade ju efter en egen image och var nog kända för att vara udda vilket gjorde dem stora. Monks låg ju liksom vi på Polydor, så vi kände gruppen väl.
Trots ett tufft turnéschema lyckades man ändå pressa in tre dagar i juli för att än en gång gå in i Polydors studio i Hamburg och spela in material till albumet "Smoke Rings". Förutom de redan nämnda "Don't Say" och "Oxford Street" finns ytterligare tio lysande nummer som alla är skrivna gemensamt av medlemmarna. Totalt tolv originalsånger av exceptionellt hög klass. Inte många svenska sextiotalsband kunde fylla ett helt album med suverän popmusik som helt igenom var komponerat av dem själva.
Vem producerade ert första och enda album? Alla fyra var delaktiga i låtskrivandet, hur gick det till?
-Udo Bowien producerade även ”Smoke Rings”. Hur låtarna kom till handlade mer om att arrangera än att komponera, det mesta fanns redan som embryon.
Shamrocks utstrålar på "Smoke Rings" ett befogat självförtroende som måste ha varit baserat på, å ena sidan de ständiga mötena med en internationell publik och å andra sidan den goda stämningen inom gruppen. Hela albumet uttrycker enhet och kollektiv strävan. Känslan av att nu gör vi det här tillsammans och att det egna egot inte får äventyra helheten genomsyrar varenda sång. Trots den lilla sättningen, bestående av bara två gitarren, bas och trummor är "Smoke Rings" ett synnerligen variationsrikt album. 1966 års popmusik i absolut toppklass med genomgående mycket fina vokala insatser från alla fyra medlemmarna. Själv älskar jag den dubblerade sången i refrängerna i låtar som "Smokerings", "Please Don't Cry", "Nobody Cares About Me" och "See Me Coming" och den genomgående vokala dubbleringen i "How The Time Flies" får mig att tänka på The Everly Brothers.
Tolkar jag det rätt att det fanns en stark kollektiv känsla inom gruppen?
-Ja, vi hade en OTROLIGT bra kemi i bandet som visade sig i att alla var beredda att ställa upp för varandra.
På "How The Time Flies" kan man höra vilket sagolikt svängigt litet combo Shamrocks var. Det grundmurade samarbetet mellan Björn Wrangerts trummor och Dieter Feichtingers bas gör det lätt för de båda gitarristerna Jan Granaht och Kent Risberg att låta lika tajta som parhästarna Dave Edmunds och Billy Bremner kom att låta tio år senare. Med "How The Time Flies" spelade Shamrocks pubrock långt innan begreppet ens var påtänkt och på "Misconception" fortsätter de att briljera i samma genre. Båda låtarna skulle med lätthet ha platsat på Rockpiles spellista.
Avspeglade era studioinspelningar också er konsertrepertoar?
-Vi hade ju stämsång som vårt adelsmärke så några ”klassiker” ingick även i vår grundrepertoar, men annars satsade vi mest på egna låtar för att bibehålla vår identitet.
Inspelningarna kom att utgöra Shamrocks enda album och släpptes 1966 i Tyskland som "Smoke Rings" och i Frankrike som "A PARIS Cadillac". Omslagen är olika men innehåll och låtordning är i stort sett samma. Det som skiljer utgåvorna åt är att på den franska utgåvan ersattes "See Me Coming" med en nyinspelning av "Cadillac". Fransmännen gick därmed miste om en av Shamrocks bästa låtar. Den som inte insett Shamrocks storhet bör, på hög volym, lyssna på "See Me Coming", som är en uppvisning i vad man får om man blandar powerpop och pubrock. En tuff kombination innehållande pådrivande bas och trummor, med stundtals öppen hi-hat, en intensiv kompgitarr och övertygande sång. Ett absolut måste för de som gillar den norska gruppen The Wizards powerpopmästerverket "See You Tonight".
"See Me Coming" borde ha blivit gruppens nästa singel. Istället valde skivbolaget eller gruppen att på hösten 1966 släppa skivans två snällaste spår, "Smokerings"/"I'm On The Outside Looking In", som singel. Möjligen sneglades det på hitlistorna. Siktet var nu inställt på att erövra England.
Varför byttes just "See Me Coming" ut från "A PARIS Cadillac"?
-Vem som bestämde att ”See Me Coming” skulle lyftas bort kommer jag inte ihåg.
1967 började bra med tv-framträdanden inspelade i Frankfurt tillsammans med Eric Burdon and The Animals och The Troggs. Gruppen reste till Paris för att spela in den tolv minuter långa promotionfilmen "Shamrocks In Paris" och i Holland hade deras två år gamla "Cadillac" letat sig högt upp på hitlistorna. De få gångerna tiden medgav att turnéra i Sverige spelade Shamrocks på de bästa klubbarna, typ Cue Club i Göteborg och Nalen i Stockholm. Vid en längre Sverigeturné tillsammans med engelska Manfred Mann och The Mindbenders lyssnade Manfred Manns manager Gerry Bron på gruppen och blev så förtjust i vad han hörde att han lovade hitta bra låtmaterial för en lansering i England.
Troggs och Eric Burdon and The Animals, det var inga dåliga namn ni spelade med. Jämfördes ni med så stora artister i Tyskland, Frankrike och Holland? Hur väl kände man till i Sverige att ni var stora på kontinenten. Själv såg jag emellanåt ert namn i poptidningar, typ Bildjournalen och Idolnytt, men hade tyvärr aldrig möjlighet att se er.
-De kända band du räknar upp var som sagt band som vi var och varannan dag träffade och jämfördes med. Trots detta så var intresset gör oss ganska svalt när det gällde svensk press. Vi var med i något enstaka sammanhang här och där, men det var mycket långt ifrån den popularitet vi rönte i övriga Europa.
Gerry Bron höll sitt löfte och i slutet av april 1967 åkte Shamrocks över till London och blev där väl omhändertagna av Manfred Mann själv som blev deras ciceron under Englandsvistelsen. Inför de stundande inspelningarna, som påbörjades 24 april i legendariska Regent Sound Studios på Denmark St, lånade Mann även ut sin relativt nyinköpta Mellotron, som även använts av Beatles då de spelade in "Strawberry Fields Forever".
Vistelsen i London resulterade i två suveräna singelutgåvor av mycket hög kvalitet, innehållande fyra originallåtar skrivna av brittiska kompositörer direkt för Shamrocks. Först ut var "Day Time, Night Time", skriven av Manfred Manns trummis Mike Hugg, och "Don't You Know She's Mine", skriven av medlemmar i Ivy League. Det går inte att ta miste på att det rakt igenom är engelska produktioner. Sångmässigt hade gruppen utvecklats enormt och stämsången på den sistnämnda är grandios och helt i klass med vad upphovsmännen själva brukade prestera.
Vem producerade era inspelningar i London? Specialskrivet material av medlemmar ur Ivy League känns som en verklig ynnest!
-Inspelningarna på Regent Sound i London producerades av Tony Hazzard. Att få tillgång till originalmaterial från bl.a. The Ivy League, Tony Hazzard, Mike Hugg samt Chambers & Pawson var fantastiskt. The Ivy League var ju en av våra förebilder och vi fick säkert 7-8 låtar av dem att välja mellan, men till slut föll valet på ”Day Time, Night Time”/"Don't You Know She's Mine" och ”A Rich Life”/"The Smiling Kind" som singelspår.
Shamrocks sista singel som fyramannagrupp blev en uppvisning i hur genial popmusik kan vara när den är som allra bäst. Från duon Keith Chambers och Peter Pawson fick de "Rich Life", vilken är, liksom "Day Time, Night Time", starkt påverkat av hur Manfred Mann lät då Mike d'Abo var sångare i gruppen. B-sidans "The Smiling Kind" är ett bidrag från Tony Hazzard, som var kompositören bakom Manfred Manns hit "Ha Ha Said The Clown" och som skrivit låtar åt bl a Yardbirds, Hollies, Lulu, Herman's Hermits, Gene Pitney och Tremeloes. "The Smiling Kind" är kanske det allra bästa Shamrocks spelade in. Det är vokalpop influerad av amerikansk folkrock och med en enorm hitpotential, fina sånginsatser, en läcker tolvsträngad gitarr och ett trumspel som suveränt backar upp den snyggt vandrande basen.
Vilka var Keith Chambers och Peter Pawson? Det är okända namn för mig.
-Chambers & Pawson var kompisar till Manfred Mann och Tony Hazzard, de hjälpte oss även med inspelningen av "Day Time, Night Time".
Känner du till de franska coverversionerna - "Une Fleur Dans Le Coeur" - som finns av "Rich Life"? Först av Victoire Scott 1968 och sedan av Therion 2012.
-De franska versionerna av ”A Rich Life” har jag aldrig tidigare hört, vår egen version spelades in 1967.
Hur gick det för er i England?
-Lanseringen i England gick i första hand ut på att få "Day Time, Night Time" spelad så mycket som möjligt på stationer som Radio Caroline och Radio Luxemburg. Vi blev väl mottagna men det fanns såklart en uppsjö av band och låtar, så....Inte långt efter att vi spelat in "Day Time, Night Time" gjorde även Simon Dupree & The Big Sound en version av samma låt som var väldigt likt vår inspelning, men inte heller den nådde toppen. Vi släppte då "Rich Life" och fick mycket spelning även på den, så visst spelade vi en hel del i England. Vi var väl över fyra eller fem gånger i alla fall.
Efter sex år av ständigt turnérande lämnade Jan Granaht Shamrocks 1968, medan de tre kvarvarande fortsatte som trio under en kort period. Innan även Kent Risberg hoppade av hann de dock göra en sista singel. Tyvärr förlitade man sig inte på sin egen goda förmåga att skriva låtar. Istället valde Shamrocks att i Europafilms studio i Stockholm spela in "Travellin' Man" som de hämtade från Stevie Wonder, vilken de också spelade tillsammans med vid gruppens sista framträdande på Olympia i Paris. Till b-sidan plockade man fram den två år gamla "Gypsy Lullaby". Trots det inte helt lyckade valet av sånger till det som skulle bli deras sista singel, förtjänar Shamrocks skivproduktion samma respekt som till exempel Tages inspelningar idag erhåller.
Hur kände du då först Janne Granaht och sedan Kent Risberg lämnade gruppen?
-Visst var det trist när medlemmarna lämnade gruppen, men också förståeligt. Vi hade ju levt ett intensivt liv tillsammans under ganska många år och det satte väl sina spår.
Med tillfälliga gitarrister och massor av jobb inbokade genomförde Björn Wrangert och Dieter Feichtinger ytterligare några långa vändor i Europa innan Shamrocks gick i graven. Där låg de vilande under cirka tjugo år för att på åttiotalet återuppstå med samma medlemmar. Gruppen har alltså redan femtioårskalaset bakom sig, men har ändå inte för avsikt att lägga av. Fortfarande gör de fyra gentlemännen ett antal spelningar i Tyskland och Frankrike varje år. I Sverige är dock intresset för Shamrocks fortfarande lika svalt idag som det var under sextiotalet. Det är dags att ändra på det nu. Shamrocks tillhörde den absoluta eliten inom svensk sextiotalspop. Av egen kraft erövrade de Europa, något säkert många av deras svenska kolleger också önskade göra. Men, bara Shamrocks från Huddinge lyckades!
Upptäck ett av Sveriges bästa beatband, upptäck The Shamrocks!
DISKOGRAFI
SINGLAR
1964
We Gonna Make It / A Lonely Man (Karusell, KFF568)
A Mountain Of Silver / Skinny Minny (Karusell, KFF588)
Cadillac (Verion 1) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
Cadillac (Verion 2) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
1965
La La La / And I Need You (Karusell, KFF626)
1966
Balla Balla / Things Will Turn Out Right Tomorrow (Karusell, KFF650)
Don’t Say / Oxford Street 43 (Karusell, KFF672)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Karusell, KFF691)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Reklam för Kalaspuffarna och Fraskuddar, Karusell, KFF691)
1967
Day Time, Night Time / Don’t You Know She’s Mine (Karusell, KFF711)
The Rich Life / The Smiling Kind (Karusell, KFF723)
1968
Travellin’ Man / Gypsy Lullaby (Karusell, KFF727)
ALBUM
1966
Smoke Rings (Tysk utgåva, Polydor International 623015)
A PARIS Cadillac (Fransk utgåva, Polydor Privilège, LPL1367NY)
Ett stort tack till Björn Wrangert för information och foton!
Jimmy Lindskog
Jan Granaht
Dieter Feichtinger
Björn Wrangert
Kent Risberg
