ÅRSBÄSTA 2017
En lista med musikrelaterat material vars uttryck mestadels är garanterat inaktuellt, för att låna ett uttryck från Svante Grundberg. Inget är nytt under solen och det är ändå alltid undervegetationen och rötterna som är mest intressant. Om det sen är en inspelning från 1949 som Fats Dominos "The Fat Man" eller en popstänkare som "Black Season" med Arvidson & Butterflies från i år spelar ingen roll. Det måste svänga och det måste finnas energi. Det som är bra är bra, så enkelt är det. Häng inte upp er på 2017 och låt inte lura er att det finns någon inbördes ordning. Håll till godo!
(Beat Family, 20cd-box)
Aldrig tidigare har jag varit så övertygad om att detta är det bästa jag hört. Här har det tyska Bear Family verkligen inte sparat på krutet utan fyrar av en nyårsraket av guds nåde. Med nästan 170 artister som framför över femhundra sånger på tjugo cd-skivor och med en sammanlagd tid på över tjugofyra timmar täcker man tiden mellan 1948-1963. Ingen behöver längre fundera över hur countryns store respektive mindre kända artister lät då de stod på scenen. Bakom giganter som Hank Williams, Elvis Presley, Johnny Horton, Kitty Wells, Johnny Cash, George Jones, Wynn Stewart, June Carter, Rose Maddox, Bob Luman, för att bara nämna några, satt ett formidabelt husband bestående av Felton Pruett, Jimmy Day, Floyd Cramer, Sonny Trammell, James Burton, D. J. Fontana, Shot Jackson, Sonny Harville, Dobber Johnson, Buffalo Yount, Don Davis och Tillman Frank.
The Lost Studio sessions 1964-1982
(Sierra, 2016)
Dubbelalbum bestående av outgivna studioinspelningar gjorda både före och efter hans tid i The Byrds. Redan på våren 1964, strax efter att Clark lämnat New Christy Minstrels, fångades han upp av Jim Dickson som spelade in honom sittande ensam med en tolvsträngad akustisk gitarr av märket Martin. Samarbetet mellan Clark och Dickson var inte bara tillfälligt utan tjugo av skivornas tjugofyra sånger är producerade av Dickson. Med två undantag är hela sida ett (inspelad 1964) och sida två (inspelad 1970) känslosamt akustisk med Clark ensam på gitarr. De två undantagen utgörs av inspelningar gjorda efter att Clark fått sparken av Columbia Records i ett försök att skaffa honom nytt skivkontrakt. Ett flertal sånger spelades in i januari 1967, men bara dessa två finns bevarade. Men Jesus vilka fina inspelningar, där "Back Street Mirror" är en lysande Dylanpastisch och countrysouldängan "Don't Let It Fall Through" är av fräckaste sort.
Sida tre innehåller inspelningar som är samtida, och med i stort sett samma musiker, som 1973 års "Roadmaster", medan sida fyra innehåller det som 1982 gick under namnet "Nyteflyte" och fullt ut lever upp till det Gram Parsons kallade Cosmic American Music. Deltagande musiker är, förutom Clark själv, Chris Hillman: bas & sång, Michael Clarke: trummor, Herb Pedersen: akustisk gitarr & sång samt Al Perkins på elgitarr och pedal steel. Mer passionerad sångare än Gene Clark får man leta efter, men tyvärr gjorde Nashville tummen ner.
(Anthology Edition, bok)
De finns skivsamlare och så finns det Paul Major. Major tycks inte tillhöra katagorin samlare som köper typ tio exemplar av samma skiva därför att det finns olika serienummer på omslaget. Hans passion är istället att leta fram inspelningar gjorda av totalt okända förmågor, vilka betalat ur egen ficka och låtit trycka upp på sin höjd ett hundratals exemplar. Privatpressade skivor, sprungna ur ett stort behov att uttrycka sig, blev hans mission. Bäst förklara han det själv i förordet:
My taste for the obscure was born out of grabbing major label failures, since they were plentiful. I started to come across a few private pressings, and the further an LP was the record industry, the more mysterious it seemed. Like a glimpse into a lost world. The more primitive the sleeves and pressings looked, the more exited I was. I soon branched out from my usual garage, psychedelic, hard rock comfort zone and took chances on anything that looked interested. My obsession with the physical object was kicked into a higher key: The treasure seemed to be buried much deeper.
Who were the people behind these bizarre albums?
Paul Mayor tar oss med på odyssé bland virrpannor och udda existenser, där bara ett fåtal, som Peter Grudzien och The Shaggs, nått en liten bit utanför själva avantgardet av den här typen av samlare.
Out Of New Orleans
(Bear Family, 8cd-box 1993)
Man kan naturligtvis fråga sig vad en över tjugofem år gammal cd-box gör bland året bästa skivor. Jo, svaret är så enkelt att jag inhandlade den först i år. Tidigare har jag bara haft 4cd-boxen "ANTOINE "FATS" DOMINO -They Call Me The Fat Man" utgiven av EMI. Men, det här är något helt annat. Samtliga inspelningar gjorda för Imperial Records mellan 1949 - 1962 och inte ett svagt spår. Med ett godmodigt leende rullande han tangenterna och blev New Orleans-rhythm & bluesens störste ambassadör. Han gick bort tidigare i år och det är väl anledning nog att lägga beslag på hans bästa inspelningar. Och som en av de största är hans plats given.
Session 1956/1957
(The Oberoi/New Delhi Records)
En samling ep-skivor som inte direkt känns officiella. Bolagsnamnet ger intryck av att de kommer från Indien, men säljaren i London, där jag köpte dem, menade att ursprungslandet nog snarare var Frankrike. På varje skiva finns låtar inspelade ett speciellt datum under 1956 och 1957, så musiken i sig är inte svår att hitta. Alla som förstår Vincents storhet är naturligtvis redan bekant med innehållet, men de här skivorna köper man för omslagen. Herrejävlar, här pratar vi OMSLAG med mängder av utropstecken efter. Vincent och Blue Caps har alltid gjort sig bra på bild, men när jag såg de här blev jag nästan sjuk. Priset var inte att leka med, men det fanns ingen återvändo. Jag måste ha dem. Försäljaren trodde att det kanske finns tjugo olika, men själv hade han bara sex kvar, vilket väl var tur för plånboken.
You Can't Beat Youth
(Low Impact)
The Maharajas avslutar sitt nya album med "We Come In Peace", där gruppens begåvade låtskrivare - Jens Lindberg & Ulf Guttormsson - slagit sina kloka skallar ihop. Fan tro't, man kan inte låta så livsfarliga på elva spår för att på det tolfte tro sig kunna släta över allt. Maharajas har sparkat villospår som pubrock och powerpop i arslet och återvänt till sina mörka rötter i det dieseldoftande garaget. Titlar som "Walk With Me", "Too Late To Repent", "Slave" "Dark Places", "Hurt Me Please" och textrader som "I spend my time in the deepest misery" ur rysaren "How Many Times?" tyder till och med på att Maharajas kommit över en slagborr och bilat upp garagegolvet och tagit sig ner till Reeperbahn, St. Pauli i Hamburg. Tillsammans med själsfränderna i Monks skrämmer de livet ur halva publiken på Star Club och Top Ten Club. Den andra halvan älskar grupperna. Precis som Monks lämnar The Maharajas ingen oberörd.
Hamburg Recordings 1967
(Third Man Recordings)
Att det skulle dyka upp fem tidigare outgivna låtar med Monks var inget världen hade förväntat sig. Visserligen saknar "Yellow Green" sångpålägg, men de fyra övriga är helt färdiga. Inspelningarna är gjorda vid två tillfällen och mest intressant är "I Watching You", som blev över då Monks den 28 februari 1967 spelade in sin sista singel för tyska Polydor, "Love Can Tame The Wild/He Went Down To The Sea". Det är samma jagade Monks vi känner från deras enda album "Black Monk Time" (Polydor, 1966). Övriga fyra låtar är inspelade på The Top Ten Club i Hamburg efter klockan tre på morgonen, då de avslutat sitt arbetspass efter att ha stått på scenen sedan klockan nio kvällen före. Strax därefter, i slutet på 1967, upplöstes gruppen. Monks hade slipat ner de vassaste kanterna något, men åtminstone "I Need U Shatzi" håller god Monksklass.
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)
En fullständig knock out levererad av Henrik "Råttanson" Aspeborg, hemmahörande i Uppsala, som gjort allt själv. Från komponeradet till att spela samtliga instrument och göra alla sångpålägg, både solo- och körstämmor. Och allt lär vara inspelat hemma hos honom själv. Råttanson har med envishet återskapat stämningen från åttiotalet, då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited" (Amigo, 2010). Värt att nämnas är att Aspeborg härstammar från Flen och förmodligen, som ung grabb, spelat sönder den lokala powerpopgruppen The Hijackers singel "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).
Another Girl/I'm In Love
(Beluga)
Bakom namnet Satan's Little Helper och årets snyggaste singelomslag döljer sig veteraner från svenska garagedigniteter som The Satans, The Maharajas och The Maggots. Kvalitet rakt igenom alltså och nu vet vi var skåpet skall stå!
50th Anniversary Deluxe Edition
(Rhino)
Det lär finns mer än etthundrafyrtio album med Grateful Dead, själv har jag bara ägt ett. Som ung grabb 1967 köpte jag den självbetitlade debuten då den dök upp hos min lokala skivhandlare. Det psykedeliska omslaget satte fantasin i rörelse, trots att musiken kanske inte var så sinnesvidgande. Rhinos jubileumsutgåva av Grateful Deads första album har förstärkts med ytterligare en cd innehållande sjutton liveinspelningar gjorda i Vancouver, Kanada, den 29 och 30 Juli 1966. Egna låtar blandas med äldre blues och framförs i en fri och lössläppt form som stundtals påminner om jazz. Och själva debuten har inte tappat med åren.
