lördag 26 maj 2018

Wilko Johnson



DON'T YOU LEAVE ME HERE - MY LIFE
Wilko Johnson
(Little, Brown Book Group, 2016)


Drygt ett år efter att Wilko Johnson fick beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln, som var inoperabel och gav honom högst tio till tolv månader kvar att leva, knackade Wilkoanhängaren och cancerläkaren Charlie Chan på hans dörr. Chan undrade varför Wilko fortfarande var i livet. Att han dessutom, trots den alltmer svällande och utstående magen, mådde relativt prima och fortfarande kunde göra långa framträdanden med basisten Norman Watt-Roy och trummisen Dylan Howe var högst märkligt. Alla som sett trion i aktion vet att deras arbete inte är ett latmansgöra och Charlie Chan misstänkte därför att fel slutsatser dragits av diagnosen.

I Japan kallas cancer i bukspottskörteln för Kung Cancer/Cancerkungen, på grund av att dess förlopp är snabbt, obarmhärtigt och till nästan hundra procent leder till döden. Chansen för den drabbade att överleva lär vara endast någon enstaka procent. Chan undersökte och tog prover på Wilko och kunde konstatera en ovanlig typ av cancer i bukspottskörteln. En typ som var sakta växande och både möjlig att operera och överleva.

Att Wilko Johnson kan fortsätta att berika våra liv med sin musik kan vi tacka den pubrockälskande cancerläkaren Charlie Chan och Cambridgekirurgen Emmanuel Huguet för. Samt, enligt Wilko själv, att han vägrade låta kroppen försvagas av kemoterapi. Efter elva timmars operation hade bukspottskörteln, mjälten, delar av magsäcken och en mer än tre kilo tung cancersvulst avlägsnats från Wilkos kropp.

Den tonårige John Wilkinson visste naturligtvis inget om den medicinska dramatik som skulle drabba den nästan sjuttioårige Wilko Johnson, då han en eftermiddag 1963 promenerade genom familjens vardagsrum och ur radion hörde "This is 'I'll Never Get Over You' by Johnny Kidd and the Pirates" påannonseras. Det var första gången han hörde gitarristen Mick Green. Samma kväll medverkade gruppen också i tv-programmet "Thank Your Lucky Stars" och den unge Wilkinson fick myror i huvudet då han hörde två gitarrer men bara såg en gitarrist. Mick Green hade egenheten att göra två mans jobb, solo- och kompgitarrist, samtidigt och John Wilkinson, själv gitarrist, såg sin framtid utstakad.

Dagen då Rolling Stones släppte sitt debutalbum brydde Wilkinson sig inte om att gå till skolan, utan hängde istället på låset till skivaffären. Förutom Stonesplattan plockade han upp ett andrahandsexemplar av singeln "A Shot Of Rhythm And Blues/ I Can Tell" med Johnny Kidd and the Pirates. Efter en dags lyssnande på de båda skivorna föddes en vision om att kombinera Rolling Stones tuffa rhythm & blues och Mick Greens rytmiska gitarrspel.

Det skulle dröja fram till början av sjuttiotalet, en universitetsexamen i litteratur och månaders haschrusiga resor i Nepal, Afganistan och Indien innan den vuxne hippien John Wilkinsson skulle träffa den gatusmarte Lee Collinson:

" Here he came walking down the street towards me looking great - he was wearing a sharp pinstriped suit and his hair was cut short with sideburns. He was a nineteen-year-old solicitor's clerk - to me he looked like a star"

År av studier i Mick Greens gitarrspel gav resultat och kom väl till pass då Wilkinson, tillsammans med sångaren och munspelaren Collinson, basisten John Sparks och trummisen Johnny Martin, fulländade formen för Dr Feelgood - rak, tuff och svängig rhythm and blues för sjuttiotalet, baserad på femtiotalets amerikanska respektive sextiotalets brittiska dito. Men även genomsyrad av den arbetarklassmiljö där medlemmarna vuxit upp, med Canvey Islands oljeraffinaderier som det dominerande inslaget.

Gruppens anhängare fick vänta fram till 1975 innan det Vic Maile-producerade debutalbumet "Down By The Jetty", inspelat hösten 1974 i legendariska Rockfieldstudion, låg på skivdiskarna. John Wilkinson hade förvandlat sig till Wilko Johnson, Lee Collinson tog det New Orleans-doftande namnet Lee Brilleaux, John Wilkinsons barndomsvän Johnny Martin hade alltid kallats The Big Figure och det var också så världen skulle lära känna honom. John Sparks namn var tillräckligt fräckt för att behålla, men gjorde det ändå än mer fräckt genom att lägga till en mellannamnsinitial - B. - John B. Sparks.

Wilko Johnson har alltid tagit varje tillfälle som getts för att lyfta fram sin stora förebild Mick Green. Även om han själv aldrig sett sig som jämförbar med Green, är det ändå det virtuost rytmiska och "tuggande" gitarrkompet som karaktäriserar Dr Feelgoods tidiga ljudbild. Utan den geniale Wilkos dominans, både som gitarrist och låtskrivare, hade Dr Feelgood förmodligen bara blivit ett revivalband bland många andra.

London var redan erövrat genom spelningar på ställen som Marquee, Dingwalls och Hope & Anchor, samt lyriska artiklar i NME. Med "Down By The Jetty" blev man betraktad som ett av Englands hetaste liveband. Redan från första början briljerade Wilko som kompositör med klassiker som "Roxette" och "She Does It Right". Och på gruppens andra album, "Malpractice", med "Back In The Night" och "Don't Let Your Daddy Know".

Slutkörd, näst intill utmattad, av framgångarna med de två första albumen, som båda kom 1975, ett par turnévändor i Amerika och krav på nytt låtmaterial inför nästa skivsläpp, som skulle släppas redan året efter, blev för mycket. Wilkos tilltagande amfetaminmissbruk och de övrigas höga alkoholkonsumtion var inte heller någon bra kombination och gynnade knappast sammanhållningen eller arbetet med ett nytt album. Man gjorde det bästa av situationen och lät nästa fullängdare bli en liveskiva - "Stupidity".

Trots bra försäljningsiffror för "Down By The Jetty" och "Malpractice", där rhythm and blues-puritanen Wilko styrt upp inspelningarna för att få ett rått och äkta sound, ville bolaget United Artists polera ljudbilden. Göra "Stupidity" mer kommersiellt genom att vid inspelningtillfället undlåta att spela in publiken, för att sedan kunna "snygga upp" i efterhand med studiopålägg. Bolaget fick ge sig och inspelningarna kunde göras enligt Wilkos önskan med mikrofoner som fångade både gruppen och publiken, vilket omöjliggjorde pålägg efteråt. "Stupidity" rusade upp till förstaplatsen på engelska topplistan.

Dr Feelgood var kommersiella nog att erövra förstaplatsen, men ändå inte tillräckligt kommersiella för skivbolagen. Amerikanska CBS ville göra ett arenaband av gruppen och för det krävdes att producenten Vic Maile avpolletterades och att CBS eget folk skulle göra jobbet. Det skar sig direkt. Inte främst mellan gruppen och skivbolaget, utan mellan Wilko och de övriga medlemmarna. Det gick så långt att de övriga spelade in låten "Lucky Seven" utan att ens berätta för Wilko, man hyrde in en annan gitarrist. Wilko ansågs för renlärig och dominant och sparkades ut. Efter inspelningen av fjärde albumet, "Sneakin' Suspicion", gjorde Dr Feelgood sig av med sin största tillgång. Wilkos låtar och karaktäristiska gitarrspel hade varit det som definierat Dr Feelgood.

Självbiografin "Don't you leave me here - My life" är berättelsen om Wilko Johnsons okuvligt passionerade förhållande till rhythm and blues. Och hans likaledes livslånga kärlek till Irene, som i tonåren, bakom föräldrarnas rygg, tömde sitt sparkonto och köpte John Wilkinson den Fender Telecaster han så hett åtrådde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade