Pepita Slappers

PEPITA SLAPPERS
Rocket To The Moon
(Vintjärn Records)

Jag hade just bestämt mig för att åka hem. Efter nästan fyra timmars stirrande ner i skivbackar på Hova Skivmässa var både huvud och kropp dränerade på energi. Hjärnan krävde syre, kroppen vätska och stegen styrdes mot parkeringen, men vänta vad var det där? Inte kan det väl vara möjligt? Ur högtalarna vid ett försäljningsstånd jag skulle passera tyckte jag mig höra den brittiska gruppen Brian Copsey and the Commotions. Gruppen gjorde två ultrafina singlar - "Boys In Love/Send You My Picture" och "Love Made A Fool Of You/Wendy" - på Chrysalis Records 1981 för att sen bara försvinna.

Nej det var inget nytt med Brian Copsey, men det jag hörde hade samma suveräna popkänsla, blandad med en lagom skvätt grandiost countrysväng och ett kliniskt rent gitarrljud. Och inte minst viktigt, en sångare med en röst som gjord för pop. På den knappa timme det tog att resa hem hann "Goodbye My Love" med Pepita Slappers gå på repeat säkert femton gånger.

Pepita Slappers sorteras förmodligen in under rockabilly och det är väl delvis rätt, men gruppen är inte belastad med de begränsningar genren normalt ges. Precis som de svenska sextiotalsbanden närmade sig svart amerikansk blues och rhythm and blues genom samtida brittiska band som Yardbirds, Pretty Things, Rolling Stones och Beatles, verkar Pepita Slappers ha närmat sig rock'n'roll och rockabilly via åttiotalets The Blasters. Jodå, det svänger lika hejdlöst. Samma respektlöst fria förhållande till genrer som rockabilly, rock'n'roll, country, punk och pop. Man blandar och ger med en spelskicklighet som aldrig fastnar i trista föreställningar om hur olika genrer skall låta. Kan tänka mig att folk dansar som tokiga då Pepita Slappers har värmt upp. Och närmast extas blir det nog då de kör Jim Fords "Ju Ju Man" i rasande tempo. Hårdare än Rockpile och Ford ler i sin countrysoulhimmel.

Bröderna Alvin med kamrater har ynglat av sig i Sverige så där trettiofem år efter sin egen storhetstid.