Blank Season/Lose It/Another She/Turmoil (In My Head)
(Beluga, ep)
Så långt ifrån kaos i skallen man kan komma. Efter förra årets fullständiga popexplosion i albumformat är Arvidson & Butterflies tillbaka i det mindre ep-formatet. Rickenbacker, stämsång, Hammond, vandrande basgångar, snyggt blåsarrangemang, handklappningar och i botten en trummis som vet precis vad han håller på med. Powerpop av absolut världsklass! Kan nästa se framför mig hur Per Gessle i smyg, under fejkat namn, rekvirerat skivan och tassar upp under sömnlösa nätter, lägger på ep:n och försjunker i grubblerier. Hur fan bär de sig åt. Måste ringa Clarence imorgon...
(Sound Asleep)
En popkaramell levererad av vapenbröderna Jerker Emanuelson och Christer Warholm. Det tog sex år mellan volym 8 och 9, men det var en väntan värd att uthärda. Herrarna bakom Sound Asleep delar generöst med sig av sina stora kunskaper om obskyra powerpopfyrtiofemmor. Fram med Visakortet och gör en beställning bums, så Emanuelson och Warholm motiveras att plocka i sina singelhyllor och skynda på volym 10.
A Deeper Understanding
(Atlantic)
Ännu ett mästerverk levererat av Adam Granduciel och de musiker han samlat runt sig. Drömskt och gränslöst vackert. Ord räcker inte till. Jag är mållös...
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)
Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).
Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar de kvarvarande medlemmarna, Cyril Jordan och Chris Wilson, att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.
Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)
Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)". Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot.
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN (Bok)
De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.
Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.
That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)
Vid en lunchträff med producenten och orkesterledaren Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:
1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58
Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes". Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna.
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)
För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi. Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"
At The BBC 1959-1963
(Blakey, 2016)
Inga nyheter här men pubrockens fader Johnny Kidd och hans grupp The Pirates är alltid välkomna och platsar alltid på en årsbästalista. Inspelningarna gjordes för BBC-Saturday Club 1959 och 1961 respektive 1963 för BBC-Pop Goes The Beatles 1963, där Kidd gästade. Med vinylutgåvan följer också en utökad cd-version innehållande ytterligare tio spår inspelade hos Abbey Road 1964-1966. Brittisk rock'n'roll då den är som bäst! Jodå, man får med de tre gitarristerna Alan Caddy, Joe Moretti och Mick Green.
Creation Theory
(Edsel, 5cd-box)
2017 verkar vara den engelska modbeatgruppen Creations år. Det amerikanska bolaget Numero Group har gett ut både ett dubbelalbum samt en 2cd-box med gruppen sextiotalsinspelningar. Engelska Edsel satsar hårdare med en 5cd-box bestående av allt material med Mark Four (1964-1966), allt med Creation producerat av Shel Talmy (1966-1968), nya stereomixar av nitton av deras låtar, tre låtar från en återförening live med Mark Four 1985, nio låtar inspelade 1987 av Creation och utgivna 2004 som "Psychedelic Rose", inspelningarna som gjordes av Creation Records 1996 och gavs ut som "Power Surge". Till det kommer en dvd innehållande en intervju med Eddie Phillips och filmerna från tyska Beat Beat Beat 1966 och 1967, samt liveframträdanden gjorda på puben Mean Fiddler 1993 och 1995.
Le Tourbillon/Hey Baby
(Lust Records, 2016)
Urfräck fransk/dansk rhythm&blues inspelad i Hamburg i en studio kallad Yeah Yeah Yeah och visst stämmer beskrivningen "A fuzz-grinding fragmentation bomb composed by 4 grrragemaniacs...". Ingen behöver besviken anmäla till Allmänna Reklamationsnämnden. Man får det som utlovas.
Allergic To Love / The Later Recordings
(Bear Family, 2016)
Jo, jag vet. Man bör inte skriva upp sånt man själv varit delaktig i. Men är tvungen att göra ett undantag gällande Bear Familys senaste utgåva med Jim Ford. Ingen tidigare utgåva med Ford har föranlett sådan tystnad som "Allergic To Love". Här råder närmast beröringsskräck. Visst låter den helt annorlunda än "Harlan County", men musiken och åttiotalssoundet är precis lika fräckt och coolt som de tidigare domäner Ford rörde sig i. Jim Ford var en mästare oavsett om han rörde sig inom countrysoulgenren eller i ett postdekadent åttiotal. Och Mychael Gerstenbergers fantastiska omslag är helt i samklang med musiken. Kanske Jim Fords häftigast utgåva!
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)
Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.
ÅRETS BÄSTA KONSERTER
JUMP FOR JOY, Akkurat 170121
HJELLE, Larry's Backroom 170218
JOHN PRINE, Cirkus/Scandiascenen 170418
ROST, Akkurat 170806
FLAMIN' GROOVIES, Under The Bridge London 170921
SHARKS, Pub Lexington London 170924
CORDOVAS, Akkurat 171029
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar